1 · Aktiebolag

1.1.1 Aktierna 1.1.1 Godtrosförvärv av aktier I rättsfallet RH 2004:77 behandlades främst frågan om godtrosförvärv av aktier. Ett aktiebolag hade sålt aktier i ett annat bolag, trots att aktierna ägdes av en annan person. Aktiebreven var sedan länge försvunna och ett dödningsförfarande pågick. Frågan var om köparen hade gjort ett godtrosförvärv, trots att aktiebreven inte hade traderats. Hovrätten redogjorde först för bestämmelserna om godtrosförvärv vid försäljning av aktier i 3 kap. 6 § 1975 års aktiebolagslag (1975:1385) med hänvisningar till 13, 14 och 22 §§ skuldebrevslagen (1936:81). Det noterades att det av dessa bestämmelser följer att ett par allmänna förutsättningar måste vara uppfyllda för att ett godtrosförvärv av aktier vid en försäljning ska kunna uppkomma: (i) säljaren ska ha formell legitimation, innebärande att säljaren, enligt bolagets påskrift på de relevanta aktiebreven, i aktieboken ska vara införd som ägare till aktierna, (ii) säljaren ska ha aktiebreven i sin besittning och (iii) aktiebreven ska traderas till köparen. Ett annat krav är att köparen inte kände till att säljaren saknade rätt att överlåta aktierna och att säljaren inte heller åsidosatte den aktsamhet som efter omständigheterna skäligen bort iakttas. Det konstaterades att de uppställda reglerna främst motiveras av intresset för tryggheten i omsättningen. Mot bakgrund av att aktiebreven var förkomna och därmed inte hade traderats ansågs ett godtrosförvärv inte ha uppkommit. 1.1.2 Likhetsprincipen och generalklausulen I Svea hovrätts dom den 8 maj 2007 i mål T 1438-05 prövades frågan om tillämpning av den så kallade generalklausulen i 9 kap. 37 § 1975 års aktiebolagslag i samband med en företrädesemission. Enligt generalklausulen får bolagsstämman inte fatta beslut som är ägnat att ge en aktieägare eller annan en otillbörlig fördel till nackdel för bolaget eller annan aktieägare. Otillbörlighetskravet innebär att bestämmelsen ska tillämpas med viss försiktighet. Det i målet aktuella bolaget hade tre aktieägare som alla ägde en tredjedel var av aktierna. På en bolagsstämma fattades beslut om en nyemission med företrädesrätt för aktieägarna, innebärande att för varje aktie i bolaget skulle tre nya aktier få tecknas och det till en mycket förmånlig teckningskurs. En av aktieägarna klandrade stämmobeslutet på den grunden att det stred mot generalklausulen. Aktieägaren hänvisade till att hon inte hade möjlighet att delta i emissionen på grund av sin dåliga ekonomi, vilket de övriga, kapitalstarka ägarna kände till. Till följd härav skulle hon drabbas av en kraftig utspädning av sitt ägande, så till den grad att hon efter emissionen skulle inneha mindre än tio procent av aktierna i bolaget. Emissionens enda syfte var enligt henne att spä ut hennes ägarandel i bolaget. Hovrätten kom fram till att utrymmet för att tilllämpa generalklausulen i samband med företrädesemissioner är mycket begränsat. Domstolen ansåg det inte styrkt att emissionen skulle ge de två kapitalstarka ägarna otillbörliga fördelar till nackdel för minoritetsägaren. Minoritetsägaren lyckades således inte motbevisa påståendet att nyemissionen skulle leda till ekonomiska fördelar för bolaget. Situationen i det i målet aktuella bolaget torde inte vara alldeles ovanlig. Som framgår av rättsfallet innebär otillbörlighetsrekvisitet att det normalt bör vara mycket svårt att vinna framgång med en talan som rör brott mot generalklausulen i samband med en företrädesemission, eftersom det ofta torde vara svårt att motbevisa ett påstående om att bolaget har ett kapitalbehov. Bolaget behöver ju inte ha en ansträngd finansiell ställning för att ha ett kapitalbehov. Ett kapitalbehov kan istället motiveras av en planerad expansion av verksamheten, eller ett ökat investeringsbehov. För det fall en minoritetsägare emellertid (mot förmodan) kan bevisa att något kapitalbehov inte alls föreligger, utan att det enda syftet med en nyemission verkligen är att spä ut en eller vissa ägares andelar, bör dock generalklausulen kunna tillämpas. 1.2 Företrädarskap och kompetensöverskridande 1.2.1 Företrädarskap Av 8 kap. 35 § första stycket aktiebolagslagen framgår att styrelsen företräder bolaget och tecknar dess firma. Det krävs inte att en fulltalig styrelse företräder bolaget, utan tillräckligt är att en beslutande eller en beslutför styrelse företräder bolaget. En beslutför styrelse är således en behörig ställföreträdare för bolaget. Av 8 kap. 21 § första stycket aktiebolagslagen följer att styrelsen är beslutför om mer än hälften av samtliga ledamöter är närvarande, om inte ett högre antal anges i bolagsordningen. Som styrelsens beslut gäller enligt 22 § samma kapitel den mening som mer än hälften av de närvarande röstar för eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder, förutsatt att inte bolagsordningen föreskriver särskild röstmajoritet. Under vissa förutsättningar räcker det att en beslutande styrelse företräder bolaget. De styrelseledamöter i en beslutför styrelse som har fattat ett beslut med iakttagande av aktiebolagslagens regler för beslutsfattande har således också rätt att företräda bolaget i frågan. I rättsfallet NJA 2005 s. 729, som rörde överklagande av konkursbeslut, tog HD dock saken ett steg längre. I det fallet var omständigheterna som följer. Av registerutdrag framgick att styrelsen för det aktuella bolaget skulle bestå av två ledamöter och en suppleant. Vid överklagande av ett konkursbeslut bestod styrelsen emellertid endast av en ordinarie ledamot, M.D., som även var ordförande, och en suppleant. HD konstaterade att för styrelsebeslut fordrades såväl den ordinarie ledamotens som den inträdande suppleantens närvaro, men då M.D. i egenskap av ordförande hade utslagsröst ansågs M.D. ha varit behörig att företräda bolaget i samband med överklagandet. Bolagets överklagande skulle därmed enligt