1.I denna text försöker jag att ge en översikt över Högsta domstolens straffrättspraxis under åren 2010–2018. Texten är skriven med utgångspunkt i dess primära funktion, dvs. att leda läsaren till rättsfall som är av relevans för bedömningen av en viss fråga. Med denna utgångspunkt har jag inte sett det som eftersträvansvärt att i alla delar återge detaljer. Man kan uttrycka det så, att jag har utgått ifrån att den läsare som verkligen har behov av att använda ett rättsfall kommer att göra det denne bör göra, nämligen läsa rättsfallet.s. 1009
2.I någon mån har jag också givit kommentarer till de rättsfall som behandlas. Det behöver knappast sägas att det i en översikt av det här slaget inte finns utrymme att vare sig generellt eller mer utförligt kommentera de rättsfall som tas upp till behandling. Vissa kommentarer ges ändå, men de varierar ganska mycket i omfång, varvid ledprincipen har varit att jag kommenterar när något intresserar, skaver, tarvar en förklaring eller behöver sättas i kontext.s. 1009
3.Det kan också denna gång förtjäna att framhållas att det i texten förekommer åtskilliga skrivningar som nära anknyter till referatrubriker och domskäl utan att jag markerat detta med citattecken. I ett sammanhang som detta saknas det naturligtvis skäl att markera självständighet. Hänvisningar till litteratur sker systematiskt såvitt gäller rättsfallskommentarer och artiklar som nära anknyter till rättsfall i de allmänna juridiska tidskrifterna JT och SvJT. I någon utsträckning hänvisas också till annan litteratur.s. 1009
4.Översikten är disponerad på ett liknande sätt som de båda närmast föregående översikterna (se SvJT 2001 s. 894–942 och SvJT 2010 s. 902–999). Detta innebär att översikten delas upp i följande huvudavsnitt: (2) Grundlagarna, EU-rätten och Europakonventionen (3) Straffrättens allmänna del, (4) Straffrättens speciella del, (5) Påföljder, särskild rättsverkan m.m. och (6) Internationell straffprocessrätt.s. 1009
5.Det kan noteras att åtskilliga rättsfall kan sorteras in på mer än ett ställe i systematiken. Ibland låter sig en uppdelning av rättsfallet göras, ibland inte. I båda fallen har jag i första hand sökt motverka svårigheter att finna fram till det relevanta genom relativt ymniga korshänvisningar. Också i detta avseende har jag satt funktion (snarare än estetik) i första rummet. I någon utsträckning har jag också tillåtit mig att erinra om innehållet i ett rättsfall på mer än ett ställe. Generellt kan framhållas att rubriceringsfrågor hanteras i anslutning till respektive brottstyp, dvs. typiskt sett i avsnitt 4, medan frågor om straffvärde hanteras i avsnitt 5.1. Vad gäller narkotikabrotten har jag emellertid, framför allt med hänsyn till intresset av en samlad framställning avseende den nya narkotikapraxis som växt fram under den här behandlade tiden, valt att inte göra en sådan uppdelning.s. 1009
6.Det förtjänar också att framhållas att jag i påföljdsdelen — även om jag i många fall hänvisar till rättsfall där olika påföljdsfrågor bedömts vid sidan av den egentliga prejudikatfrågan — inte har eftersträvat fullständighet när det gäller tillämpning av olika bestämmelser i t.ex. 29 och 30 kap.s. 1010
7.Om inte annat sägs avser lagrumshänvisningar brottsbalken. 2 Grundlagarna, EU-rätten, Europakonventionen m.m. 2.1 Grundlagarna 2.1.1 Regeringsformen Innehav av mangateckningar med barnpornografiskt innehåll, men med icke verklighetstrogna figurer, ansågs i NJA 2012 s. 400 inte vara straffbart med hänvisning till yttrande- och informationsfriheten i regeringsformen. En majoritet av de bilder som åtalet gällde bedömdes vara icke verklighetstrogna och beträffande dessa var det enligt Högsta domstolen oklart om de kunde anses omfattas av straffbestämmelsen i 16 kap. 10 a § om man såg bestämmelsen för sig. Tolkningen av bestämmelsen behövde då ske med beaktande av reglerna om yttrande- och informationsfrihet såsom de kommer till uttryck enligt bl.a. regeringsformen. Klart var att en fällande dom skulle utgöra en inskränkning av den tilltalades informationsfrihet. Klart var också att bestämmelsen i 16 kap. 10 a § i och för sig utgör lagstöd för en inskränkning av yttrande- och informationsfriheten och att begränsningen tillgodosåg ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. För att en sådan inskränkning ska vara godtagbar krävs emellertid också att begränsningen är nödvändig med hänsyn till det ändamål som har föranlett den (proportionalitetsprincipen). I denna del ansågs kriminaliseringen gå utöver vad som är nödvändigt. Högsta domstolen tolkade därför bestämmelsen i konformitet med regeringsformen så att de aktuella bilderna kom att hamna utanför tillämpningsområdet för straffbestämmelsen i 16 kap. 10 a §.s. 1010
