Närliggande

1.1.1 Aktierna 1.1.1 Godtrosförvärv av aktier I rättsfallet RH 2004:77 behandlades främst frågan om godtrosförvärv av aktier. Ett aktiebolag hade sålt aktier i ett annat bolag, trots att aktierna ägdes av en annan person. Aktiebreven var sedan länge försvunna och ett dödningsförfarande pågick. Frågan var om köparen hade gjort ett godtrosförvärv, trots att aktiebreven inte hade traderats. Hovrätten redogjorde först för bestämmelserna om godtrosförvärv vid försäljning av aktier i 3 kap. 6 § 1975 års aktiebolagslag (1975:1385) med hänvisningar till 13, 14 och 22 §§ skuldebrevslagen (1936:81). Det noterades att det av dessa bestämmelser följer att ett par allmänna förutsättningar måste vara uppfyllda för att ett godtrosförvärv av aktier vid en försäljning ska kunna uppkomma: (i) säljaren ska ha formell legitimation, innebärande att säljaren, enligt bolagets påskrift på de relevanta aktiebreven, i aktieboken ska vara införd som ägare till aktierna, (ii) säljaren ska ha aktiebreven i sin besittning och (iii) aktiebreven ska traderas till köparen. Ett annat krav är att köparen inte kände till att säljaren saknade rätt att överlåta aktierna och att säljaren inte heller åsidosatte den aktsamhet som efter omständigheterna skäligen bort iakttas. Det konstaterades att de uppställda reglerna främst motiveras av intresset för tryggheten i omsättningen. Mot bakgrund av att aktiebreven var förkomna och därmed inte hade traderats ansågs ett godtrosförvärv inte ha uppkommit. 1.1.2 Likhetsprincipen och generalklausulen I Svea hovrätts dom den 8 maj 2007 i mål T 1438-05 prövades frågan om tillämpning av den så kallade generalklausulen i 9 kap. 37 § 1975 års aktiebolagslag i samband med en företrädesemission. Enligt generalklausulen får bolagsstämman inte fatta beslut som är ägnat att ge en aktieägare eller annan en otillbörlig fördel till nackdel för bolaget eller annan aktieägare. Otillbörlighetskravet innebär att bestämmelsen ska tillämpas med viss försiktighet. Det i målet aktuella bolaget hade tre aktieägare som alla ägde en tredjedel var av aktierna. På en bolagsstämma fattades beslut om en nyemission med företrädesrätt för aktieägarna, innebärande att för varje aktie i bolaget skulle tre nya aktier få tecknas och det till en mycket förmånlig teckningskurs. En av aktieägarna klandrade stämmobeslutet på den grunden att det stred mot generalklausulen. Aktieägaren hänvisade till att hon inte hade möjlighet att delta i emissionen på grund av sin dåliga ekonomi, vilket de övriga, kapitalstarka ägarna kände till. Till följd härav skulle hon drabbas av en kraftig utspädning av sitt ägande, så till den grad att hon efter emissionen skulle inneha mindre än tio procent av aktierna i bolaget. Emissionens enda syfte var enligt henne att spä ut hennes ägarandel i bolaget. Hovrätten kom fram till att utrymmet för att tilllämpa generalklausulen i samband med företrädesemissioner är mycket begränsat. Domstolen ansåg det inte styrkt att emissionen skulle ge de två kapitalstarka ägarna otillbörliga fördelar till nackdel för minoritetsägaren. Minoritetsägaren lyckades således inte motbevisa påståendet att nyemissionen skulle leda till ekonomiska fördelar för bolaget. Situationen i det i målet aktuella bolaget torde inte vara alldeles ovanlig. Som framgår av rättsfallet innebär otillbörlighetsrekvisitet att det normalt bör vara mycket svårt att vinna framgång med en talan som rör brott mot generalklausulen i samband med en företrädesemission, eftersom det ofta torde vara svårt att motbevisa ett påstående om att bolaget har ett kapitalbehov. Bolaget behöver ju inte ha en ansträngd finansiell ställning för att ha ett kapitalbehov. Ett kapitalbehov kan istället motiveras av en planerad expansion av verksamheten, eller ett ökat investeringsbehov. För det fall en minoritetsägare emellertid (mot förmodan) kan bevisa att något kapitalbehov inte alls föreligger, utan att det enda syftet med en nyemission verkligen är att spä ut en eller vissa ägares andelar, bör dock generalklausulen kunna tillämpas. 1.2 Företrädarskap och kompetensöverskridande 1.2.1 Företrädarskap Av 8 kap. 35 § första stycket aktiebolagslagen framgår att styrelsen företräder bolaget och tecknar dess firma. Det krävs inte att en fulltalig styrelse företräder bolaget, utan tillräckligt är att en beslutande eller en beslutför styrelse företräder bolaget. En beslutför styrelse är således en behörig ställföreträdare för bolaget. Av 8 kap. 21 § första stycket aktiebolagslagen följer att styrelsen är beslutför om mer än hälften av samtliga ledamöter är närvarande, om inte ett högre antal anges i bolagsordningen. Som styrelsens beslut gäller enligt 22 § samma kapitel den mening som mer än hälften av de närvarande röstar för eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder, förutsatt att inte bolagsordningen föreskriver särskild röstmajoritet. Under vissa förutsättningar räcker det att en beslutande styrelse företräder bolaget. De styrelseledamöter i en beslutför styrelse som har fattat ett beslut med iakttagande av aktiebolagslagens regler för beslutsfattande har således också rätt att företräda bolaget i frågan. I rättsfallet NJA 2005 s. 729, som rörde överklagande av konkursbeslut, tog HD dock saken ett steg längre. I det fallet var omständigheterna som följer. Av registerutdrag framgick att styrelsen för det aktuella bolaget skulle bestå av två ledamöter och en suppleant. Vid överklagande av ett konkursbeslut bestod styrelsen emellertid endast av en ordinarie ledamot, M.D., som även var ordförande, och en suppleant. HD konstaterade att för styrelsebeslut fordrades såväl den ordinarie ledamotens som den inträdande suppleantens närvaro, men då M.D. i egenskap av ordförande hade utslagsröst ansågs M.D. ha varit behörig att företräda bolaget i samband med överklagandet. Bolagets överklagande skulle därmed enligt HD ha prövats av hovrätten. HD synes således ha likställt ett agerande av ordföranden i en styrelse med två personer med att en beslutför (eller en beslutande) styrelse företrätt bolaget. I enlighet med vad som anförts ovan kan dock ifrågasättas om det inte borde ha uppställts ett krav på att domstolen borde ha förelagt ordföranden att styrka sin behörighet att företräda bolaget genom att förete ett styrelseprotokoll, av vilket framgick att ett möte avhållits där de båda styrelseledamöterna (ordföranden och suppleanten) närvarat. Även om ordföranden i kraft av sin utslagsröst hade majoritet i styrelsen fanns det nämligen inget som visade att frågan hade behandlats av en beslutför styrelse. Domslutet får anses pragmatiskt och det är osäkert hur långt prejudikatvärdet sträcker sig. Sannolikt bör det inte utsträckas till fall där styrelsen består av ett högre jämnt antal ledamöter än två.s. 1127