HD ha prövats av hovrätten. HD synes således ha likställt ett agerande av ordföranden i en styrelse med två personer med att en beslutför (eller en beslutande) styrelse företrätt bolaget. I enlighet med vad som anförts ovan kan dock ifrågasättas om det inte borde ha uppställts ett krav på att domstolen borde ha förelagt ordföranden att styrka sin behörighet att företräda bolaget genom att förete ett styrelseprotokoll, av vilket framgick att ett möte avhållits där de båda styrelseledamöterna (ordföranden och suppleanten) närvarat. Även om ordföranden i kraft av sin utslagsröst hade majoritet i styrelsen fanns det nämligen inget som visade att frågan hade behandlats av en beslutför styrelse. Domslutet får anses pragmatiskt och det är osäkert hur långt prejudikatvärdet sträcker sig. Sannolikt bör det inte utsträckas till fall där styrelsen består av ett högre jämnt antal ledamöter än två.s. 1127

2.Rättsfallet RH 2004:33 rörde frågan om rätten för den enda styrelseledamoten att företräda ett aktiebolag när posten som suppleant var vakant. Hovrätten konstaterade inledningsvis att det av utdrag ur aktiebolagsregistret framgick att bolagets styrelse skulle bestå av en styrelseledamot och en suppleant, men att suppleanten hade avgått. Det noterades också att en styrelseledamot var registrerad och att firman tecknades av styrelsen enligt uppgift ur aktiebolagsregistret. Med hänvisning till bestämmelserna i 8 kap. 12 och 18 §§ 1975 års aktiebolagslag kom hovrätten fram till att styrelsen med den enda styrelseledamoten var beslutför och bolagets behörige ställföreträdare fram till nästa ordinarie stämma. Styrelseledamoten hade därför rätt att företräda bolaget vid ansökan om bolagets försättande i konkurs. Så länge bolaget företräds av en beslutför styrelse saknar det således enligt hovrätten i fråga om rätten att företräda bolaget betydelse att det i styrelsen saknas i lag eller bolagsordningen föreskrivet antal suppleanter, ett ställningstagande som sedermera bekräftades av HD i NJA 2015 s. 312. En annan sak är att suppleanter naturligtvis måste utses på bolagsstämma framdeles enligt vad som föreskrivs i 8 kap. 15 § aktiebolagslagen.s. 1130

3.I rättsfallet NJA 2008 s. 796 prövades fråga om betydelsen av fel och brister vid styrelseval och om en ensam styrelseledamot var behörig att företräda ett bolag i samband med väckande av talan. Svarandena invände i målet att det inte hade hållits någon bolagsstämma och att det under alla förhållanden hade förekommit sådana fel eller brister vid styrelsevalet att styrelseledamoten inte var behörig att företräda bolaget. Av intresse är främst vissa uttalanden som HD gjorde angående verkan av om fel eller brister vid beslutet att utse en person till styrelseledamot. Inledningsvis konstaterade HD att frågan om en uppgiven ställföreträdare för ett bolag är behörig att väcka talan är en processförutsättning som ska utredas av domstolen samt att så normalt sker genom ingivande av registreringsbevis. Vidare framhölls att domstolen bör kunna utgå ifrån att en registrerad uppgift är korrekt, såvida det inte finns särskilda skäl att ifrågasätta den. En motparts påstående om fel eller brister vid beslutet att utse den registrerade personen kan domstolen därför normalt bortse ifrån, förutsatt att det inte anförs något skäl för att beslutets riktighet kan ifrågasättas. Om sådana skäl anförs bryts enligt HD presumtionen, vilket innebär att en materiell prövning måste företas. Enligt HD kan utredningen normalt begränsas till vad svaranden och den uppgivne ställföreträdaren har åberopat i målet. HD konstaterade vidare att en vald styrelse är, trots förekomsten av klanderbara fel eller brister i samband med valet, behörig att i viss utsträckning företräda bolaget fram till den tidpunkt då en domstol undanröjt valet genom lagakraftvunnen dom, eller dessförinnan inhiberat stämmans val. Beslutet ska alltså inte ges tillbakaverkande effekt med följden att av styrelsen fattade beslut saknar all verkan. Vid sådana fel som medför att beslutet är en nullitet bör däremot valet enligt HD anses från början overksamt. Detta hindrar dock enligt HD inte att det i vissa fall, nämligen om en åtgärd ”har varit av stor betydelse och behövts för att säkerställa bolagets intresse”, kan tänkas att den bristfälligt valda ”styrelsen” bör anses ha varit behörig att vidta viss åtgärd. Härefter erinrade HD om att en sammankomst mellan till exempel aktieägare tillhörande en viss aktieägargrupp som äger rum utan att alla aktieägare har kallats, inte är en bolagsstämma och att vid sammankomsten fattade beslut därmed inte heller är bolagsstämmobeslut och detta även om de har betecknats så i ett protokoll. HD sammanfattade härefter det sätt varpå prövningen av i målet aktuella frågor bör göras enligt följande. För det fall svaranden har invänt att val inte har skett på en sammankomst som utgör bolagsstämma måste domstolen först pröva den frågan. Om domstolen därvid kommer fram till att någon bolagsstämma inte har ägt rum saknar valet all verkan, vilket innebär att en som styrelseledamot registrerad person inte är behörig att företräda bolaget. Om det istället fastställs att valet har skett på en bolagsstämma måste det prövas om det förekommit fel eller brist vid styrelsevalet. Om det därvid konstateras att fel eller brist har förekommit måste det prövas om vederbörande trots detta kan anses vara styrelseledamot, med verkan att vederbörande är behörig att företräda bolaget i rättegången. Vid den bedömningen ska enligt HD beaktas såväl felets karaktär och dess inverkan på styrelsevalet som bolagets intresse av att utan uppskov kunna driva rättegången. HD konstaterade härefter att vad svarandena invänt om att det inte hade hållits någon bolagsstämma och att det under alla förhållanden förekommit fel eller brister innebärande att styrelseledamoten inte var behörig att företräda bolaget i målet inte kunde avfärdas som ogrundade. Målet återförvisades därför till tingsrätten för fortsatt handläggning. Justitierådet Moore var skiljaktig. Rättsfallets största betydelse ligger enligt min mening i klargörandet av dels vilken verkan klanderbara tillsättningsbeslut respektive nulliteter har i fråga om åtgärder som den felaktigt tillsatta styrelsen har vidtagit fram till den tidpunkt då beslutet undanröjs eller inhiberas, dels det sätt varpå domstolarna bör pröva frågor som de aktuella.s. 1131

