Stycket

11.I NJA 2014 s. 737 ansågs legalitetshänsyn, i ett mål som gällde brott mot förordningen om kör- och vilotider, föranleda en tolkning som innebar att viss körning under en dag skulle räknas bort från körperioden. Det är knappast angeläget att få läsaren att fullt ut förstå hur regelverket är uppbyggt, men vad gäller själva tolkningen skrev Högsta domstolen följande: 18. Med hänsyn till de krav på begriplighet och precision som ska ställas på strafföreskrifter inger 9 kap. 5 § kör- och vilotidsförordningen betänkligheter mot bakgrund av utformningen av undantagen i 2 kap. 2 §. Det straffbara området beträffande förseelser mot kravet på rast och vila enligt artikel 7 i förordningen 561/2006 bör därför inte omfatta tid för transporter som är undantagna i eller med stöd av kör- och vilotidsförordningen. Den slutsats Högsta domstolen kommer fram till är alltså inte att en tillämpning som innebär att det straffbara området omfattar sådana transporter som är undantagna i eller med stöd av kör- och vilotidsförordningen skulle gå utöver ordalydelsen i straffbestämmelsen. Det är snarare så att straffbestämmelsen, som är uppbyggd som ett blankettstraffbud med direkta hänvisningar till EU-rätten och som måste läsas mot bakgrund av i förordningen särskilt angivna undantag, kan förstås på flera sätt och att den med hänsyn till intresset av begriplighet och precision bör läsas så att straffbestämmelsen inte omfattar sådan körtid som avser transporter som är undantagna. Fråga blir närmast om en tolkningsmässig oklarhetsregel.s. 1023