1.(34 kap. aktualiseras ej) Om de meddelats före domen i tingsrätten hade ju dessa domar utgjort tidigare meddelade domar. Det kan tilläggas att jag här skriver tingsrätten, men det är ju fullt möjligt att den första fällande domen (den tidigare meddelade domen) meddelas i hovrätt. Det bör noteras att detta tredje fall inkluderar de enkla återfallssituationer där den tilltalade begått ett brott efter en tidigare meddelad dom och efter att den där utdömda påföljden är helt verkställd (jfr det förhållandet att definitionen av nytt brott i 34 kap. 1 § — till skillnad från definitionen av nyupptäckt brott — inkluderar att påföljden inte helt har verkställts).s. 1113
2.Som framgår av avgörandet (se p. 36 och 37) ligger brytpunkten vad gäller gränsen mellan ny och nyupptäckt brottslighet vid den först meddelade dom som är fällande. Detsamma måste förstås gälla när det gäller frågan om det överhuvudtaget finns en tidigare dom av relevans. Den process i vilken man först når fram till en fällande dom är att betrakta som den tidigare och det gäller även om det vid prövningen i t.ex. hovrätten i den processen skulle finnas domar avseende andra brott som begåtts före eller efter tingsrättsdomen. 5.6 Preskription I ”Lastbilssläpet” NJA 2011 s. 611 ansågs för preskriptionsavbrott krävas inte bara att den misstänkte har fått del av en gärningsbeskrivning som kan anses innefatta påstående om brott enligt en viss straffbestämmelse utan också att denne har fått reda på att denna straffbestämmelse kan vara tillämplig (och därigenom haft möjligheter att anpassa sitt försvar därefter). (Denna grundsats försågs emellertid med en reservation: ”Undantag kan gälla i vissa situationer, t.ex. vid gradindelade brott och vid andra brott där förhållandet mellan olika straffbestämmelser är sådant att tillämpningsområdet för en straffbestämmelse ligger helt inom ramen för en annan straffbestämmelses tillämpningsområde.”)s. 1114
3.Den tilltalade var i underrätterna åtalad för mordbrand, men i Högsta domstolen justerades åtalet så att det omfattade också allmänfarlig vårdslöshet — detta skedde emellertid efter att preskriptionstiden för allmänfarlig vårdslöshet av normalgraden gått ut. I fallet var, enligt Högsta domstolens bedömning, endast aktuellt med ansvar för allmänfarlig vårdslöshet av normalgraden, dvs. enligt 13 kap. 6 § första stycket (jfr p. 14). Eftersom något påstående om att ansvar skulle kunna komma ifråga för allmänfarlig vårdslöshet inte hade framförts inom preskriptionstiden för brott av normalgraden lämnades talan utan bifall.s. 1114
4.Två justitieråd var skiljaktiga och menade att det var tillräckligt att den misstänkte före preskriptionstidens utgång har fått del av en gärningsbeskrivning som innefattar ett påstående om brott enligt den ifrågavarande straffbestämmelsen. Eftersom den ursprungliga gärningsbeskrivningen (avseende mordbrand) fick anses innefatta ett påstående om allmänfarlig vårdslöshet kunde det enligt de skiljaktiga prövas om den tilltalade kunde dömas för detta brott.s. 1114
5.I NJA 2016 s. 880 ansågs emellertid möjligt att pröva ett påstående om ofredande som förts in i processen genom en åtalsjustering som skett först efter att preskriptionstiden för det brottet löpt ut. I målet ansågs finnas ett sådant samband mellan påståendet om ofredande och det ursprungliga gärningspåståendet om förgripelse mot tjänsteman (det senare brottet kan beskrivas som en kvalificerad form av ofredande) att undantagsregeln från 2011 års fall kunde anses tilllämplig.s. 1114
6.Preskription för olovlig kraftavledning sker enligt NJA 2013 s. 467 successivt, dvs. det ska dömas bara för den del av brottet som ligger inom den tillämpliga preskriptionstiden (jfr NJA 1938 s. 69 som gällde obehörigt utövande av läkarkonsten).s. 1115