4.I RH 2009:92 uppkom fråga om två personer som gett ett ombud i uppdrag att överklaga en konkursansökan var behöriga ställföreträdare för bolaget. I det aktuella målet hade kallelse till en bolagsstämma skett per telefon samma dag som stämman ägde rum. Tre av aktieägarna kallades inte och var inte heller närvarande. Beslutet vid sammankomsten att välja ny styrelse ansågs inte utgöra ett bolagsstämmobeslut, varför de valda ledamöterna inte hade någon rätt att företräda bolaget. På grund av brister i kallelseförfarandet till en senare bolagsstämma gav inte heller det styrelsevalet någon rätt för de valda ledamöterna att företräda bolaget.s. 1132

5.Överklagandet hade därmed gjorts med stöd av en fullmakt utfärdad av personer, vilka vid tidpunkten för överklagandet den 28 maj och den 3 juni 2009 inte var behöriga att företräda bolaget. Att bolaget vid en bolagsstämma den 23 juni 2009 utsåg de två personerna till nya behöriga ställföreträdare för bolaget kunde enligt hovrätten inte ge dem rätt att före den tidpunkten agera för bolagets räkning i stället för eller vid sidan av de fram till den 23 juni 2009 behöriga ställföreträdarna. Då ombudet således inte haft något uppdrag av behörig ställföreträdare för bolaget att överklaga konkursbeslutet avvisades överklagandet. Utgången synes ligga väl i linje med HD:s uttalanden i NJA 2008 s. 796, vartill hovrätten för övrigt hänvisade. 1.2.2 Verkställande direktörens behörighet Enligt 8 kap. 29 § första stycket aktiebolagslagen ska den verkställande direktören ansvara för den löpande förvaltningen enligt styrelsens riktlinjer och anvisningar. Av bestämmelsens andra stycke framgår indirekt att åtgärder av större betydelse eller ovanligt slag inte omfattas av den löpande förvaltningen. I korthet gäller att begreppet ska tolkas mot bakgrund av arten och omfattningen av bolagets verksamhet. Ofta sägs att det som hör till den dagliga driften omfattas av verkställande direktörens behörighet. I RH 2003:40 prövades frågan om en verkställande direktör var behörig att utfärda rättegångsfullmakt utan bemyndigande från styrelsen. Tingsrätten, i vars bedömning hovrätten instämde, konstaterade att det av propositionen till 8 kap. 25 § 1975 års aktiebolagslag framgår att såvitt angår utfärdande av rättegångsfullmakter får behörigheten i det enskilda fallet bedömas mot bakgrund av tvisteföremålets värde och bolagets verksamhetsföremål. Med hänvisning till tidigare hovrättspraxis konstaterades att det kan finnas verksamheter där indrivning av fordringar utgör en löpande förvaltningsåtgärd. Mot bakgrund av att bolaget i målet hade som verksamhetsföremål att bedriva rekrytering via Internet ansågs väckande av talan dock inte omfattas av den löpande förvaltningen. Utgången i målet är inte ägnad att förvåna, utan illustrerar väl tilllämpningen av 8 kap. 29 § aktiebolagslagen. Att väcka talan är för de allra flesta bolag, så även det i målet aktuella bolaget, en åtgärd som är av ovanligt slag. Många gånger är en sådan åtgärd även av större betydelse för bolaget. I de fallen står det klart att åtgärden inte omfattas av den verkställande direktörens behörighet. 1.3 Ökning av aktiekapitalet 1.3.1 Ogiltighet vid aktieteckning I RH 2010:66 prövades frågan om ogiltighet vid aktieteckning. En nyemission i ett aktiebolag förföll på grund av att den inte registrerades inom föreskriven tid enligt 4 kap. 12 § första stycket 1975 års aktiebolagslag. Teckningslikviden återbetalades dock inte. Efter omkring sex månader fattade en extra bolagsstämma ett till beslut om nyemission med samma teckningskurs som i den första emissionen. En person som tecknat och betalat aktier vid den första nyemissionen skrev på en teckningslista i tron att den avsåg den första nyemissionen. Den betalning som inkom inom ramen för den första emissionen användes av bolaget för den andra emissionen. En tid efter registreringen av den andra nyemissionen väckte aktietecknaren talan mot bolaget och krävde återbetalning av det belopp som betalades i samband med den första emissionen. En av kärnfrågorna i målet var om aktietecknaren var bunden av aktieteckningen kopplad till den andra, registrerade emissionen, trots villfarelsen. Inledningsvis hänvisade hovrätten till förarbetena till 1975 års aktiebolagslag, där det uttalas att en aktietecknare inte efter bolagets registrering torde kunna åberopa så kallade svaga ogiltighetsgrunder, såsom till exempel tvång, svek och förklaringsmisstag. Däremot skulle enligt förarbetena så kallade starka ogiltighetsgrunder, såsom till exempel omyndighet, råntvång och bristande behörighet kunna åberopas även efter registreringen. Hovrätten citerade härefter ett uttalande av Karlgren i en artikel, där Karlgren framhåller betydelsen av bestämmelserna om ogiltighet vid aktieteckning ur borgenärsskyddssynpunkt. Bland annat konstaterar Karlgren i artikeln att det ur borgenärsskyddssynpunkt skulle vara oacceptabelt om aktietecknare skulle kunna dra sig ur sin investering med hänvisning till att svikliga uppgifter lämnats i till exempel ett prospekt. Till skillnad från tingsrätten ansåg hovrätten med hänvisning till NJA 1918 s. 398 och NJA 1935 s. 270 att aktietecknarens villfarelse inte kunde anses utgöra en stark ogiltighetsgrund. Mot bakgrund av ”de principer som i svensk rätt gäller för aktieteckningar efter det att ett bolag alternativt en