Stycket

67.Grundsatserna i den s.k. rusdomen tillämpades någon tid senare i rättsfallet ”Samurajsvärdet” NJA 2012 s. 45 som gällde ett fall där en berusad och psykiskt störd gärningsman huggit en annan person upprepade gånger med ett samurajsvärd. Högsta domstolen konstaterade inledningsvis med stöd av NJA 2011 s. 563 att en vanlig uppsåtsprövning ska göras också i fall då gärningsmannen är berusad och lade också till att en vanlig uppsåtsprövning ska ske också när gärningsmannen är psykiskt störd. Dessa principer gäller både för de för brottet angivna brottsrekvisiten och för det uppsåtskrav som finns beträffande olika tillåtande omständigheter (att ansvar förutsätter att man inte felaktigt tror att man befinner sig i en situation som skulle ge rätt till nödvärn, nöd etc.; dvs. det som ibland kallas putativa eller inbillade ansvarsfrihetsgrunder). I sammanhanget diskuteras också beviskravet vid invändningar om att gärningen varit tillåten, om att gärningsmannen trott sig vara i en situation där den är tillåten eller om att gärningsmannen i en sådan situation svårligen kunde besinna sig (se p. 14–18). Vid bedömningen av det enskilda fallet kommer Högsta domstolen fram till: — att den enskilde agerade med kontroll (och inte reflexmässigt), — att det rent faktiskt inte förelegat någon nödvärns- eller nödsituation, — att gärningsmannen med hänsyn till att våldsutövningen pågått under en inte obetydlig tid måste ha varit medveten om att det var en människa som han angrep (uppsåtet ansågs alltså omfatta misshandel), — att det emellertid inte var visat att han agerade med uppsåt i förhållande till att den angripne skulle dö, — att gärningsmannens invändning om att han trodde att han var utsatt för ett brottsligt angrepp inte var motbevisad, — att gärningsmannen åtminstone efter det inledande skedet måste ha blivit i tillräcklig grad medveten om att han med svärdet angrep en person som inte gick till fysiskt angrepp mot honom och att det i detta skede var uppenbart oförsvarligt att fortsätta våldsutövningen, samt — att gärningsmannen hade kunnat besinna sig och avsluta sitt handlande, och — att gärningsmannen därför gjort sig skyldig till ett misshandelsbrott. Med utgångspunkt i dessa bedömningar blev frågan sedan om brottet skulle bedömas som grov eller synnerligen grov misshandel. Med hänsyn till att brottet riktat sig mot en i det närmaste helt försvarslös person och innefattat våld som orsakat dödsångest och synnerligen svåra plågor samt bestående men i form av ärrbildning och värk ansågs brottet tveklöst, också med beaktande av att gärningsmannen inlett gärningen i tron att han var angripen, utgöra synnerligen grov misshandel. Rättsfallet illustrerar tydligt värdet av att göra en systematisk och stegvis bedömning av komplicerade situationer. (Påföljden bestämdes efter beaktande av 29 kap. 3 § första stycket 2 och 5 till fängelse i fem år.) Rättsfallet har kommenterats av undertecknad och Magnus Ulväng samt av Suzanne Wennberg i JT 2011–12 s. 867 ff. respektive 905 ff. 3.5.2 Uppsåt I rättsfallet ”Knivhugget mot mopedisten” NJA 2016 s. 763 ansågs en person som huggit en kniv i ryggen på en annan person inte ha haft uppsåt till den andre personens död. I rättsfallet gör Högsta domstolen viktiga uttalanden om likgiltighetsuppsåtet och man anvisar också en (möjlig) prövningsordning. Till att börja med bidrar domstolen med klarlägganden kring hur den uppfattade sannolikheten påverkar likgiltighetsprövningen. Enligt tidigare praxis fordras normalt (undantag kan finnas) att risken för effekten enligt gärningsmannens föreställning varit avsevärd, dvs. det fordras normalt att den uppfattade sannolikheten ska vara stor eller betydande. Högsta domstolen konstaterar emellertid att uttrycket inte är entydigt vilket försvårar bedömningen av om likgiltighetsuppsåt har förelegat. Därefter uttalas följande: 16. Det finns anledning att fästa särskilt avseende vid det som gör att en uppsåtlig gärning framstår som mer klandervärd än en gärning som begås av oaktsamhet. Från denna utgångspunkt måste det tillmätas avgörande betydelse vad gärningsmannen i gärningsögonblicket tror, i betydelsen utgår från eller antar, beträffande effekten. I allmänhet är det nämligen knappast möjligt för den enskilde att skilja mellan de fall där han är säker på att en effekt kommer att inträffa och fall där han inte är säker, men tror att den kommer att inträffa. Skillnaden har därför normalt inte någon betydelse för hur gärningsmannen kommer att handla. 17. Det ter sig också befogat att säga att den som tror att en effekt ska inträda, och ändå utför handlingen, i allmänhet är åtminstone likgiltig till effekten. Och även det motsatta gäller; gärningsmannen kan normalt sett inte konstateras vara likgiltig till effekten om han utför handlingen i tron att den inte ska inträda. Vad gärningsmannen har trott om effekten kan sålunda ofta ge besked om huruvida han har varit likgiltig. I de fall då gärningsmannen har trott att effekten skulle förverkligas, och ändå handlat, har förverkligandet av effekten typiskt sett inte utgjort ett för gärningsmannen relevant skäl för att avstå från gärningen (jfr NJA 2004 s. 176). Vad som sägs i dessa båda punkter anges vidare i princip vara tillämpligt såväl i förhållande till effekter som i förhållande till olika gärningsomständigheter.s. 1039