Stycket

10.I NJA 2012 s. 764 var frågan om en faktisk ledare för en ideell förening som bedriver bokföringspliktig verksamhet kunde åläggas näringsförbud enligt 4 § andra stycket lagen (1986:436) om näringsförbud. Frågan besvarades nekande. Bestämmelserna är numera ändrade och prejudikatet därför av litet intresse i själva saken. Av intresse är emellertid fortsatt Högsta domstolens generella uttalanden om tolkningsfrågan: 5. Ett näringsförbud är inget straff i egentlig mening. Det innebär emellertid en långtgående inskränkning i en persons rätt att försörja sig genom att utöva näring. Av det följer att vid tolkningen av bestämmelserna om näringsförbud gör sig gällande hänsyn som svarar mot vad som brukar hänföras till den straffrättsliga legalitetsprincipen. 6. I rättsfallet NJA 1994 s. 480 uttalade HD att det av legalitetsprincipen följer att ett straffbud inte får tillämpas analogiskt, men att principen inte utgör något hinder mot att ett straffbud tolkas enligt vedertagna grundsatser så att dess rätta mening utröns. En sådan tolkning måste dock, uttalade domstolen vidare, ske med försiktighet. 7. När som här ett lagbud kan tolkas på två sätt uppkommer frågan vilket av dessa sätt som, i ljuset av relevanta legalitetshänsyn, ska anses vara lagbudets rätta mening. Av det av HD i 1994 års fall uttalade försiktighetskravet bör följa, att ett val av det tolkningsalternativ som är mest oförmånligt för den enskilde förutsätter att detta vid en naturlig läsning av lagtexten framstår som klart mer närliggande än den andra tolkningsmöjligheten. Det torde, även om förutsebarhetshänsyn kan spela en roll vid tolkning av straffstadganden, står klart att Högsta domstolens uttalanden i p. 7 — åtminstone tagna efter ordalagen — går utöver vad som rimligen kan godtas som en allmän tolkningsmaxim på straffrättens område. Att det, när ett straffbud kan tolkas på två sätt, skulle förhålla sig så att det mest oförmånliga kan väljas endast om detta vid en naturlig läsning av lagtexten framstår som klart mer näraliggande än det andra skulle få långtgående (och påtagligt begränsande) konsekvenser när det gäller det straffbara området. Det är t.ex. inte sällan så att det finns två tolkningsalternativ som framstår som i princip lika näraliggande. I dessa fall måste det t.ex. med stöd av förarbeten eller systematiska skäl naturligtvis vara möjligt att välja det för den tilltalade oförmånligare alternativet. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att näringsförbud kunde meddelas. Det ena justitierådet menade att de legalitetshänsyn som borde tas (fråga var inte vare sig enligt majoriteten eller den skiljaktige om någon analogi) inte kunde uppväga de skäl som talar för en tolkning med innebörd att näringsförbud kunde meddelas och det andra menade att detta följde redan av en noggrann och försiktig läsning av den aktuella bestämmelsen. Rättsfallet har kommenterats av Gustaf Almkvist i JT 2013–14 s. 125 ff.s. 1022