kapitalökning i ett redan existerande bolag registrerats hos PRV” ansåg hovrätten att aktieteckningen inte var ogiltig. Hovrätten genomförde således en intresseavvägning mellan investerare (aktietecknare) och borgenärer, varvid borgenärsintresset ansågs väga tyngre i en situation som den aktuella. Rent principiellt finns det nog inte mycket att invända mot hovrättens bedömning vad avser frågan om ogiltighet. De skäl som framfördes av Karlgren och som upprepades i förarbetena till 1975 års aktiebolagslag synes äga bäring än idag, även om aktiekapitalets betydelse som borgenärsskydd har minskat något. Det är sålunda rimligt att borgenärer i stor utsträckning kan lita på att det registrerade aktiekapitalet inte betalas tillbaka till ägarna, annat än i särskilda undantagsfall. En annan sak är att aktietecknare kan begära skadestånd från en gärningsman enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) i den mån rekvisiten för svindleri i 9 kap. 9 § brottsbalken (1962:700) är uppfyllda.s. 1132

Inlösen av minoritetsaktier

1.1.4.1 Delgivning av skiljedom I rättsfallet NJA 2001 s. 855 prövades frågan om innebörden av uttrycket ”fick del av” en skiljedom i 14 kap. 31 § andra stycket 1975 års aktiebolagslag. HD konstaterade inledningsvis att det förhållandet att lagstiftaren valt uttrycket ”fick del av” innebar att delgivningslagen (1970:428) inte var tillämplig. Detta innebar enligt HD att det inte var möjligt att delge skiljedomen genom att lämna den till någon annan än mottagaren själv eller dennes ombud, såsom till exempel någon som enbart var anställd på mottagarens kontor. Enligt HD måste uttrycket istället förstås så ”att en part får del av en skiljedom i vart fall när handlingen kommer honom till handa och parten då också känner till att det är fråga om skiljedomen”. Däremot saknade det enligt HD för frågan om talefristens startpunkt betydelse om mottagaren valt att inte läsa skiljedomen i samband med mottagandet. 1.5 Likvidation och konkurs 1.5.1 Upplöst bolags partshabilitet Av 13 kap. 19 § första stycket 1975 års aktiebolagslag i paragrafens lydelse före den 1 januari 2002 följer att ett aktiebolag som är försatt i konkurs ska vara upplöst när konkursen avslutas utan överskott. Huvudregeln är att ett bolag inte längre kan vara part i rättegång när det har upplösts. Från denna huvudregel finns dock vissa undantag, som har befästs i praxis. I rättsfallet NJA 1999 s. 237 sammanfattade HD vilka principer som bör vara vägledande vid bedömningen av ett upplöst bolags partshabilitet. Frågan prövades återigen i rättsfallet NJA 2001 s. 144. I det fallet konstaterade HD att de rättsskyddsintressen som HD åberopade i NJA 1999 s. 237 som skäl för att ett upplöst bolag i vissa fall ska kunna fortsätta som part i en pågående rättegång med liknande styrka talade för att ett upplöst bolag skulle få framföra invändningar mot ett utdelningsförslag i ett annat bolags konkurs och vara part i det följande domstolsförfarandet, i syfte att skydda en domfäst fordran. Justitieråden Beckman och Lennander var skiljaktiga med hänvisning till främst att den naturliga och lämpliga ordningen i ett fall som det förevarande borde vara att det upplösta bolaget träder i likvidation, varvid rättssubjektivitet och partshabilitet återfås och en likvidator istället företräder bolaget i domstolsförfarandet. De skiljaktigas uppfattning synes onekligen ha visst fog för sig. 1.5.2 Upphävande av likvidationsbeslut I rättsfallet NJA 2002 s. 112 behandlades frågan under vilka förutsättningar högre rätt kan upphäva ett likvidationsbeslut som fattats av tingsrätten enligt 13 kap. 2 § 1975 års aktiebolagslag i paragrafens lydelse före den 1 januari 2002. HD konstaterade i målet att en förutsättning för att högre rätt ska kunna upphäva eller undanröja ett sådant likvidationsbeslut måste vara att skäl för likvidation saknades när tingsrätten meddelade sitt beslut såsom till exempel att sökanden inte åberopat laga skäl för likvidationen, att likvidationsanledningen bortfallit före tingsrättens beslut eller att sökanden inte varit behörig. Enbart ett återkallande av ansökan kan således enligt HD inte föranleda ett upphävande av likvidationsbeslutet. Om likvidationsanledningen upphör erinrade domstolen istället om att lagen ger möjlighet för bolagsstämman att besluta att likvidationen ska upphöra och verksamheten återupptas. Vidare konstaterades att om styrelsen vid kritisk kapitalbrist underlåter att sammankalla en så kallad första kontrollstämma för framläggande av kontrollbalansräkning och beslut rörande eventuell likvidation, kan personligt ansvar för bolagets förpliktelser inträda för styrelseledamöterna. Däremot framhölls att i sådant fall kan en styrelseledamot eller en aktieägare inte utverka rättens beslut om likvidation, eftersom ett sådant beslut förutsätter att kapitalfrågan inte har lösts under den så kallade rådrumsfristen om åtta månader som löper från den första kontrollstämman. Då någon rådrumsfrist inte hade löpt i det aktuella målet konstaterades att det saknades laga skäl för likvidation, vilket också innebar att sökanden saknade behörighet att göra ansökan. Bolaget borde följaktligen inte ha försatts i likvidation, varför underinstansernas beslut undanröjdes. 1.5.3 Tidpunkten för likvidationsärendets avslutande I rättsfallet NJA 2005 s. 167 uppkom fråga huruvida grunden för att ett aktiebolag ska träda i likvidation hade upphört under ärendets handläggning hos Patent- och registreringsverket (”PRV”). HD konstaterade i målet att PRV:s handläggning får anses avslutad när beslutet har utlämnats för expediering, vilket i det aktuella fallet innebar att likvidationsgrunden inte hade upphört under ärendets handläggning. 