NJA 2013 s. 1046.
Hänvisas från p. 9 (s. 129)
1.Det unionsrättsliga skadeståndsinstitutet ska enligt EU-domstolens praxis kompletteras med nationella regler om skadeberäkning. För svensk del är det oklart vilka skadeberäkningsregler som skulle kunna aktualiseras. Även om man för det unionsrättsliga skadeståndet tillämpar de vedertagna skadetyperna i skadeståndslagen finns där knappast några egentliga beräkningsmodeller. Även om vissa nationella principer kan ha relevans för både orsakssambandsbedömningen och för att bestämma skadeståndets storlek behöver man unionsrättsligt hålla isär bedömningarna. Det unionsrättsliga kravet på ett direkt orsakssamband är ett materiellt villkor för skadeståndsskyldighet, inte ett sätt att beräkna skadans storlek.s. 126
2.Unionsrättsligt gäller som tidigare nämnts att samtliga skadetyper i princip måste kunna ersättas. För svensk del är det främst den tidigare vedertagna principen att det krävs stöd i lag för att ersättning för ”ideell skada” ska kunna utgå som varit problematisk. Utvecklingen för konventionsskadeståndets del har dock inneburit att denna princip inte kan upprätthållas, vilket samtidigt fått till effekt att frågan i det EUrättsliga sammanhanget inte har och heller inte behövt sättas på sin spets.s. 127
3.Det som komplicerade diskussionen var att ”ideell skada” inte utgjorde en vedertagen skadetyp enligt skadeståndslagens terminologi. Enligt 3 kap. 2 § jämförd med 2 kap. 1 § skadeståndslagen ersätts personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada samt kränkningsersättning pga. brott. Under begreppet personskada faller emellertid ersättning av såväl ekonomisk som ideell karaktär (bl.a. inkomstförlust och ersättning för sveda och värk). En inkomstförlust kan t.ex. komma att ersättas antingen som personskada eller ren förmögenhetsskada, beroende på uppkomstsammanhanget. Eftersom skadetyperna i skadeståndslagen inte i första hand är definierade med utgångspunkt i skadans karaktär passade det inte helt in att använda ideell skada som skadetyp. Det var bl.a. mot denna bakgrund som lagförslaget i SOU 2010:87 enbart använde begreppet ”annan skada” för konventionsskadestånd som inte ersattes som någon av de tidigare uppräknade skadetyperna i skadeståndslagen. Genom den slutliga lagtexten — där ersättning utgår för ”annan ideell skada” — kan dock skadetypen ideell skada sägas ha fått fotfäste i svensk skadeståndsrätt.s. 127
4.Inom ramen för utvecklingen på konventionsområdet har det däremot konstaterats att det inte finns anledning att i övrigt ge upp de svenska principerna för vilka skadeposter som ersätts och hur ersättningen beräknas. Detta har tydliggjorts genom diskussionen kring om det vid konventionsöverträdelser som inte enbart leder till skada av ideell karaktär funnits skäl att såsom förekommer i Europadomstolen utge ersättning för ”loss of opportunities”. Sådan ersättning döms ut av Europadomstolen med stöd av artikel 41 i Europakonventionen (”just satisfaction”, skälig gottgörelse) och innefattar som utgångspunkt ersättning för ekonomisk skada som uppskattats efter skäligheten, t.ex. förlorade affärsmöjligheter i mer allmän bemärkelse. Begreppet är dock inte entydigt i Europadomstolens praxis och det kan också omfatta ersättning av ideell karaktär, t.ex. ersättning för förlust av ”processuella” möjligheter. Även om ersättning för ekonomisk skada som utgångspunkt även i Europadomstolen kräver att klaganden tillhandahåller konkret utredning om skadan, förekommer det alltså att Europadomstolen förordnar om ersättning enligt artikel 41 i konventionen efter en mer allmän skälighetsbedömning.s. 127
5.Som framgår av förarbetena till 3 kap. 4 § skadeståndslagen innebär den lagfästa skadeståndsregeln inte att några nya skadetyper — utöver annan ideell skada — har införts. Ersättning för ekonomisk skada ska även fortsättningsvis inordnas under någon av de vedertagna skadetyperna i skadeståndslagen och bestämmas med utgångspunkt i de regler och principer för att bestämma skadeståndets storlek som framgår av skadeståndslagen och praxis. Utvecklingen på konventionsområdet har således inte inneburit att principen att skadelidande ska styrka skadans storlek har luckrats upp. Någon generell princip att ekonomisk skada ska bestämmas efter skälighet har inte tillkommit i svensk skadeståndsrätt. Utvecklingen på konventionsområdet kan därmed inte heller antas ha påverkat utrymmet att tillämpa bestämmelsen i 35 kap. 5 § rättegångsbalken eller grunderna för den bestämmelsen, vare sig det gäller skadestånd enligt 3 kap. 2 eller 4 §§ skadeståndslagen eller EU-rättsligt skadestånd. Att ersättning för ideell skada kan utgå i flera fall än tidigare och att sådana skador av icke-ekonomisk karaktär måste bestämmas efter skälighet har inte förändrat utgångpunkterna för att fastställa ersättningen för skador av ekonomisk karaktär.s. 128
