Närliggande

4.Högsta domstolen framhöll att proportionalitetsprincipen på ett allmänt plan betyder att den tilltänkta åtgärden inte får vara mer ingripande, omfattande eller varaktig än att den står i rimlig proportion till vad som kan vinnas med åtgärden. Skälen för ett frihetsberövande ska ställas i relation till de olägenheter som det skulle medföra för den misstänkte (jfr 24 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken). Det framhölls vidare att det för bedömningen är av betydelse vilka straffprocessuella tvångsmedel som står till buds (jfr 25 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken), att det vid fortsatt häktning är av betydelse hur länge frihetsberövandet har pågått och hur länge det kan förväntas bestå (ju längre frihetsberövandet har pågått desto starkare måste skälen för fortsatt häktning vara), samt att brottslighetens svårhetsgrad är av betydelse för styrkan i den främmande statens intresse av en utlämning. Om intresset av utlämning är mycket starkt kan en förhållandevis långvarig häktningstid godtas. Därefter skrev domstolen följande: 19. Grundläggande är dock att en häktning aldrig får fortgå längre än vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet. Ett uttryck för det är bestämmelsen i 24 kap. 18 § första stycket RB, vari föreskrivs att när ett beslut om häktning föregår ett åtal ska rätten sätta ut den tid inom vilken åtal ska väckas, en tid som inte får vara längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. Tanken bakom denna restriktion bör tjäna till ledning även i ärenden om utlämning. 20. I kravet på att en häktning inte får fortgå längre än vad som är nödvändigt ligger, att berörda myndigheter eller organ ska med rimlig effektivitet verka för att häktningstiden blir så kort som möjligt. Det är av betydelse hur det förfarande som den fortsatta häktningen är beroende av (t.ex. en förundersökning eller som här ett ärende i Europadomstolen) har fortskridit och kan förväntas fortlöpa. Hänsyn ska sålunda tas till det sätt på vilket berörda myndigheter eller organ har agerat eller inte har agerat, liksom till om de fortsättningsvis kan förväntas agera med den skyndsamhet som är påkallad med hänsyn till såväl den misstänktes intresse som intresset av att ärendet blir ordentligt utrett och avgörs på ett säkert underlag. 21. Om utredningen i ärendet inte ger stöd för bedömningen att tillräcklig skyndsamhet har iakttagits, utgör det ett skäl mot fortsatt häktning. Den misstänkte ska alltså inte bära bördan av oklarheter i detta hänseende. Mot denna bakgrund framhöll Högsta domstolen att den eftersökte visserligen var misstänkt för synnerligen allvarlig brottslighet, men att han hade varit häktad i mer än tre år (vilket, om hänsyn togs till svenska regler om villkorlig frigivning, innebar att minimistraffet för fullbordat brott överskridits) samt att det inte lämnats någon förklaring till den utdragna handläggningstiden i Europadomstolen. Sammantaget kom Högsta domstolen, också med beaktande av att Rwanda hade ett synnerligen starkt intresse av utlämning och att det saknades andra effektiva tvångsmedel, fram till att det inte var godtagbart att den eftersökte skulle vara fortsatt häktad.s. 1121