1.5.4 Likvidation efter bolagets upplösning I rättsfallet NJA 2005 s. 417 hade ett aktiebolag med en ensam aktieägare försatts i konkurs. Konkursen hade avslutats utan överskott, varför bolaget var upplöst. Efter konkursens avslutande gjorde bolaget gällande en fordran som var föremål för rättegång. Fråga uppkom därvid huruvida beslut om likvidation borde meddelas enligt 13 kap. 49 § första stycket 2 1975 års aktiebolagslag. HD besvarade frågan nekande mot bakgrund av att de särskilda förhållandena i målet skulle få till följd att ett likvidationsbeslut skulle bli meningslöst. 1.5.5 Behörighet att ansöka om konkurs I rättsfallet NJA 2004 s. 410 ansågs ett aktiebolag som var komplementär i ett kommanditbolag som hade försatts i konkurs behörigt att överklaga konkursbeslutet, trots att aktiebolaget självt försatts i konkurs. HD noterade att ”[e]nligt 3 kap. 1 § konkurslagen (1987:672) måste det under aktiebolagets konkurs ankomma på dess konkursbo att råda över aktiebolagets anspråk i kommanditbolaget och därmed också att föra talan som ställföreträdare för kommanditbolaget, när det gäller frågan om kommanditbolagets försättande i konkurs”. Förvaltaren i aktiebolagets konkursbo hade i målet förklarat att boet avstod från aktiebolagets anspråk i kommanditbolaget, vilket enligt HD innebar att behörigheten att föra talan i målet om kommanditbolagets försättande i konkurs hade återgått till aktiebolaget. 1.5.6 Förmånsrätt i konkurs för revisionsfordran I rättsfallet RH 2001:46, som närmast hör till insolvensrätten, men som ändå har aktiebolagsrättslig relevans, uppkom fråga om en revisionsfordran hade förmånsrätt i ett bolags konkurs enligt 10 a § förmånsrättslagen (1970:979). Med hänvisning till 10 kap. 3 § 1975 års aktiebolagslag och efter en förhållandevis utförlig redogörelse för innebörden av revisionsuppdraget konstaterade hovrätten att revisionsfordran hade förmånsrätt i det aktuella fallet. 1.6 Personligt betalningsansvar i anledning av kapitalbrist 1.6.1 Rättelse under löpande ansvarsperiod I rättsfallet RH 2003:15 undgick styrelseledamöter ansvar enligt 13 kap. 2 § 1975 års aktiebolagslag i paragrafens lydelse före den 1 januari 2002 genom att de på ett informellt möte med samtliga aktieägare under en löpande ansvarsperiod behandlade en kontrollbalansräkning som utvisade kapitalbrist och beslutade att fortsätta verksamheten under den så kallade rådrumsfristen. Formföreskrifterna för en bolagsstämma hade inte iakttagits. Hovrätten konstaterade i fråga om formföreskrifterna att de syftar till att skydda aktieägarna och att deras intresse i det aktuella fallet inte hade skadats, eftersom samtliga aktieägare närvarade vid det informella mötet. Det framhölls att det ligger i borgenärernas intresse att rådrumsfristen börjar löpa, varför en rättelse under löpande ansvarsperiod borde medföra att ansvarsperioden upphör per den tidpunkt då den första kontrollstämman, i det aktuella fallet det informella mötet med samtliga aktieägare, hållits. Utgången ligger i linje med lagtextens nuvarande formulering i 25 kap. 18 § första stycket 3 aktiebolagslagen, där det framgår att styrelseledamöterna ansvarar för förpliktelser som uppkommer ”under den tid som underlåtenheten består” och den bekräftas även av uttalanden i förarbeten och doktrin. 1.6.2 Om betydelsen av utebliven revisorsgranskning I NJA 2005 s. 792 prövades inledningsvis en fråga om partssuccession. H.T. förvärvade den i målet aktuella fordringen innan tingsrätten meddelande dom i målet. Först vid huvudförhandlingen i hovrätten begärde H.T. att få inträda som part i rättegången. HD, som konstaterade att bestämmelserna om partssuccession är tillämpliga även i högre rätt, kom fram till att det förhållandet att begäran om inträde skedde först vid huvudförhandlingen i hovrätten saknade betydelse och att talan därför inte skulle ogillas på den grunden. Kärnfrågan i målet var dock vilken betydelse det hade för medansvaret enligt 13 kap. 2 § 1975 års aktiebolagslag i paragrafens lydelse före den 1 januari 2002 att en upprättad kontrollbalansräkning respektive ett kapitaltillskott inte hade revisorsgranskats. HD redogjorde i denna del för det övergripande syftet med kapitalbristregelverket. Härefter konstaterades att det lagstadgade kravet på revisorsgranskning syftar till att förhindra efterhandskonstruktioner samt att det i förarbetena uttalas att en kontrollbalansräkning som inte har revisorsgranskats blir, i fråga om medansvaret, att bedöma på samma sätt som om någon kontrollbalansräkning överhuvudtaget inte har upprättats. Då kontrollbalansräkningen i målet inte hade revisorsgranskats konstaterade HD, i enlighet med förarbetsuttalandena, att styrelseledamoten inte kunde undgå ansvar för de i målet aktuella skulderna. Kravet på revisorsgranskning gällde enligt HD även i förhållande till det i målet åberopade kapitaltillskottet, vilket alltså innebar att det inte kunde tillmätas någon betydelse. Avslutningsvis gjorde HD ett uttalande obiter dicta med avseende på bestämmelsen rörande faktisk läkning av kapitalbrist i nuvarande 25 kap. 18 § fjärde stycket aktiebolagslagen. Enligt den bestämmelsen gäller medansvaret inte om bolagets egna kapital hade stigit över den kritiska gränsen innan kontrollbalansräkningen senast skulle vara upprättad. Enligt HD äventyrar den regleringen syftet med revisorsgranskningen, varför stränga krav bör ställas på bevisning om att en återhämtning genom kapitaltillskott inträffat före den i bestämmelsen angivna tidpunkten, i vart fall om tillskottet inte har revisorsgranskats. Uttalandet är förenligt med HD:s uttalanden i NJA 1988 s. 620. Utgången i målet vad avser frågan om betydelsen av utebliven revisorsgranskning ligger som HD konstaterade i linje med såväl förarbetsuttalanden som ändamålen med lagstiftningen. Numera räknas de försummelser som kan föranleda personligt betalningsansvar upp i 25 kap. 18 § aktiebolagslagen. Av den första punkten i angivna bestämmelse framgår uttryckligen att styrelsen ska både upprätta och låta bolagets revisor granska kontrollbalansräkningen för att undgå ansvar enligt den punkten. Det ska dock framhållas att kontrollbalansräkningen enbart behöver revisorsgranskas i de bolag som har revisor (jfr 1 kap. 12 b § aktiebolagslagen), något som enligt min mening är beklagligt med tanke på risken för efterhandskonstruktioner. 