Stycket

9.I NJA 2017 s. 677 behandlas frågan om när ett brott mot artikel 6 i Europakonventionen vid utlämning ska anses vara sådant att en utlämning skulle stå i strid med konventionen. Högsta domstolen uttalar i denna del, efter en genomgång av Europadomstolens praxis, att det inte är tillräckligt att överträdelsen i mottagarlandets domstol har varit (vid utlämning för verkställighet) eller kan förväntas vara (vid utlämning för lagföring) sådan att den skulle ha utgjort brott mot artikel 6 om den inträffat i det egna landet. Vad som krävs är ett brott mot kravet på rättvis rättegång som är så grundläggande att rätten som garanteras av artikeln helt tillintetgörs eller att kärnan i rätten ödeläggs. Tröskeln är alltså hög och det ankommer på den som gör gällande att utlämning skulle stå i strid med artikel 6 att visa att kravet är uppfyllt. Som kommentar till fallet kan sägas att det är naturligt att tröskeln för att en utlämning ska utgöra brott mot artikel 6 är hög, men att det inte är självklart hur bokstavligt de mycket högt ställda kriterierna ska läsas och tillämpas. I rättsfallet var fråga om utlämning för verkställighet och det ansågs inte finnas tillräckligt underlag för att anse att en utlämning skulle vara oförenlig med artikel 6 i Europakonventionen. (Jfr i denna del även Högsta domstolens beslut den 9 juli 2018 i mål Ö 2479-19, p. 53–54).s. 1122