Man kan fråga sig om inte avgörandena i NJA 2012 s. 1038 I–II i praktiken riskerar att försvaga den enskildes rättsskydd på ett sätt som inte avsetts. I förhållande till NJA 2003 s. 414 synes avgörandena öppna upp för att domstolarna inte längre anser sig skyldiga att verka aktivt för att överträdelser så långt som möjligt avhjälps eller lindras inom ramen för den ursprungliga processen. Det kan inte uteslutas att domstolarna fortsättningsvis anser att det finns utrymme för att i stället för att i den pågående processen ta ställning till en eventuell konventionsöverträdelse hänvisa den enskilde till kompensation i efterhand genom skadestånd.
Hänvisas från p. 7 (s. 109)
7.Ett åsidosättande av rätten till en rättvis rättegång, t.ex. genom att försvaret inte har fått möjlighet att ställa frågor till vittnen av central betydelse som åberopas emot den anklagade, kan och ska rättas till genom att rätten till försvar tillgodoses antingen genom en ny prövning i första instans eller genom om- eller tilläggsförhör i högre instans. För sådana överträdelser är ekonomisk kompensation i efterhand systematiskt sett inte något effektivt rättsmedel. Ett åsidosättande av rätten till rättegång inom skälig tid kan förhindras eller begränsas genom ett beslut om förtursförklaring eller kompenseras inom ramen för den ursprungliga processen genom att överträdelsen slås fast och en avgift eller påföljd sätts ned eller bortfaller. Vissa konventionsöverträdelser är sådana att de kan gottgöras genom att staten på ett otvetydigt sätt tar på sig ansvaret för det inträffade och på så sätt ger den enskilde upprättelse. Det är detta synsätt som kommer till uttryck i andra stycket i 3 kap. 4 § skadeståndslagen, där det anges att skadestånd endast ska utges i den utsträckning det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen.s. 109