1.6.3 Accessorisk eller självständig preskription av medansvar I NJA 2004 s. 3 behandlades frågan om självständig preskription av styrelseledamöters ansvar vid kapitalbrist enligt 13 kap. 2 § 1975 års aktiebolagslag i paragrafens lydelse före den 1 januari 2002. I samband med bedömningen av frågan om självständig preskription gjorde HD vissa intressanta uttalanden rörande medansvarets syfte och konstruktion. I denna del framhöll HD att medansvaret främst är avsett att utgöra ett påtryckningsmedel för att få styrelsen att följa det handlingsmönster som lagen föreskriver för underkapitaliserade bolag. Syftet är därmed inte i första hand att tillförsäkra borgenärerna betalning. Det konstaterades dels att särskilda förutsättningar för medansvaret finns, nämligen att styrelsen underlåtit att vidta någon av de specifika skyldigheter som anges i bestämmelsen, däribland att upprätta kontrollbalansräkning, dels att ansvaret är individuellt. Detta ansågs tala för självständig preskription. HD redogjorde därefter för de skäl som talar i motsatt riktning. Mot bakgrund av medansvarets historiska kontext konstaterade HD att ansvaret närmast kan jämföras med det ansvar som bolagsmännen i ett handelsbolag har. Detta innebar enligt HD att medansvaret inte är föremål för självständig preskription, vilket alltså innebär att om en fordran hålls vid liv genom preskriptionsavbrott enbart gentemot bolaget så består styrelseledamöternas ansvar. När det gällde frågan om preskriptionsavbrott skett gentemot hyresgästen i det aktuella fallet, konstaterades att preskriptionsavbrott enligt 12 kap. 61 § Jordabalken (1970:944) skett genom att fordran anmälts i hyresgästens konkurs, och detta trots att hyresgästen inte lämnat lokalen vid den aktuella tidpunkten. 1.6.4 Bevisbörda i mål om kapitalbrist Ett i flera avseenden intressant och betydelsefullt rättsfall är NJA 2009 s. 210, som rörde frågan om bevisbörda i mål om personligt betalningsansvar vid kritisk kapitalbrist enligt 13 kap. 2 § 1975 års aktiebolagslag i paragrafens lydelse före den 1 januari 2002. I det fallet konstaterade HD att prövningen av frågan i vilken mån en styrelseledamot har ådragit sig personligt betalningsansvar ska ske i två led, där det första ledet tar sikte på frågan om det föreligger objektiva förutsättningar för ansvar och det andra på frågan om den enskilda styrelseledamoten har varit försumlig. När det gäller det första ledet framhöll HD att en sådan (objektiv) förutsättning är att det egna kapitalet vid den aktuella tidpunkten faktiskt understeg hälften av det registrerade aktiekapitalet och en annan att styrelsen underlåtit att upprätta en kontrollbalansräkning, trots att det fanns skäl att anta att bolagets egna kapital understeg den kritiska gränsen. HD gjorde också det principiellt viktiga uttalandet att det för skyldigheten att upprätta en kontrollbalansräkning är tillräckligt att någon i styrelsekretsen insett eller bort inse att det förelåg risk för kritisk kapitalbrist. När det gäller bevisbördan fastställde HD att det åligger den som gör gällande personligt betalningsansvar att bevisa att de objektiva förutsättningarna för sådant ansvar föreligger och att det, om det har visats att sådana förutsättningar föreligger, åligger den styrelseledamot som anspråket riktas mot att visa att vederbörande inte har varit försumlig. Detta innebar enligt HD att det är den borgenär som påstår att viss styrelseledamot är personligt betalningsansvarig som ska bevisa att det vid viss given tidpunkt fanns skäl att anta att bolagets egna kapital understeg den kritiska gränsen samt att det, för att fullgöra denna bevisbörda, i praktiken ofta är tillräckligt att borgenären visar att det förelegat en faktisk kapitalbrist. 1.6.5 Regressrätt gentemot annan styrelseledamot Ett annat viktigt rättsfall som rör medansvar vid kapitalbrist är NJA 2009 s. 221. Målet gällde ytterst frågan huruvida en styrelseledamot, B.H., kunde göra gällande regressrätt gentemot den andra styrelseledamoten i bolaget, P.M., på den grunden att B.H. hade betalat bolagets skatteskuld om 190 000 kr. Domen innehåller ett par uttalanden av mer principiell betydelse. HD framhöll inledningsvis, i linje med uttalandena i det tidigare redovisade rättsfallet NJA 2004 s. 3, att bestämmelserna om personligt ansvar vid kapitalbrist syftar till att sätta en gräns för hur långt en förlustbringande verksamhet ska få fortsätta innan den i borgenärernas intresse måste avvecklas genom likvidation. I enlighet med det ovan redovisade rättsfallet NJA 2009 s. 210 noterade HD att styrelseledamöternas medansvar är ett så kallat presumtionsansvar, innebärande att om den som gör gällande personligt betalningsansvar väl har visat att det föreligger objektiva förutsättningar för medansvar, så ankommer det på den som anspråket riktas mot att visa att vederbörande inte har varit försumlig. I denna del gjordes de principiellt viktiga uttalandena att (i) det endast i undantagsfall finns utrymme för att ta hänsyn till sådana faktorer som den information som styrelseledamoten har fått del av och dennes uppgifter i styrelsen, samt att (ii) det i princip kan förutsättas att varje styrelseledamot har den kompetens som erfordras för att kunna bedöma om bolagets ekonomiska ställning har försämrats så mycket att den kritiska gränsen har uppnåtts. Vidare konstaterade HD att varje styrelseledamot får anses ansvarig för att styrelsens grundläggande uppgifter fullgörs oavsett eventuell arbetsfördelning inom styrelsen. I vart fall uttalandet under (ii) ovan ger uttryck för en rättslig standard som