Stycket

59.Förutsättningarna för ansvar för skyddande av brottsling enligt 17 kap. 11 § behandlades i NJA 2015 s. 31. I fallet ansågs hjälp till brottslingen som bestod i vård av en huvudskada ha skett i nöd och därför ha varit tillåten. Genom att, direkt efter gärningen (som bestod i försök till mord), följa med i en bil tillbaka till Holland där de tilltalade bodde ansågs emellertid de båda tilltalade ha utgjort en resurs som kunde utnyttjas på olika sätt och som medförde att brottslingens möjligheter att undkomma stärktes. Gärningarna bedömdes emellertid som tillåtna med stöd av den undantagsregel om ansvarsfrihet vid ringa fall som finns i 17 kap. 11 § femte stycket. De båda tilltalade var nära släkt med brottslingen och stod honom också rent faktiskt nära och de ansågs därför omfattas av ansvarsfrihetsregeln också i den mer syntetiska skrivning som är gällande sedan 1988 (dessförinnan hade de direkt omfattats av den uppräkning som bestämmelsen innehöll). Av viss betydelse kan ha varit att hjälpen inte bestod i undanröjande av bevis utan endast i relativt indirekt hjälp att undkomma (jfr p. 16 i skälen). 4.1.15 Tjänstefel m.m. (20 kap.) I NJA 2013 s. 336 dömdes en polis som planerade en ”prejning genom trängning” för tjänstefel när detta skett utan att han dessförinnan rapporterat detta till vakthavande befäl. Det konstaterades i fallet att polisen agerat i strid med de föreskrifter som gällde och att gärningen inte kunde anses som ringa (i denna del framhölls att syftet med reglerna var att åtgärderna ska ledas av någon annan än den som utför prejningen och att korrekt rapportering är en förutsättning för att den uppgiften ska kunna fullgöras). Polismannen frikändes från en första prejning som skett eftersom det inte fanns tillräckligt stöd för att den planerats av polismannen (händelseförloppet var i denna del mycket hastigt) liksom från ett åtal om förföljande trots order om avbrytande (i denna del ansågs ett följande på visst avstånd och utan ljud- och ljussignaler inte utgöra ett förföljande).s. 1065