Stycket

33.Jfr slutligen också NJA 2015 s. 417 beträffande frågan om kompensation för kränkning av rätten att inte bli lagförd två gånger när frågan hanteras inom ramen för rättegången (genom att åtalet för skattebrott avvisas eller genom att avvisning i högre rätt leder till återförvisning). Om avvisning sker har den enskilde i princip inte rätt till ytterligare kompensation. Sker avvisning i högre rätt, och leder detta till återförvisning, fordras särskild skyndsamhet för att processen ska vara förenlig med rätten till rättegång inom skälig tid. 2.2.2 Rätten till rättvis rättegång Frågan om påföljdslindring och skadestånd som kompensatoriska rättsmedel för överträdelse av rätten till rättegång inom skälig tid behandlas i NJA 2012 s. 1038 I och II. Högsta domstolen, som utgick ifrån att påföljdslindring redan godtagits som kompensatoriskt rättsmedel i bl.a. ”Fondmäklaren på Alfred Berg” NJA 2003 s. 414 och NJA 2011 s. 386 (se angående sist nämnda rättsfall nedan i avsnitt 5.2.1), betonade att fråga egentligen inte är om en tillämpning av 29 kap. 5 §; det rör sig i stället, på samma sätt som när det gäller skadestånd på grund av en rättighetskränkning, om en gottgörelse som sker som följd av Sveriges bundenhet av Europakonvention och utan annat lagstöd än 1994 års lag. I rättsfallet utvecklas också utförligt när och hur påföljdslindring ska ske och hur påföljdslindring kan kombineras med skadestånd när påföljdslindring inte utgör en tillräcklig kompensation. Av rättsfallet följer bl.a. att kompensationen primärt bestäms av dröjsmålstiden, att böter i regel ska reduceras med det skadestånd som skulle ha utgått om det varit fråga om skadestånd (jfr här NJA 2012 s. 211) och att varje dröjsmålsår motsvarar en månads reduktion.s. 1016