7.Se även NJA 2012 s. 886 för en illustration av hur bedömningen av frågor om brottsenhet kan påverka preskriptionsfrågan. 5.7 Förverkande, företagsbot och näringsförbud 5.7.1 Förverkande I NJA 2010 s. 374 behandlade Högsta domstolen förutsättningarna för s.k. utvidgat förverkande enligt 36 kap. 1 b §.s. 1115
8.Av avgörandet kan utläsas för det första att skattebrottslighet kan utgöra sådan brottslig verksamhet som avses i regleringen (liksom i det bakomliggande rambeslutet).s. 1115
9.För det andra följer av avgörandet att det för sakförverkande är tillräckligt att det framstår som klart mera sannolikt att egendomen härrör från brott än att så inte är fallet; det krävs inte, vilket lagtexten talar för, att det är klart mer sannolikt att egendomen utgör utbyte av brottslig verksamhet. Lagtextens uttryck skulle visserligen kunna förstås så att möjligheten till sakförverkande är begränsad till en viss delmängd av sådan egendom som härrör från brott, nämligen konkret utbyte av brott och egendom som trätt i sådan egendoms ställe. Men enligt Högsta domstolen ska den alltså inte läsas på detta sätt.s. 1115
10.I ett tillägg av justitierådet Victor pekas på att svensk rätt också i övrigt begränsar möjligheterna till sakförverkande på ett sätt som knappast är motiverat och som ligger mindre väl i linje med hur internationella instrument om förverkande är utformade.s. 1115
11.Sedlar motsvarande ungefär 8 000 kr förverkades i NJA 2016 s. 641 med stöd av reglerna om utvidgat förverkande. Det förverkandeutlösande brottet bestod i förvärv i huvudsakligt överlåtelsesyfte och innehav av drygt 6,7 kg kat och innehav av drygt 2,8 kg kat. Med hänsyn till att den tilltalade saknade inkomst, att det i huvudsak var fråga om en större mängd hundrakronorssedlar och att han samtidigt med sedlarna transporterade en större mängd kat bedömdes det som klart mera sannolikt att sedlarna utgjorde utbyte från brottslig verksamhet än att så inte var fallet.s. 1115
12.Genom rättsfallet NJA 2014 s. 14 klargjordes att lagen (1994:1478) om förverkande av barnpornografi är tillämplig på lagringsmedel (t.ex. minneskort och hårddiskar) som innehåller barnpornografi. Den principiella frågan var om lagtexten, som talar om att en skildring av barn i pornografisk bild kan förklaras förverkad, kunde tolkas så att den också omfattar informationsbäraren. Förverkande av informationsbärarna ansågs, bl.a. med hänsyn till osäkerheten rörande möjliga raderingsåtgärders effektivitet och att den enskilde fått tillgång till övrigt material på en DVD-skiva, inte vara oskäligt. Inte heller ansågs egendomsskyddet enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet utgöra hinder mot förverkande.s. 1115
13.I ”Vargskinnen” NJA 2016 s. 680 (som refererades på en annan fråga) upphävdes ett av hovrätten fattat beslut om förverkande med hänvisning till att kraven i 36 kap. 5 § inte var uppfyllda.s. 1116
14.Enligt NJA 2016 s. 202 ska man vid bestämmande av det belopp som ska förklaras förverkat som utbyte vid överlåtelse av narkotika normalt göra avdrag för inköpskostnader. Enligt tidigare praxis har Högsta domstolen haft som utgångspunkt att hela vederlaget i och för sig kan förverkas, men att utgifter för förvärvet bör beaktas vid bedömningen av om det vore uppenbart oskäligt att förverka hela vederlaget (varvid inköpskostnader typiskt sett ska dras av från vederlaget). I linje med denna praxis följer av 2016 års rättsfall — fast, som det får förstås, på ett mer direkt sätt än tidigare — att avdrag ska göras för inköpskostnader. Övriga utgifter och kostnader för försäljningen bör inte beaktas i vidare mån än att de kan motivera en viss avrundning nedåt av det belopp som förklaras förverkat. Av rättsfallet följer också att sedvanliga regler om bevisbörda i brottmål inte ska tillämpas vad gäller nettoförtjänsten, utan här finns utrymme för domstolen att uppskatta nettoförtjänsten om bevisning inte har kunnat föras eller detta skulle vara förenat med alltför stora svårigheter. Rättsfallet har kommenterats av Gustaf Almkvist i JT 2016–17 s. 700 ff.s. 1116
