Stycket

35.Frågan om hur bestämmelsen ska tillämpas i ett fall där den tilltalades ålder inte är klarlagd behandlades i NJA 2016 s. 719 (som primärt rörde ett fall av grov misshandel). Högsta domstolen uttalar att åklagaren i princip inte har någon bevisbörda när det gäller omständigheter av betydelse för påföljdsbestämningen vid sidan av sådana som har att göra med graden av skuld. Inte heller är det adekvat att resonera i termer av beviskrav. I stället har rätten ett ansvar för att den utredning som krävs finns tillgänglig. Det hindrar förstås inte att det kan ligga i parternas intresse och ankomma på parterna att uppmärksamma rätten på förhållanden som kan ha betydelse och att parterna kan ha betydligt enklare att lägga fram utredning av sådant slag. När det gäller frågan vilket krav som ska ställas på utredningen för att en uppgift som har betydelse för påföljdsbestämningen ska kunna läggas till grund för densamma hänvisade Högsta domstolen till NJA 2004 s. 702 där det sägs att domstolen, när det gäller frågan om fängelseförbudets tillämpning, har att bedöma om övervägande skäl talar för att det förhåller sig på ett visst sätt (dvs. om övervägande skäl talar för att den tilltalade har begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning). I fråga om ålder — som ju inte är fråga om en situation där det kan förhålla sig på endera av två sätt — passar emellertid en sådan regel mindre väl och domstolen kom därför fram till att domstolen får bedöma vilken ålder som är mest sannolik. Om olika slutsatser är möjliga får man falla tillbaka på allmänna grundsatser och välja den bedömning som är förmånligast för den tilltalade. Vad gäller sådana omständigheter som innebär att det inte är tillåtet att döma till påföljd eller till påföljd av visst slag (jfr t.ex. 1 kap. 6 § och 29 kap. 7 § andra stycket om förbud mot livstidsstraff) måste dock ställas högre krav på utredningen; beträffande sådana åldersgränser måste utredningsläget vara sådant att det är klarlagt att reglerna inte hindrar den tänkta rättstillämpningen. Med tillämpning av dessa principer bedömde Högsta domstolen att den tilltalade vid brottet var strax över tjugo år gammal. Med hänsyn till den tilltalades ungdom sänktes längden på fängelsestraffet från ett år och sex månader till ett år och tre månader. Ett justitieråd var skiljaktig beträffande bedömningen av vilken ålder som var mest sannolik. Rättsfallet har kommenterats av Simon Andersson i JT 2016–17 s. 712 ff. Jfr även Karin Wistrand i SvJT 2016 s. 332 ff. 5.2 Påföljdsval 5.2.1 Påföljdsval avseende vuxna Vid en misshandel som avsåg ett slag med en bok på en sambos överarm och där brottet hade ett straffvärde om en månad ansågs det i NJA 2015 s. 386 inte finnas skäl för fängelse med hänvisning till brottslighetens art. Eftersom det i grunden inte fanns skäl för fängelse skulle den villkorliga domen inte förenas med samhällstjänst; Högsta domstolen understryker alltså huvudregeln att samhällstjänst ska användas endast när alternativet är ett fängelsestraff, dvs. när det vid en första prövning enligt 30 kap. 4 § finns skäl för fängelse. Den villkorliga domen förenades, med hänsyn till att den tilltalade varit frihetsberövad i målet, inte med några böter.s. 1103