rimligen bör kunna tillämpas även inom ramen för en culpabedömning i en skadeståndsprocess. Varje styrelseledamot bör alltså kunna förutsättas ha sådan kunskap om ekonomiska frågor att bolagets ställning och eventuella kapitalbehov kan bedömas. Härefter behandlades styrelseledamöternas regressrätt. HD fastslog att utgångspunkten är att ansvaret fördelas efter huvudtalet. Det konstaterades vidare, föga förvånande, att aktiebolagslagens bestämmelser om styrelseledamöternas personliga betalningsansvar för bolagets förpliktelser omfattar alla typer av förpliktelser, sålunda även ett bolags skatteskulder. Vidare fastslogs att en styrelseledamot som betalar en sådan skuld inträder i borgenärens ställe och att denne sedan i princip kan göra gällande regressrätt mot övriga i styrelsen, under förutsättning att styrelseledamöterna anses vara medansvariga. I det aktuella målet kunde B.H. därför göra gällande regressrätt gentemot P.M. motsvarande en fördelning av ansvaret efter huvudtalet. 1.7 Skadestånd 1.7.1 Partsställning vid minoritetstalan Fråga om vem som är part när en minoritet för talan om skadestånd till bolaget berördes i NJA 2002 s. 446. Enligt 15 kap. 9 § första stycket 1975 års aktiebolagslag får ägare till minst en tiondel av samtliga aktier föra talan om skadestånd till bolaget. Av bestämmelsens andra stycke följer att den som väckt talan svarar för rättegångskostnaderna, men har rätt till ersättning av bolaget för kostnader som täcks av vad som kommit bolaget till godo genom rättegången. HD konstaterade i målet att det av bestämmelsen framgår att innehav av minst en tiondel av aktierna ger minoriteten talerätt samt att det skulle stå i uppenbar strid mot lagens syfte om minoriteten skulle vara skyldig att förete behörighetshandlingar utfärdade av bolagets styrelse. Domstolen menade vidare att det snarare var en rubriceringsfråga huruvida minoriteten skulle anses föra talan som extra ordinarie ställföreträdare för bolaget eller som part rörande bolagets rätt. Trots utgången i NJA 1993 s. 31 kom HD, med hänvisning till att minoriteten svarar för motpartens rättegångskostnader, fram till att minoriteten och inte bolaget, bör betecknas som part. Numera framgår uttryckligen av lagtexten att minoriteten för talan i eget namn (se 29 kap. 9 § första stycket aktiebolagslagen). 1.7.2 Om materiell processledning och tillämpningen av 29 kap. 7 § aktiebolagslagen Rättsfallet NJA 2009 s. 594 rörde främst en processuell fråga, men domstolen gjorde i målet även några generella uttalanden vad avser frågan om ansvarsfrihet. Vad först gäller den rent processuella frågan avvisade tingsrätten en skadeståndstalan mot en likvidator på den grunden att käranden inte hade styrkt att bolagsstämmans majoritet, eller en minoritet om en tiondel av aktierna, beslutat att vägra ansvarsfrihet eller att väcka sådan talan. Med motiveringen att det är fråga om en processförutsättning som ska beaktas självmant av domstolen, tilläts käranden att i hovrätten åberopa ett protokoll från en extra bolagsstämma, som inte ingivits till tingsrätten, utvisande att samtliga aktieägare biträtt ett förslag att väcka talan. Av betydelse för utgången var att tingsrätten skulle ha haft möjlighet att förelägga bolaget att avhjälpa bristen, något som dock inte skett. Vad gäller den i målet aktuella bestämmelsen i 29 kap. 7 § aktiebolagslagen uttalade HD inledningsvis att motsvarande krav på beslut vid bolagsstämma enligt bestämmelsen får anses gälla om talan om skadestånd riktar sig mot ett bolag, i vilket likvidatorn är eller har varit verksam, förutsatt att en sådan talan med nödvändighet grundas på omständigheter som hänför sig till någon av dem som anges i 1–3 §§. Vidare konstaterade HD att ”[v]ad som anförs i bestämmelsen ska förstås på det sättet att det är en tillräcklig förutsättning för att ett bolag ska ha rätt att väcka talan om skadestånd enligt bl.a. 1 § att majoriteten eller en minoritet bestående av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier i bolaget vid bolagsstämma biträtt ett förslag om detta” samt att ”[o]m skadeståndstalan riktas mot styrelseledamot eller den verkställande direktören (eller likvidator) gäller som alternativ processförutsättning att majoriteten eller tidigare angivna minoritet vid bolagsstämma röstat mot ett förslag om ansvarsfrihet”. Det ska i sammanhanget noteras att en under senare tid framförd uppfattning är att styrelsen inte får väcka talan för bolagets räkning om visserligen erforderlig minoritet har röstat mot ett beslut om ansvarsfrihet, men majoriteten samtidigt röstat för ansvarsfrihet. Däremot skulle talan i sådant fall kunna väckas av minoriteten enligt 29 kap. 9 § aktiebolagslagen, en möjlighet som ofta inte är aktuell i praktiken med tanke på minoritetens kostnadsansvar. Inställningen motiveras med att majoritetens beslut att ansvarsfrihet bör beviljas är att betrakta som en anvisning till styrelsen om att talan inte bör väckas, en anvisning som styrelsen normalt är skyldig att följa med tanke på styrelsens lydnadsplikt i förhållande till stämman. Rättsläget får betraktas som oklart vad gäller denna fråga. Mot bakgrund av att ansvarsfrihetsbeslutet ofta fattas endast på grundval av den framlagda årsredovisningen och revisionsberättelsen och då några närmare överväganden ofta inte torde göras av ägarna rörande de affärsmässiga aspekterna av en eventuell process i samband med beslutsfattandet synes det ingalunda givet att beslutet ska vara att uppfatta som en anvisning med angiven innebörd. Det ska också noteras att styrelsen under alla förhållanden har en viss prövningsplikt i fråga om anvisningar, eftersom anvisningar inte får följas till exempel om de strider mot aktiebolagslagen eller bolagsordningen (se 8 kap. 41 § andra stycket aktiebolagslagen). Härtill synes bestämmelsen i 29 kap. 8 § aktiebolagslagen, enligt vilken minoriteten har rätt att hindra en uppgörelse om skadestånd till bolaget (oavsett vad stämmomajoriteten må anse i frågan), snarast ligga i linje med uppfattningen att om bara den erforderliga minoriteten har nekat ansvarsfrihet kan och får talan om skadestånd väckas av antingen en minoritet för bolagets räkning eller av bolaget (genom styrelsen). 