15.Att domännamn utgör egendom som, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, kan förverkas framgår av rättsfallet ”Domännamnsförverkandet” NJA 2017 s. 1070. I fallet konstateras också att det inte föreligger något principiellt hinder mot att betrakta ett domännamn som ett hjälpmedel vid brott mot lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk , men det görs ingen prövning av om domännamnen i det enskilda fallet har utgjort sådant hjälpmedel. 5.7.2 Företagsbot Företagsbot ansågs i NJA 2016 s. 429 inte kunna åläggas då arbetsmiljöbrott begåtts i samband med undervisning i en kommunal grundskola. Fråga kunde, bl.a. på grund av att det var obligatorisk verksamhet som inte byggde på ett ömsesidigt förpliktande avtal, inte anses vara om näringsverksamhet i den mening som avses i 36 kap. 7 §. Lagstiftaren syntes inte heller ha tänkt sig att situationen skulle omfattas av reglerna om företagsbot. En tillämpning enligt vilken företagsbot skulle kunna utdömas skulle visserligen inte strida mot legalitetsprincipen (den skulle kunna inordnas under lagtexten), men den ansågs av ovan angivna skäl ändå inte böra väljas. Ett justitieråd var skiljaktigt och menade att det var fråga om näringsverksamhet. (Lagstiftningen håller i skrivande stund på att reformeras. Jfr här förslagen i SOU 2016:82, En översyn av lagstiftningen om företagsbot och i prop. 2018/19:164. Enligt vad som föreslås ska företagsbot också kunna åläggas i offentlig verksamhet som kan jämställas med näringsverksamhet.)s. 1116
16.Om ett brott som kan ligga till grund för företagsbot har begåtts av en enskild näringsidkare och denne döms till fängelse för brottet bör, enligt NJA 2012 s. 826, den straffrättsliga påföljden kunna ges företräde framför företagsbot.s. 1117
17.I rättsfallet NJA 2014 s. 139 I–IV behandlade Högsta domstolen i fyra avgöranden (som i tre fall gällde arbetsmiljöbrott bestående i vållande till kroppsskada och i det fjärde brott mot livsmedelslagen, 2006:804) frågan om företagsboten skulle bestämmas till det belopp som hovrätten beslutat eller om det borde sättas lägre, dvs. domstolen kan sägas ha behandlat ”straffmätningen” vid utfärdande av företagsbot. Avgörandena (se särskilt NJA 2014 s. 139 I) innehåller en generellt hållen genomgång av reglerna som kan vara av intresse för den som har att tillämpa reglerna eller annars förhålla sig till dem på något sätt liksom (naturligtvis) en bedömning av vilken nivå boten skulle bestämmas till i de olika fallen.s. 1117
18.En enskild näringsidkare hade haft en utlänning utan arbetstillstånd anställd och skulle på grund av det betala en särskild avgift enligt 20 kap. 12 § utlänningslagen (2005:716) om 44 000 kronor. I denna situation eftergavs, i NJA 2015 s. 885, den företagsbot som det i och för sig fanns förutsättningar för eftersom den samlade reaktionen annars skulle bli oproportionerligt sträng (se 36 kap. 10 § första stycket 1 och andra stycket).s. 1117
