1.6.1 Utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott m.m. I NJA 2011 s. 13 hade en person blivit häktad i ett utlämningsärende enligt den särskilda nordiska utlämningslagen, lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Därefter häktades personen också i ett brottmål i Sverige. Under den tid personen var häktad i brottmålet gällde enligt 12 § nyss nämnda lag (jfr 16 § andra stycket i den allmänna utlämningslagen) inte häktningsbeslutet i utlämningsärendet. Ett överklagande av häktningsbeslutet i utlämningsärendet upptogs ändå till prövning av Högsta domstolen och det angavs också att personen skulle komma att ha möjlighet att, efter att häktningsbeslutet i ärendet åter blivit gällande, begära ny förhandling i häktningsfrågan. Numera gäller i förhållande till de nordiska länderna lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.s. 1120
2.Proportionalitetsprincipens tillämpning vid häktning i ett utlämningsärende prövades i NJA 2011 s. 518. Utlämningsframställan grundades i detta fall på misstankar om folkmord, medhjälp till folkmord och brott mot mänskligheten genom mord och utrotning.s. 1120
3.I fallet hade beslut om utlämning fattats av regeringen i juli 2009. Den eftersökte hade emellertid vänt sig till Europadomstolen och detta hade föranlett ett beslut om att verkställighet av utlämningsbeslutet, i avvaktan på Europadomstolens prövning, tills vidare inte fick ske. Vid tidpunkten för Högsta domstolens beslut i häktningsfrågan i juli 2011 fanns ett besked om att en prövning i Europadomstolen kunde förväntas ske i september samma år, dock utan angivelse om vad detta innebar beträffande tidpunkten för Europadomstolens slutliga ställningstagande. Den eftersökte hade då varit frihetsberövad, först som anhållen och sedan som häktad, från och med den 16 juli 2008.s. 1120
4.Högsta domstolen framhöll att proportionalitetsprincipen på ett allmänt plan betyder att den tilltänkta åtgärden inte får vara mer ingripande, omfattande eller varaktig än att den står i rimlig proportion till vad som kan vinnas med åtgärden. Skälen för ett frihetsberövande ska ställas i relation till de olägenheter som det skulle medföra för den misstänkte (jfr 24 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken). Det framhölls vidare att det för bedömningen är av betydelse vilka straffprocessuella tvångsmedel som står till buds (jfr 25 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken), att det vid fortsatt häktning är av betydelse hur länge frihetsberövandet har pågått och hur länge det kan förväntas bestå (ju längre frihetsberövandet har pågått desto starkare måste skälen för fortsatt häktning vara), samt att brottslighetens svårhetsgrad är av betydelse för styrkan i den främmande statens intresse av en utlämning. Om intresset av utlämning är mycket starkt kan en förhållandevis långvarig häktningstid godtas. Därefter skrev domstolen följande: 19. Grundläggande är dock att en häktning aldrig får fortgå längre än vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet. Ett uttryck för det är bestämmelsen i 24 kap. 18 § första stycket RB, vari föreskrivs att när ett beslut om häktning föregår ett åtal ska rätten sätta ut den tid inom vilken åtal ska väckas, en tid som inte får vara längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. Tanken bakom denna restriktion bör tjäna till ledning även i ärenden om utlämning. 20. I kravet på att en häktning inte får fortgå längre än vad som är nödvändigt ligger, att berörda myndigheter eller organ ska med rimlig effektivitet verka för att häktningstiden blir så kort som möjligt. Det är av betydelse hur det förfarande som den fortsatta häktningen är beroende av (t.ex. en förundersökning eller som här ett ärende i Europadomstolen) har fortskridit och kan förväntas fortlöpa. Hänsyn ska sålunda tas till det sätt på vilket berörda myndigheter eller organ har agerat eller inte har agerat, liksom till om de fortsättningsvis kan förväntas agera med den skyndsamhet som är påkallad med hänsyn till såväl den misstänktes intresse som intresset av att ärendet blir ordentligt utrett och avgörs på ett säkert underlag. 