Stycket

107.Principiellt kan diskuteras om en typfallsgenomgång av det slag som görs i detta avgörande är något som bör ingå i ett prejudikat; bl.a. kan hävdas att Högsta domstolen här närmast tar på sig en normgivande roll (mycket lik bl.a. den som lagstiftaren intar vid skrivande av förarbeten) avseende situationer som inte aktualiseras av det fall domstolen har framför sig. Det kan emellertid svårligen förnekas att rättsfallet härigenom kommer att ge mer och vidare ledning än det annars hade gjort. Personligen tror jag att inte att det är önskvärt att inta någon ytterlighetsposition i detta avseende. Frågan kompliceras dessutom av att den rättsliga kontexten inte sällan kan vara av stor betydelse för bedömningen av det enskilda — och av att det inte finns några givna gränser för vilken kontext som är relevant vid bedömningen av en viss fråga. Specialstraffrätt med ekonomisk inriktning En person som fått skatteåterbäring och inte uppgivit detta vid en ansökan om försörjningsstöd ansågs i NJA 2013 s. 369 inte ha varit grovt oaktsam i den mening som avses i bidragsbrottslagen (2007:612). Högsta domstolen konstaterar i målet att straffansvaret för grovt oaktsamma gärningar i linje med förarbetena i första hand bör förbehållas beteenden som är ett utslag av medveten oaktsamhet, låt vara att det inte är uteslutet att beteckna också en omedveten oaktsamhet som grov. I målet ansågs inte visat att den tilltalade insett risken för att de uppgifter hon lämnade var oriktiga (dvs. att hon var skyldig att redovisa skatteåterbäringen). Medveten oaktsamhet förelåg alltså inte. Den tilltalade hade visserligen varit omedvetet oaktsam genom att inte förvissa sig om hur det förhöll sig, men utrymmet för att bedöma omedveten oaktsamhet som grovt angavs vara begränsat. Rättsfallet har kommenterats av Andreas Anderberg i JT 2014–15 s. 130 ff.s. 1081