Stycket

5.I ”Vargskinnen” NJA 2016 s. 680 ansågs utformningen av bestämmelsen om artskyddsbrott i 29 kap. 2 b § miljöbalken, som i den del som var aktuell kriminaliserade överträdelser av artikel 8.1 läst samman med artikel 2 t) i den s.k. CITES-förordningen, vara så otydlig att det skulle strida mot legalitetsprincipens krav på att straffbestämmelser ska vara i tillräcklig grad tydliga att fälla den tilltalade till ansvar. Frågan kan i sak sägas ha gällt om användningen i förordningen av uttrycket ”annan vara beträffande vilken det av medföljande dokument, förpackningen [etc.] eller någon annan omständighet framgår att det är fråga om delar eller derivat av djur eller växter av dessa arter” skulle förstås så att också exemplar av icke-skyddade arter som såldes med märkning som gav vid handen att de utgjorde exemplar av skyddade arter omfattades av förordningen. I målet hade den tilltalade sålt skinn av prärievarg (ej skyddad art) som var märkta såsom varg (skyddad art). I sak framstår det, med hänsyn till de bakomliggande skyddsintressena, som mindre rimligt att utsträcka kriminaliseringen så långt, men förordningen skulle alltså möjligen kunna förstås på så sätt. Högsta domstolen avgjorde emellertid inte målet genom att tolka förordningen utan med tillämpning av legalitetsprincipens krav på tydlighet (obestämdhetsförbudet). Avgörandet är av intresse på ett allmänt plan genom att det visar att obestämdhetsförbudet som sällan kommer i skarp tillämpning ändå emellanåt kan hindra tillämpning av straffbestämmelser. Avgörandet visar också på det förhållandet att obestämdhet kan vara partiell och röra en del av det (möjligen) straffbelagda området; det får t.ex. anses stå alldeles klart att det inte hade förelegat något hinder mot att använda straffbestämmelsen mot någon som faktiskt salufört t.ex. vargskinn.s. 1020