21. Om utredningen i ärendet inte ger stöd för bedömningen att tillräcklig skyndsamhet har iakttagits, utgör det ett skäl mot fortsatt häktning. Den misstänkte ska alltså inte bära bördan av oklarheter i detta hänseende. Mot denna bakgrund framhöll Högsta domstolen att den eftersökte visserligen var misstänkt för synnerligen allvarlig brottslighet, men att han hade varit häktad i mer än tre år (vilket, om hänsyn togs till svenska regler om villkorlig frigivning, innebar att minimistraffet för fullbordat brott överskridits) samt att det inte lämnats någon förklaring till den utdragna handläggningstiden i Europadomstolen. Sammantaget kom Högsta domstolen, också med beaktande av att Rwanda hade ett synnerligen starkt intresse av utlämning och att det saknades andra effektiva tvångsmedel, fram till att det inte var godtagbart att den eftersökte skulle vara fortsatt häktad.s. 1121
5.I NJA 2013 s. 88, som gällde en begäran om utlämning för lagföring till Schweiz, ansågs sannolika skäl inte föreligga där den tilltalade åberopat alibibevisning och någon motbevisning inte åberopats gentemot denna.s. 1122
6.Hinder mot utlämning för straffverkställighet till Iran ansågs föreligga i NJA 2014 s. 413. Eftersom det inte finns någon sådan överenskommelse som avses i 9 § tredje stycket utlämningslagen mellan Sverige och Iran fordrades att domen stöddes av utredningen och inte heller i övrigt föranledde allvarlig erinran (se 9 § första stycket utlämningslagen). Av domen framgick inte att den eftersökte varit närvarande vid rättegången. Någon muntlig bevisning hade inte åberopats. Domen vilade i stället på att den eftersökte erkänt under förundersökningen, vilket denne förnekade. Vid en sammantagen bedömning — där det beaktades vad som var känt om rättsväsendet i Iran — ansågs den dom som låg till grund för utlämningsframställningen inte uppfylla de krav som följer av 9 § första stycket utlämningslagen.s. 1122
7.I NJA 2015 s. 41 ansågs hinder mot utlämning till Schweiz föreligga när det gällde en person som i sin utevaro dömts till ett långt fängelsestraff utan att ha underrättats om hur anklagelserna mot honom slutligt kom att utformas och efter att ha delgetts kallelse till förhandlingen endast genom kungörelsedelgivning. Den dömdes rätt att försvara sig ansågs under dessa förhållanden inte ha blivit nöjaktigt tillgodosedd (jfr 9 § tredje stycket utlämningslagen). (Schweiz har tillträtt 1957 års utlämningskonvention och utlämning hade alltså enligt 9 § tredje stycket varit möjlig om det hade lämnats en försäkran om att den dömde har möjlighet att påkalla ny domstolsprövning som tillgodoser hans rätt att försvara sig. Schweiz hade emellertid förklarat att någon sådan försäkran inte kunde ges.)s. 1122
8.Hinder mot utlämning till Bosnien och Hercegovina (som tillträtt 1957 års utlämningskonvention) ansågs i NJA 2016 s. 80 inte föreligga i ett fall där den dom som låg till grund för utlämningsframställningen grundades på en överenskommelse mellan den dömde och åklagaren (s.k. plea bargaining). Domen ansågs inte vara uppenbart oriktig och det ansågs heller inte föreligga hinder enligt artikel 6 i Europakonventionen (om rätten till en rättvis rättegång) eller artikel 2 i konventionens sjunde tilläggsprotokoll (om rätten att överklaga en brottmålsdom). I fallet noteras också att humanitära skäl hänförliga till annan än den eftersökte i princip inte faller under 8 § i utlämningslagen utan är något som regeringen får beakta vid den slutliga prövningen av om utlämning ska beviljas eller ej.s. 1122
9.I NJA 2017 s. 677 behandlas frågan om när ett brott mot artikel 6 i Europakonventionen vid utlämning ska anses vara sådant att en utlämning skulle stå i strid med konventionen. Högsta domstolen uttalar i denna del, efter en genomgång av Europadomstolens praxis, att det inte är tillräckligt att överträdelsen i mottagarlandets domstol har varit (vid utlämning för verkställighet) eller kan förväntas vara (vid utlämning för lagföring) sådan att den skulle ha utgjort brott mot artikel 6 om den inträffat i det egna landet. Vad som krävs är ett brott mot kravet på rättvis rättegång som är så grundläggande att rätten som garanteras av artikeln helt tillintetgörs eller att kärnan i rätten ödeläggs. Tröskeln är alltså hög och det ankommer på den som gör gällande att utlämning skulle stå i strid med artikel 6 att visa att kravet är uppfyllt. Som kommentar till fallet kan sägas att det är naturligt att tröskeln för att en utlämning ska utgöra brott mot artikel 6 är hög, men att det inte är självklart hur bokstavligt de mycket högt ställda kriterierna ska läsas och tillämpas. I rättsfallet var fråga om utlämning för verkställighet och det ansågs inte finnas tillräckligt underlag för att anse att en utlämning skulle vara oförenlig med artikel 6 i Europakonventionen. (Jfr i denna del även Högsta domstolens beslut den 9 juli 2018 i mål Ö 2479-19, p. 53–54).s. 1122