19.Av det senare rättsfallet NJA 2016 s. 994 följer att samma utgångspunkt gäller när det är ett aktiebolag som har anställt utlänningen. Det avgörande är att avgiften och företagsboten riktas mot (eller snarare skulle komma att riktas mot) samma rättssubjekt. I rättsfallet öppnas också för att det kan finnas situationer där omständigheterna är särskilt försvårande och den schabloniserade avgiften framstår som mindre väl avpassad och otillräcklig (ett exempel anges vara att en näringsidkare mer systematiskt anställer utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige). 5.7.3 Näringsförbud I ”Hårförlängningsverksamheten” NJA 2018 s. 431 ansågs en person som mottagit nio uppdrag under cirka fyra månader ha återkommande mottagit uppdrag i den mening som avses i 11 § 12 lagen (2014:836) om näringsförbud. I rättsfallet ges också vissa riktlinjer för hur ett näringsförbud ska förlängas. Det framhålls att en förlängning, enligt förarbetena, som regel bör motsvara den tid som överträdelsen har pågått. Samtidigt bör överträdelsetiden inte ges ett direkt genomslag på så sätt att man bryter ner förlängningen i veckor eller månader. En rimlig utgångspunkt anges vara att förlängningstiden som utgångspunkt inte bör understiga ett år. Om emellertid överträdelsen har skett precis i slutet av förbudstiden kan det finnas skäl att begränsa förlängningen till ett halvår.s. 1117
20.Näringsförbud ansågs i ”De upprepade skattebrotten” NJA 2018 s. 634 vara påkallat även om brotten inte ansågs vara grova och presumtionsregeln i 8 § andra stycket lagen om näringsförbud inte var tillämplig. Härvid anfördes bl.a. att de åsidosättanden som låg den tilltalade till last, med utgångspunkt i de intressen som bär upp lagstiftningen om näringsförbud, inte framstod som mindre allvarliga än om det sammanlagda beloppet undandragits vid ett enda tillfälle och brottet därför rubricerats som grovt. Två justitieråd var skiljaktiga i denna del och ville ogilla yrkandet om näringsförbud. 5.8 Undanröjande av icke-frihetsberövande påföljder Frågan om en skyddstillsyn skulle undanröjas på grund av misskötsamhet (jfr 28 kap. 8 §) prövades i NJA 2011 s. 511. Högsta domstolen framhöll med utgångspunkt i förarbetena att undanröjande som sanktion är avsedd att tillämpas bara i fall av grov misskötsamhet och först när frivårdens resurser kan anses uttömda. Den dömde hade bl.a. underlåtit att ringa sin övervakare vid rätt tid, sjukanmält sig vid ett möte med övervakaren och uteblivit från ett annat sådant möte. Han hade därtill uteblivit från två möten med övervakningsnämnden och erhållit en åtalsunderlåtelse för narkotikabrott. Detta ansågs inte utgöra sådan allvarlig misskötsamhet som ska föranleda att skyddstillsynen undanröjs.s. 1118
21.Eftersom frågan om påföljder för åsidosättande av åligganden i samband med skyddstillsyn ska bedömas med hänsyn till förhållandena vid tiden för domstolens beslut (här hänvisades till NJA 1986 s. 78) och eftersom det vid den tidpunkten hade skett en betydande förbättring och stabilisering av den dömdes förhållanden fanns det heller inte skäl att överväga förutsättningarna att meddela honom en varning.s. 1118
22.I NJA 2015 s. 155 uttalade Högsta domstolen att det normalt är fråga om grov misskötsamhet som kan ligga till grund för undanröjande när en samhällstjänst har misskötts. För att undanröjande ska kunna ske bör emellertid — på grund av kravet att det ska kunna antas att åtgärder som övervakningsnämnden får vidta blir utan verkan — normalt krävas att övervakningsnämnden har vidtagit åtminstone någon åtgärd, t.ex. meddelat en varning som har visat sig verkningslös. 