Stycket

62.I ”96-timmarsfristen” NJA 2017 s. 842 hade den s.k. 96-timmarsfristen överskridits till följd bl.a. av att en handläggare felaktigt utgått ifrån att det var tiden för anhållandet och inte tiden för gripandet som utgjorde utgångspunkt för fristen. Rådmannen höll häktningsförhandling och häktade de båda personerna och åtalades dels för sin underlåtenhet att häva anhållningsbeslutet, dels för att sitt beslut att hålla häktningsförhandling och häkta de båda personerna. Högsta domstolen kom fram till att det inte fanns anledning att frånkänna de häktningsbeslut som fattats rättsverkan endast av det skälet att förhandlingen hållits efter 96-timmarsfristen. Med den utgångspunkten hade rådmannen likväl, genom att inte kontrollera att 96-timmarsfristen upprätthölls och genom att underlåta att hos åklagare initiera att anhållningsbesluten hävdes, av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för uppgiften. Med hänsyn till att de frihetsberövanden som uppstod på grund av felet varade endast några timmar och med beaktande av att rådmannen hade en mycket pressad arbetssituation den aktuella dagen bedömdes gärningarna, trots den restriktivitet som råder när det gäller felaktigheter vid frihetsberövanden, som ringa och de skulle därför inte medföra straffansvar. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att åklagarens häktningsyrkande får anses ha förfallit när 96-timmarsfristen löpt ut och att frihetsberövandet därför omfattade även den tid som de båda personerna suttit häktade till följd av beslutet. Också de skiljaktiga bedömde emellertid att gärningen var ringa och därför inte skulle föranleda ansvar. Rättsfallet har kommenterats av Simon Andersson i JT 2018–19 s. 120 ff.s. 1066