10.I NJA 2017 s. 975 behandlas relationen mellan utlänningslagstiftningen och utlämningslagen. Högsta domstolen uttalar här att syftet med införandet av 7 § var att uppnå samstämmighet mellan utlännings- och utlämningsbestämmelserna vad gäller flyktingar (personer som fått asyl), vilket innebär att om en utlänning har beviljats flyktingstatus (se 4 kap. 3 § utlänningslagen, 2005:716) med hänvisning till att hen hyser en välgrundad fruktan för förföljelse av allvarlig beskaffenhet i ett visst land av något sådant skäl som anges i 7 § utlämningslagen, så bör den av svensk myndighet redan gjorda bedömningen normalt väga mycket tungt vid prövningen av utlämningsframställningen. Motsvarande överensstämmelse finns emellertid inte när det gäller personer som har förklarats vara skyddsbehövande. I det fallet måste, enligt rättsfallet, göras en självständig bedömning av om risken för förföljelse har sin grund i någon av de orsaker som anges i 7 § utlämningslagen. I ärendet ansågs 7 § innebära hinder för utlämning till Turkiet.s. 1123
11.Se även rättsfallet NJA 2014 s. 399, beträffande rätten till ersättning när någon varit frihetsberövad i ett utlämningsärende och utlämningsbegärande sedan avslagits. 6.2 Internationell rättslig hjälp I NJA 2013 s. 867 behandlades bl.a. frågan hur ett beslag på begäran av utländsk myndighet ska hanteras i ett fall när beslaget är omfattande och också innehåller information som saknar betydelse för den utländska utredningen liksom när det innehåller företagshemligheter och uppgifter om personliga och ekonomiska förhållanden för vilka sekretess gäller enligt svensk rätt. I målet behandlar Högsta domstolen hur rättens prövning av ett beslags laglighet ska gå till (se p. 13–15 och 25–27) och hur villkor om användningsbegränsningar kan användas för att uppnå skydd för känsliga uppgifter (se p. 16–18 och 28– 32). I målet konstateras också att åklagaren — eftersom det är åklagaren som bevakar sådana beslag som har skett på begäran av utländsk myndighet (jfr, beträffande beslag enligt rättegångsbalken, 27 kap. 7 § och 8 § första stycket) — har möjlighet att häva beslaget också sedan det har prövats av rätten. Det konstateras vidare att egendomen ska återlämnas när det utländska förfarandet är avslutat och att villkor om detta bör uppställas. 6.3 Överförande av straffverkställighet För att straffverkställighet ska kunna överföras till ett annat land enligt lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen fordras bl.a. att en överföring av straffverkställigheten är lämplig. Inom ramen för den bedömningen utgör de begränsningar som följer av artikel 5 i Europakonventionen en yttersta gräns. I ”Straffverkställigheten i Polen” NJA 2017 s. 300 ansågs det förhållandet att straffverkställigheten vid ett överförande, på grund av skillnader i reglerna om villkorlig frigivning, skulle kunna komma att förlängas med ett år och tio månader inte innebära att kravet på att det ska vara lämpligt att överföra straffverkställigheten inte var uppfyllt; i detta låg alltså också en bedömning av att det inte skulle stå i strid med Europakonventionen att överföra verkställigheten till ett land där verkställigheten riskerade att bli längre.s. 1123
12.Samma bedömning gjordes i ”Straffverkställigheten i Lettland” NJA 2017 s. 784 där tiden på anstalt kunde komma att förlängas med som mest tre år och elva månader. Ett justitieråd (undertecknad) var skiljaktigt och menade att det med hänsyn till risken för en mycket påtagligt förlängd anstaltstid måste anses olämpligt att översända domen till Lettland för verkställighet.s. 1124
13.I ”Straffverkställigheten i Polen” behandlas också vissa generella frågor dels om när det gäller ett krav på medgivande från den andra staten och ett samtycke från den dömde, dels om vad som ligger i kravet på att den sociala återanpassningen främjas av ett överförande.s. 1124