Stycket

38.Av NJA 2014 s. 990 följer att brottslighetens art visserligen tillmäts väsentlig betydelse vid brott av det slag det var fråga om (sexuellt utnyttjande av barn), men att presumtionen för fängelse inte är lika stark vid lägre straffmätningsvärden. I det aktuella fallet var straffvärdet fyra månader och straffmätningsvärdet tre månader (jfr NJA 2006 s. 79 I där straffvärdet låg på sex månader) och det ansågs då finnas utrymme för ”en nyanserad bedömning av vilken betydelse som brottets art bör ges vid olika straffvärdenivåer (jfr NJA 1999 s. 561)”. Högsta domstolen framhöll med denna utgångspunkt att det inte är uteslutet att döma till villkorlig dom och böter för sexuellt utnyttjande av barn. Detta måste emellertid förutsätta att brottsligheten har ett så lågt straffvärde att tillämpning av ansvarsfrihetsregeln i 6 kap. 14 § inte legat långt borta. En ren villkorlig dom eller skyddstillsyn ansågs i det aktuella fallet inte motsvara det krav på straffrättsligt ingripande som kunde ställas. Däremot ansågs en villkorlig dom i förening med samhällstjänst vara tillräckligt ingripande. Man skulle, för att infoga avgörandet i den beslutsstruktur som finns på påföljdsområdet, kunna uttrycka det som Högsta domstolen säger på så sätt att det visserligen fanns en presumtion för fängelse med stöd av brottslighetens art av sådan styrka att vare sig ”ren” villkorlig dom eller skyddstillsyn utgjorde ett alternativ, men att denna presumtion kunde brytas eftersom den tilltalade samtyckte till samhällstjänst (vilket utgör ett ”särskilt skäl” för villkorlig dom). Det som sägs beträffande möjligheten att utdöma villkorlig dom och böter i fall där man inte varit långt ifrån tillämpning av 6 kap. 14 § måste anses innebära att brottslighetens art i dylika fall inte talar för fängelse med någon egentlig styrka (varvid ”rena” icke-frihetsberövande påföljder kan komma ifråga).s. 1105