1.6.1 Dold samäganderätt I rättsfallet NJA 2002 s. 142 uppkom bland annat fråga om en juridisk person, i detta fall en bostadsrättsförening, kunde få dold samäganderätt till viss egendom. HD besvarade frågan nekande. Rättsfallet innehåller en del klargörande uttalanden rörande i vilka fall dold samäganderätt typiskt sett kan uppkomma, varvid det framhölls att det främst är aktuellt i familjerättsliga situationer. Med avseende på juridiska personer uttalade HD att det ”saknas utrymme för de speciella hänsyn som ligger till grund för den lösning av främst familjerättslig karaktär som kan anses motiverad av vardagslivets realiteter”. Det framhölls vidare att det i affärslivet kan ställas krav på att viktiga avtal ingås uttryckligen och att en dold äganderätt till exempelvis fast egendom som skulle grunda sig på underförstådda önskemål och presumerade överenskommelser inte är relevant i sådana fall. 6.2 ”Tyst” ratihabition I rättsfallet NJA 2003 s. 194 prövades en fråga om ”tyst” ratihabition av en utbetalning från ett bolag, Timmia AB (”Timmia”), som skett genom vilseledande. I målet hade en bank vilseletts att utbetala medel som innestått på Timmias konto. Utbetalningen hade inte godkänts av en behörig ställföreträdare. I nära anslutning till utbetalningen av medlen, inträdde dock en person som medverkat till vilseledandet, J.B., som ställföreträdare för Timmia samtidigt som vederbörande indirekt förvärvade samtliga aktier i bolaget. Hela syftet med utbetalningen av medlen var att finansiera J.B:s indirekta köp av aktierna i Timmia. Sedan Timmia försatts i konkurs uppkom fråga om konkursboet gentemot banken kunde hävda att utbetalningen skulle gå åter på grund av att det skett utan samtycke av behörig ställföreträdare för Timmia. HD konstaterade att det av allmänna principer följer att J.B. själv inte skulle ha kunnat göra gällande något anspråk mot banken på att utbetalningen skett utan samtycke av behörig ställföreträdare för Timmia, eftersom banken ingetts uppfattningen att det inte fanns något hinder mot utbetalningen från dessa synpunkter och J.B. medverkat till vilseledandet. Vidare framhölls att till följd av vilseledandet och utbetalningen blev J.B. dels indirekt ägare av samtliga aktier i Timmia, dels bolagets ställföreträdare. I och med detta måste Timmia anses ha förlorat rätten att gentemot banken göra gällande att utbetalningen skett utan samtycke av behörig företrädare för Timmia. Enligt HD uppkom hindret för Timmia att grunda något anspråk mot banken på dessa omständigheter omedelbart i och med J.B:s inträde som ställföreträdare för bolaget. Det var således inte beroende av att banken dessutom erhållit något uttryckligt eller konkludent besked om att Timmia inte avsåg att hävda någon inlåningsfordran mot banken avseende det redan utbetalade beloppet eller att Timmia under viss tid rent faktiskt avstod från att vidta åtgärder för att göra gällande en sådan fordran. HD konstaterade avslutningsvis att konkursboet inte i detta avseende kunde ha bättre rätt än Timmia. Justitierådet Pripp var skiljaktig. 6.3 Näringsförbud I NJA 2003 s. 586 ålades en person näringsförbud under fem års tid. Personen hade varit ensam styrelseledamot i en stor mängd bolag, av vilka elva varit helt ”satta ur funktion” och gått i konkurs. I nio av de elva bolagen fanns det vid konkursutbrotten skatteskulder om sammanlagt 3,4 miljoner kronor. Näringsförbud ansågs därför påkallat ur allmän synpunkt. Justitierådet Lundius var skiljaktig såvitt avser skälen. 6.4 Överklagande av beslut om förordnande av syssloman I NJA 2005 s. 9 fastställde HD att beslut om förordnande av syssloman enligt 13 kap. 22 § 1975 års aktiebolagslag inte får överklagas särskilt. Numera stadgas i 25 kap. 23 § andra stycket aktiebolagslagen att beslut om förordnande av syssloman får överklagas särskilt. 6.5 Preskription NJA 2005 s. 44 rörde en borgensfråga. Ett aktiebolag som hade försatts i konkurs och upplösts efter konkursens avslutande var gäldenär i ett fordringsförhållande. Bolagets upplösning ansågs inte inverka på borgensansvaret för fordringen. Regeln i 8 § andra stycket preskriptionslagen (1981:130) om accessorisk preskription av fordran på grund av borgen ansågs inte tillämplig när gäldenärsbolaget upplösts innan fordringen preskriberats mot bolaget.s. 1162