6.När det gäller ersättning för skada av ideell karaktär har frågan om ersättningsnivåer kommit att få stort fokus, möjligen beroende av att flera av de mål som har kommit under Högsta domstolens prövning enbart har gällt ersättningens storlek. I NJA 2012 s. 211 I–II, som avsåg långsam handläggning, tillämpade Högsta domstolen en beräkningsmetod som bygger på en jämförelse av den totala handläggningstiden (som rimligen ska bestämmas enligt de principer som fastställts av Europadomstolen vid bedömningen av om det har förekommit en överträdelse) och den handläggningstid som målet borde ha haft. De aktuella målen är emellertid inte typiska för mål där rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts. I det första målet (ett dispositivt tvistemål handlagt i enbart en instans) bestod i princip hela handläggningstiden av inaktivitet och i det andra målet (ett av de s.k. Regeringsrättsmålen) var den totala handläggningstiden osedvanligt kort för att alls kunna innefatta en överträdelse. Det typiska målet där rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts har en mycket lång total handläggningstid i flera instanser, där det från tid till annan har förekommit perioder av inaktivitet. Eftersom den skada som ska kompenseras vid långsam handläggning är den känsla av maktlöshet och oro som drabbar den som under alltför lång tid hålls i ovisshet om utgången av processen, fastställer Europadomstolen ersättningen efter en skälighetsbedömning som främst relaterar till just den totala handläggningstiden. Högsta domstolens beräkningsmetod i dessa avgöranden torde mot denna bakgrund ha fått begränsad betydelse.s. 128
7.I den nya bestämmelsen i 5 kap. 8 § skadeståndslagen anges att ersättning för annan ideell skada ska bestämmas med hänsyn till vad som är skäligt och med beaktande av överträdelsens art och omständigheterna i övrigt. I propositionen anges att ersättningen ska ligga i nivå med kränkningsersättning, dock med beaktande av att nivåerna i förhållande till Europadomstolens syn på skadeståndets storlek inte får leda till ett uppenbart orimligt resultat.s. 129
8.Ett sådant synsätt har sedan 2007 tillämpats av Justitiekanslern inom ramen för statens frivilliga skadereglering. Europadomstolen bedömde 2012 i klagomålet Eriksson att den i praxis fastlagda möjligheten till skadestånd uppfyllde kravet enligt artikel 13 i Europakonventionen att på det nationella planet tillhandahålla ett effektivt rättsmedel för att komma till rätta med konventionsöverträdelser. I det aktuella avgörandet finns en sammanställning av de ersättningsnivåer som Justitiekanslern tillämpat i den frivilliga skaderegleringen. Europadomstolen har alltså i detta avgörande, liksom i avgöranden från 2013, bedömt att även de tillämpade ersättningsnivåerna uppfyller konventionens krav.s. 129
9.När det gäller ersättning för ideell skada är det svårt att dra några mer allmängiltiga slutsatser av Högsta domstolens praxis. På konventionsområdet har Högsta domstolen visserligen konstaterat att skadeståndsbeloppet inte ska innehålla något sådant preventionspåslag som gäller för diskrimineringsersättning. Högsta domstolen har inte lika tydligt som lagstiftaren nu gjort relaterat konventionsskadeståndet till kränkningsersättningen; i något fall framstår i stället konventionsskadeståndet som påfallande högt vid en sådan jämförelse. Samtidigt har Högsta domstolen avseende diskrimineringsersättning antagit en försiktig hållning på senare tid. Detsamma gäller för ersättning enligt personuppgiftslagen. Avseende skadeståndsbeloppet för åsidosättande rätten till medborgarskap enligt regeringsformen uttalade Högsta domstolen att sådan ersättning varken kunde relateras till kränkningsersättning, diskrimineringsersättning eller konventionsskadestånd. Det i målet utdömda skadeståndet (100 000 kr) måste betraktas som mycket högt.s. 129