Stycket

9.Högsta domstolen framhöll i domskälen att ålderns betydelse för straffmätningen främst ligger däri att det med hög ålder följer vissa typiska svagheter som kan göra avtjänandet av ett fängelsestraff mer kännbart än för yngre personer. Av betydelse är också att den återstående förväntade livslängden blir kortare med ökad ålder. Mot den bakgrunden framhölls att det främst är fängelsestraffets längd och den tilltalades ålder vid lagföringen som bör beaktas. Det uttalades också att individuella krämpor som inte är av det slaget att de skulle föranleda en lindring av hälsoskäl någon gång kan behöva beaktas samt att lindring normalt inte bör komma ifråga om påverkan på straffmätningsvärdet skulle vara marginell eller motsvara endast någon eller ett par månader (möjligen med undantag för det allra översta åldersskiktet). Som en generell riktlinje angavs vidare att lindring i regel blir aktuell först när den tilltalade är några år äldre än 65 år och också då främst vid förhållandevis långvariga fängelsestraff. 29 kap. 5 § första stycket 3. I NJA 2013 s. 63 tog Högsta domstolen ställning till om det skulle beaktas att det gått mycket lång tid (12–15 år) sedan brotten förövades, fråga var om två våldtäktsbrott riktade mot ett litet barn, och i vilken utsträckning detta i så fall skulle ske. Högsta domstolen bedömde att den tid som gått var ovanligt lång även med beaktande av att målet gällde sexualbrott förövade mot ett barn. Det förhållandet att ett skäl till tidsutdräkten var målsägandens oro för konsekvenserna för familjen av en polisanmälan ansågs emellertid utgöra skäl att i mindre utsträckning än annars beakta den långa tid som förflutit sedan brotten. Straffvärdet bestämdes till fängelse i fem och ett halvt år (vilket var ett halvt år mer än vad hovrätten kommit fram till), men fängelsestraffets längd reducerades med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 7 (numera 3) med ett år. Sammantaget innebar detta att hovrättens domslut fastställdes. Ett justitieråd var skiljaktigt beträffande motiveringen.s. 1097