1.7.3 Om jämkning på grund av medvållande på bolagets sida NJA 2006 s. 136 är ett intressant rättsfall som rör frågan om jämkning av en revisors ansvar. En revisor ålades skadeståndsskyldighet gentemot ett konkursbo av underinstanserna. HD meddelade prövningstillstånd avseende en av frågorna i målet, nämligen frågan om revisorns skadeståndsskyldighet skulle jämkas på grund av medvållande på bolagets sida. Revisorn gjorde i denna del gällande att jämkning borde ske då styrelseledamöterna, tillika aktieägarna, dels kände till de oegentligheter som ledde till skada, dels varit försumliga i samband med övervakningen av förvaltningen av verksamheten. Till stöd för sin invändning om jämkning åberopade revisorn teorin om bolagets ansvar för ledningspersonernas vållande och principen om passiv identifikation. HD gick inledningsvis kort igenom vad som gäller ifråga om organledamöternas respektive revisorns skadeståndsansvar enligt de i målet aktuella bestämmelserna i 15 kap. 1975 års aktiebolagslag. Därefter redogjorde HD för vad som i allmänhet gäller i fråga om ett aktiebolags ansvar för vållande av dess organledamöter. Ett sådant ansvar kan enligt HD föreligga dels när ett skadeståndsanspråk grundas på vållande av en organledamot i dennes egenskap av organ för bolaget, varvid ledamotens vållande tillräknas bolaget som dess eget, dels när ett skadeståndsanspråk grundas på ett vållande som ledamoten har gjort sig skyldig till i sin egenskap av arbetstagare, varvid det så kallade principalansvaret aktualiseras. Det konstaterades, med hänvisning till tidigare rättsfall, att jämkning på grund av medvållande på den skadelidandes sida i och för sig kan ske även i aktiebolagsrättsliga förhållanden. Det noterades dock att de angivna rättsfallen inte rör styrelseledamotens interna ansvar, det vill säga ansvaret gentemot bolaget. När det gällde frågan om jämkning i det aktuella målet konstaterade HD inledningsvis att för att reglerna om medvållande på bolagets sida vid organansvar respektive principalansvar överhuvudtaget ska aktualiseras, fordras att ett tredje intresse är involverat. HD framhöll härefter att i det interna förhållandet, där det är arbetstagaren som vållat bolaget (principalen) skada, uppkommer inte frågan om passiv identifikation. Inte heller aktualiseras enligt HD bolagets organansvar i de fall då det är organledamoten som har vållat bolaget skada. I fråga om jämkningsmöjligheten enligt 15 kap. 4 § 1975 års aktiebolagslag framhöll HD att hänsyn bland annat kan tas till de plikter som ålegat var och en av de medverkande på grund av organställningen samt till graden och arten av de olika personernas medverkan. Det noterades att också möjligheten att rikta regresstalan mot andra ansvariga organledamöter borde beaktas. Härvid konstaterades det principiellt viktiga att om till exempel styrelseledamöterna och revisorerna är solidariskt ansvariga för samma skada, och styrelseledamöterna har beviljats ansvarsfrihet, revisorerna alltjämt har kvar sitt eventuella regressanspråk mot de styrelseledamöter som skulle ha varit skadeståndsansvariga mot bolaget, om ansvarsfrihet inte hade beviljats. På grund av det anförda kom HD till slutsatsen att revisorns ansvar inte skulle jämkas på grund av medvållande på bolagets sida. 1.7.4 Skadestånd enligt skadeståndslagen Rättsfallet NJA 2002 s. 17 rörde skadeståndsskyldighet på grund av oredligt förfarande. Kärnfrågan i målet rörde omfattningen av en styrelseledamots upplysningsskyldighet gentemot en leverantör när ett bolag är insolvent. I målet hade viss datorutrustning förvärvats på kredit trots att den styrelseledamot, S. L., som förhandlade affären mycket väl kände till att bolaget hade stora ekonomiska svårigheter. HD konstaterade att det inte förelåg någon allmän skyldighet för S. L. att i samband med kreditköpet upplysa leverantören om bolagets bristande betalningsförmåga. Avgörande för frågan om S. L. gjort sig skyldig till en brottslig handling och om leverantören på grund därav hade rätt till skadestånd var istället huruvida S. L. vid kreditköpet visste att leverantören inte skulle få betalt, eller att ”betalning var i så hög grad osannolik att den i praktiken var utesluten”. Om så var fallet fick kreditköpet enligt HD anses ha innefattat ett brottsligt vilseledande om bolagets betalningsavsikt. HD konstaterade att det krävdes antingen att S. L. kände till att bolaget inte skulle kunna betala skulden när den förföll till betalning, eller att S. L. avsåg att försätta bolaget i konkurs innan hela skulden hade betalats, eller att S. L. visste om att annan borgenär skulle komma att försätta bolaget i konkurs dessförinnan. HD ansåg att det av omständigheterna i målet framgick att S. L. måste varit medveten om att leverantören inte skulle få betalt för sin fordran, något som S. L. borde ha upplyst leverantören om. Då detta inte hade skett ansågs S. L. ha förfarit oredligt och ålades skadeståndsansvar gentemot leverantören. Justitieråden Magnusson och Regner var skiljaktiga. 1.8 Straff enligt aktiebolagslagens bestämmelser 1.8.1 Straffmätning vid brott mot låneförbudet I rättsfallet RH 2007:2 dömdes företrädare för bolag som under två års tid, i ett mycket stort antal fall, överlåtit lagerbolag genom gäldenärsbyte till fängelse för brott mot låneförbudet i 12 kap. 7 § tredje stycket 1975 års aktiebolagslag. I samband med påföljdsbestämningen noterade hovrätten bland annat att brottsligheten skett inom ramen för affärsverksamhet och att den skett systematiskt och i ett mycket stort antal fall.s. 1135