Stycket

1.6.1 Dold samäganderätt I rättsfallet NJA 2002 s. 142 uppkom bland annat fråga om en juridisk person, i detta fall en bostadsrättsförening, kunde få dold samäganderätt till viss egendom. HD besvarade frågan nekande. Rättsfallet innehåller en del klargörande uttalanden rörande i vilka fall dold samäganderätt typiskt sett kan uppkomma, varvid det framhölls att det främst är aktuellt i familjerättsliga situationer. Med avseende på juridiska personer uttalade HD att det ”saknas utrymme för de speciella hänsyn som ligger till grund för den lösning av främst familjerättslig karaktär som kan anses motiverad av vardagslivets realiteter”. Det framhölls vidare att det i affärslivet kan ställas krav på att viktiga avtal ingås uttryckligen och att en dold äganderätt till exempelvis fast egendom som skulle grunda sig på underförstådda önskemål och presumerade överenskommelser inte är relevant i sådana fall. 6.2 ”Tyst” ratihabition I rättsfallet NJA 2003 s. 194 prövades en fråga om ”tyst” ratihabition av en utbetalning från ett bolag, Timmia AB (”Timmia”), som skett genom vilseledande. I målet hade en bank vilseletts att utbetala medel som innestått på Timmias konto. Utbetalningen hade inte godkänts av en behörig ställföreträdare. I nära anslutning till utbetalningen av medlen, inträdde dock en person som medverkat till vilseledandet, J.B., som ställföreträdare för Timmia samtidigt som vederbörande indirekt förvärvade samtliga aktier i bolaget. Hela syftet med utbetalningen av medlen var att finansiera J.B:s indirekta köp av aktierna i Timmia. Sedan Timmia försatts i konkurs uppkom fråga om konkursboet gentemot banken kunde hävda att utbetalningen skulle gå åter på grund av att det skett utan samtycke av behörig ställföreträdare för Timmia. HD konstaterade att det av allmänna principer följer att J.B. själv inte skulle ha kunnat göra gällande något anspråk mot banken på att utbetalningen skett utan samtycke av behörig ställföreträdare för Timmia, eftersom banken ingetts uppfattningen att det inte fanns något hinder mot utbetalningen från dessa synpunkter och J.B. medverkat till vilseledandet. Vidare framhölls att till följd av vilseledandet och utbetalningen blev J.B. dels indirekt ägare av samtliga aktier i Timmia, dels bolagets ställföreträdare. I och med detta måste Timmia anses ha förlorat rätten att gentemot banken göra gällande att utbetalningen skett utan samtycke av behörig företrädare för Timmia. Enligt HD uppkom hindret för Timmia att grunda något anspråk mot banken på dessa omständigheter omedelbart i och med J.B:s inträde som ställföreträdare för bolaget. Det var således inte beroende av att banken dessutom erhållit något uttryckligt eller konkludent besked om att Timmia inte avsåg att hävda någon inlåningsfordran mot banken avseende det redan utbetalade beloppet eller att Timmia under viss tid rent faktiskt avstod från att vidta åtgärder för att göra gällande en sådan fordran. HD konstaterade avslutningsvis att konkursboet inte i detta avseende kunde ha bättre rätt än Timmia. Justitierådet Pripp var skiljaktig. 6.3 Näringsförbud I NJA 2003 s. 586 ålades en person näringsförbud under fem års tid. Personen hade varit ensam styrelseledamot i en stor mängd bolag, av vilka elva varit helt ”satta ur funktion” och gått i konkurs. I nio av de elva bolagen fanns det vid konkursutbrotten skatteskulder om sammanlagt 3,4 miljoner kronor. Näringsförbud ansågs därför påkallat ur allmän synpunkt. Justitierådet Lundius var skiljaktig såvitt avser skälen. 6.4 Överklagande av beslut om förordnande av syssloman I NJA 2005 s. 9 fastställde HD att beslut om förordnande av syssloman enligt 13 kap. 22 § 1975 års aktiebolagslag inte får överklagas särskilt. Numera stadgas i 25 kap. 23 § andra stycket aktiebolagslagen att beslut om förordnande av syssloman får överklagas särskilt. 6.5 Preskription NJA 2005 s. 44 rörde en borgensfråga. Ett aktiebolag som hade försatts i konkurs och upplösts efter konkursens avslutande var gäldenär i ett fordringsförhållande. Bolagets upplösning ansågs inte inverka på borgensansvaret för fordringen. Regeln i 8 § andra stycket preskriptionslagen (1981:130) om accessorisk preskription av fordran på grund av borgen ansågs inte tillämplig när gäldenärsbolaget upplösts innan fordringen preskriberats mot bolaget.s. 1162