5.9 Omvandling av bötesstraff Omvandling av böter till fängelse (se 25 kap. 8 § andra stycket) ansågs inte böra ske i NJA 2012 s. 22. Den till böter dömde hade gjort sig skyldig till upprepade överträdelser av trafiklagstiftningen. Vid bedömningen av om böterna skulle omvandlas togs hänsyn till att det inte var visat att den dömde haft förmåga att betala böterna under de år som var aktuella, att det inte var fråga om brott där fängelse varit ett alternativ att överväga vid lagföringen (utan om brott som beivras med penningböter), att överträdelserna var förhållandevis lindriga, att det inte var fråga om ett särskilt flagrant fall av upprepad brottslighet samt att den dömde inte gjort sig skyldig till några brott sedan 2008. Sammantaget bedömdes det inte vara stötande för den allmänna rättskänslan att underlåta förvandling av böterna. 5.10 Omvandling av livstidsstraff I NJA 2011 s. 872 omvandlades ett livstidsstraff som avsåg sju mord och tre mordförsök (se NJA 1995 s. 48) till fängelse i trettio år. Varken den tid som avtjänats, återfallsrisken (som bedömdes vara låg), den dömdes beteende i anstalt eller de omständigheter som legat till grund för straffmätningen ansågs hindra att omvandling skedde. Vid bestämmande av fängelsestraffets längd beaktades framför allt att det varit fråga om flera mord samt att det fanns en adekvat tid till att förbereda frigivningen. 5.11 Utvisning enligt utlänningslagen (2005:716) I rättsfallet ”Butiksstölden på Datavägen” NJA 2014 s. 415 gjordes bedömningen att stöld i butik av varor värda ca 2 000 kr inte utgjorde skäl att utvisa en EES-medborgare som tidigare gjort sig skyldig till ytterligare två tillgreppsbrott. Högsta domstolen framhöll, efter en genomgång av relevant lagstiftning och praxis (från bl.a. EU-domstolen), att brott som innefattar ett angrepp på äganderätten i och för sig är sådana att de kan föranleda utvisning också av EES-medborgare, men att det fordras att brotten utgör ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen och som går utöver den ordningsstörning som varje lagöverträdelse innebär. Det aktuella brottet ansågs inte uppfylla dessa krav. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att bl.a. det förhållandet att personen inom en kort tid lagförts för tre tillgreppsbrott gjorde att det kunde antas att han skulle komma att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet i Sverige. Den dömdes personliga beteende innebar enligt de skiljaktiga ett tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse som går utöver den ordningsstörning som varje lagöverträdelse innebär. Jfr i sammanhanget även ”Fickstölden” NJA 2009 s. 559.s. 1118
23.Inte heller i ”Smugglingen på M/S Wawel” NJA 2018 s. 491 ansågs det finnas tillräckliga skäl för utvisning av två EES-medborgare enligt 8 a kap. 5 § utlänningslagen. Brotten, som avsåg smuggling av alkohol och tobak, ansågs i och för sig vara av sådant slag att de kunde ligga till grund för utvisning med hänvisning till allmän ordning, men det betonades att kopplingen till allmän ordning i fall av smuggling är indirekt, vilket inte minst gäller när smugglingen avser tobak. Också vad gäller alkohol är kopplingen indirekt men här kan den allmänna ordningen störas mer påtagligt genom att tillgången eller priset på alkohol påverkas vilket kan få konsekvenser av social karaktär. Högsta domstolen kom fram till att det, för att utvisning av en EESmedborgare ska vara motiverad vid brottslighet av detta slag, måste förutsättas antingen att brottsligheten är allvarligare än den som var aktuell i rättsfallet (straffvärdet motsvarade fängelse i fyra månader beträffande den ene och fängelse i sju månader beträffande den andre tilltalade) eller att det finns starka skäl att tro att hen kommer att göra sig skyldig till framtida brottslighet av upprepad karaktär. I rättsfallet görs också en relativt ingående genomgång av hur de allmänna kraven i utlänningslagen förhåller sig till de särskilda krav som gäller EES-medborgare.s. 1119