Stycket

6.För svensk del framgår av Högsta domstolens avgörande i NJA 2015 s. 1072 (angående s.k. tryckerimoms) att en kund (köpare) — som har burit kostnaden för ett för högt debiterat mervärdesskattebelopp — kan vända sig till säljaren (den skattskyldige) och begära återbetalning av denne enligt läran om condictio indebiti. Till skillnad från vad som normalt är fallet vid en tillämpning av läran om condictio indebiti saknar det enligt Högsta domstolen betydelse att lång tid kan ha gått. Mot denna bakgrund kan det inom ramen för det svenska systemet knappast föreligga någon unionsrättslig skyldighet för staten att återbetala ett felaktigt uttaget skattebelopp till någon annan än den skattskyldige. Att Högsta domstolen i NJA 2017 s. 589 har funnit att allmän domstol i och för sig är behörig att pröva en talan om ”kompensation” för mervärdesskatt som påförts i strid med unionsrätten innefattar inte något ställningstagande till om käranden i målet (en bank) kan få framgång i sak med sin talan om i första hand ”återbetalning” och i andra hand skadestånd. Bankens anspråk motsvarar de ca 500 miljoner kronor som banken betalat i mervärdesskatt på posttjänster till Posten-koncernen under 2004–2014. 4.3 Fastställelsetalan När det gäller fastställelsetalan finns det i och för sig inte några särbestämmelser för respektive materiellt regelkomplex om statens skadeståndsansvar. Skillnaderna mellan de olika skadeståndsinstituten gör emellertid att rättstillämparen måste vara uppmärksam på att praxis som har utvecklats kring tillåtligheten av fastställelsetalan om skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen inte oavkortat kan tillämpas på unionsrättsligt och konventionsrättsligt skadestånd. De unionsrättsliga skadeståndsanspråken grundas oftast på ett påstående om att den svenska lagstiftningen står i strid med unionsrätten. Närliggande exempel är miljö- eller djurskyddsregler som uppställer krav som i och för sig kan hindra den fria rörligheten för varor. Eller för den delen nationella regler som syftar till att säkerställa folkhälsan, t.ex. spelmarknadsregleringen eller det svenska detaljhandelsmonopolet för alkohol. I sådana situationer är det för övrigt inte helt ovanligt att skadeståndstalan förs i syfte att få till stånd en ändring av reglerna, inte primärt för att utverka skadestånd för förfluten tid.s. 120