Stycket

8.Av EU-domstolens praxis framgår att avdragsrätt för ingående mervärdesskatt ska vägras om det mot bakgrund av objektiva omständigheter framkommer att den skattskyldige kände till eller borde ha känt till att hen genom sitt inköp deltog i en transaktion som utgjorde mervärdeskattebedrägeri. Detta ska enligt Högsta förvaltningsdomstolens praxis beaktas vid tillämpning av mervärdesskattelagens (1994:200) bestämmelser om avdragsrätt. Frågan om det därtill i ett straffrättsligt förfarande, med beaktande av de legalitetskrav som där gäller, kan anses utgöra en oriktig uppgift att under nyss nämnda förutsättningar yrka avdrag för mervärdesskatt prövades i NJA 2018 s. 704. Högsta domstolen besvarade frågan jakande. Utgångspunkten för Högsta domstolens bedömning är — vilket inte saknar principiellt intresse — att när innebörden av ett straffbud framgår av annan lagstiftning, så måste tolkningen av den lagstiftningen ske på ett sätt som uppfyller den straffrättsliga legalitetsprincipens krav. Det betyder bl.a. att man måste hålla sig inom ramen för ordalydelsen (analogiförbudet). Vad Högsta förvaltningsdomstolen har sagt i nu aktuellt mål är emellertid, enligt Högsta domstolen, att bedrägliga beteenden kan tillmätas betydelse vid bedömningen av om omsättning av varor eller tjänster ska anses föreligga enligt mervärdesskattelagen, dvs. förekomsten av bedrägerier kan göra att det inte föreligger en relevant omsättning. En sådan tolkning måste enligt domstolen anses ligga inom ramen för vad den straffrättsliga legalitetsprincipen tillåter i fråga om tolkning i syfte att utreda lagens rätta mening. Att i de aktuella situationerna se ett yrkande om avdrag för mervärdesskatt som en oriktig uppgift (dvs. att se det som ett påstående om att det har förekommit en relevant omsättning) kan därför inte anses strida mot legalitetsprincipens analogiförbud. Det förhållandet att det — utan kompletterande upplysningar — yrkats avdrag för ingående mervärdesskatt — trots att bolaget inte hade avdragsrätt innebar alltså att en oriktig uppgift lämnades. (En annan sak är, enligt domstolen, att det för ansvar enligt skattebrottslagen, 1971:69, fodras uppsåt eller, men det framgår inte av domskälen, grov oaktsamhet.) Rättsfallet har kommenterats av Teresa Simon-Almendal i JT 2018–19 s. 224 ff.s. 1021