2.I rättsfallet RH 2007:52 berördes frågan om kvittning med en fordran som preskriberats enligt bestämmelsen i 15 kap. 13 § 1975 års aktiebolagslag. Hovrätten konstaterade att den allmänna bestämmelsen i 10 § preskriptionslagen om kvittning med en preskriberad fordran är tillämplig även i förhållande till en fordran som preskriberats enligt 15 kap. 1975 års aktiebolagslag. 6.6 Delgivning med bolagets revisor I NJA 2005 s. 175 konstaterade HD att delgivning med ett aktiebolag utan styrelse inte kan ske genom att handlingen överbringas till bolagets revisor. Som skäl härför anförde HD att bestämmelserna om delgivning i delgivningslagen (1970:428) utgör en viktig rättssäkerhetsgaranti och att delgivning därför i princip inte bör godtas utan att det finns klart stöd för detta i delgivningsbestämmelserna. Det konstaterades vidare att möjligheten att delge annan än behörig företrädare enligt 9 § första stycket uttryckligen avsåg endast den som har rätt att sammankalla dem som ska besluta i den juridiska personens angelägenheter och att revisorn i ett aktiebolag inte har någon sådan rätt. Bestämmelsen i 9 § första stycket saknar motsvarighet i 13 § första stycket delgivningslagen (2010:1932). Däremot har det införts en möjlighet att delge verkställande direktören. 6.7 Sakrättsligt skydd vid inkråmsöverlåtelse mellan bolag med samma ställföreträdare I NJA 2007 s. 413 hade inkråmet och firman överlåtits från ett aktiebolag till ett annat, vilka haft en gemensam representant. Det överlåtande bolagets rådighet över tillgångarna har ändå, det vill säga trots den gemensamma representanten, ansetts avskuren i och med att egendomen fanns i det förvärvande bolagets lokaler och detta har också ansetts vara tillräckligt för att ge det förvärvande bolaget skydd mot överlåtarens borgenärer. Ett krav på tydligt offentliggörande av överlåtelsen har således inte uppställts, utan HD ansåg att det var tillräcklig att överlåtarens rådighet över egendomen blivit i väsentlig grad avskuren.s. 1163
3.Ett närliggande fall, där utgången blev densamma, är rättsfallet NJA 2008 s. 684. I fallet sålde säljaren lösöre till ett leasingbolag som sedan överlämnade lösöret till en leasingtagare. Leasingtagaren var ett helägt dotterbolag till säljaren och hade säljarens ägare som styrelseledamot och firmatecknare. Med hänvisning till representanternas straffrättsliga och skadeståndsrättsliga ansvar samt till skyldigheten att främja bolagets intressen konstaterade HD i den kortfattade domen att säljaren fick anses ha blivit i tillräcklig grad avskuren från sin rådighet över leasingobjektet och att finansbolaget därmed hade fått sakrättsligt skydd för sitt förvärv. Justitierådet Håstad utvecklade sin mening i ett utförligt, särskilt tillägg som bland annat innehåller en redogörelse för traditionsprincipen. 6.8 Förvärv av hyresfastighet genom fusion I rättsfallet NJA 2010 s. 214 konstaterade HD att förvärv av hyresfastighet genom fusion mellan moderbolag och helägt dotterbolag inte omfattas av kravet på tillstånd av hyresnämnd i 1 § i den numera upphävda lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m.m. Justitierådet Toijer var skiljaktig. 6.9 Behörighet att överklaga konkursbeslut I rättsfallet NJA 2004 s. 410 ansågs ett aktiebolag som var komplementär i ett kommanditbolag som hade försatts i konkurs behörigt att överklaga konkursbeslutet, trots att aktiebolaget självt försatts i konkurs. HD noterade att ”enligt 3 kap. 1 § konkurslagen måste det under aktiebolagets konkurs ankomma på dess konkursbo att råda över aktiebolagets anspråk i kommanditbolaget och därmed också att föra talan som ställföreträdare för kommanditbolaget, när det gäller frågan om kommanditbolagets försättande i konkurs”. Förvaltaren i aktiebolagets konkursbo hade i målet förklarat att boet avstod från aktiebolagets anspråk i kommanditbolaget, vilket enligt HD innebar att behörigheten att föra talan i målet om kommanditbolagets försättande i konkurs hade återgått till aktiebolaget.s. 1164