8.När majoriteten av bilderna på detta sätt var förda åt sidan återstod en mangateckning där barnet ifråga hade drag som framstod som verkliga. Beträffande denna teckning ansågs innehavet, som i och för sig omfattades av straffbestämmelsen i 16 kap. 10 a §, vara försvarligt och därmed undantaget från straffansvar, dvs. gärningen ansågs falla under den undantagsregel som numera finns i 16 kap. 10 b § tredje stycket. Härvid togs hänsyn bl.a. till att den tilltalade arbetat som översättare av mangaserier och var expert på japansk kultur och till att innehavet var en del av ett större innehav av mangateckningar. Rättsfallet har kommenterats av Hans-Gunnar Axberger i JT 2012–13 s. 893 ff. samt — i en relativt bred kontext — av undertecknad i Festskrift till Josef Zila (2013) s. 21 ff.s. 1010
9.I NJA 2016 s. 1093 — som primärt behandlade frågan om en anmälningsskyldighet för införsel av kemiska produkter var förenlig med EU-rätten (se nedan avsnitt 2.3) — ansågs att de krav som kan ställas på ett blankettstraffbud var uppfyllda när förutsättningarna för ansvar (att anmälan om införsel av kemiska produkter ska göras på visst sätt) i allt väsentligt framgick av miljöbalken (29 kap. 5 § 5) och av tillhörande förordning, men där kraven på utformningen av anmälan och den senaste tidpunkten för densamma framgick av föreskrifter från kemikalieinspektionen. Ett justitieråd var skiljaktigt och menade bl.a. att regleringen vad gäller anmälningsskyldighetens inträde inte uppfyllde kraven på tillräcklig precision samt att straffbestämmelsen var att tolka så att den inte omfattade också de föreskrifter som myndigheter hade meddelat, dvs. inte reglerna om sista dag för anmälan. Det innebar i det enskilda fallet att den anmälan som inlämnats uppfyllde regleringens krav.s. 1011
10.Att regeringsformens krav på lagstöd för frihetsberövanden inte hindrar att olika typer av frihetsinskränkanden kan vara tillåtna med stöd av oskrivna regler om social adekvans följer av ”Fåtöljen” NJA 2018 s. 1051 (se närmare nedan i avsnitt 4.1.2).s. 1011
11.Jfr även NJA 2015 s. 45 (se avsnitt 3.4.1 nedan) angående grundlagarnas betydelse för bedömningen av ett vapenköp som skett i publicistiskt syfte. 2.1.2 Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen En meddelare hade lämnat uppgifter som kom att publiceras i en nyhetsartikel. I en senare artikel med en helt annan inriktning röjdes meddelarens identitet. Detta bedömdes i NJA 2012 s. 342, med utgångspunkt i att något samtycke till röjandet inte givits, utgöra brott mot tystnadsplikten enligt 3 kap. 3 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen. Tystnadsplikten ansågs — det hade i målet invänts att en strikt tilllämpning av denna skulle begränsa det publicistiska utrymmet för artiklar med en annan inriktning än den som meddelandet hade avsett — inte utgöra en otillåten begränsning av yttrandefriheten enligt Europakonventionen. Inte heller ansågs den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen, som primärt är avsedd för fall där tryckfriheten missbrukas, ge någon ledning för bedömningen i fall där anonymitetsskyddet satts åt sidan. Rättsfallet har kommenterats av Nils Funcke i JT 2012–13 s. 901 ff.s. 1011
12.I NJA 2015 s. 166 prövades åter frågan om anonymitetsskydd för meddelare liksom frågan om samtycke till att anonymitetsskyddet bryts. Fråga var om en situation där en kvinna som hade våldtagits framträdde i en tidningsartikel under fingerat namn samtidigt som det intill artikeln publicerades en bild med en bildtext av innebörd att bilden föreställde kvinnan (ansiktet syntes på bilden delvis dolt i mörker). Tingsrätten och hovrätten fann att det inte var bevisat att kvinnan inte samtyckt till att ge upp anonymitetsskyddet (bl.a. hade hon ställt upp på fotografering och inte invänt mot publicering då hon fått se bilderna i kamerans display). Högsta domstolen kom emellertid fram till att kvinnan inte kunde anses ha gett upp sitt anonymitetsskydd eftersom det redan från början stått klart att kvinnan skulle uppträda under fingerat namn och det inte heller fanns något som talade för att hon senare givit upp skyddet. Det förhållandet att hon godtog fotografierna när hon fick se dem och sagt att hon förstod att hon kanske skulle kännas igen av vissa personer kunde enligt domstolen inte anses innebära att hon samtyckt till att hennes identitet avslöjades. De tilltalade dömdes för brott enligt 3 kap. 3 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen.s. 1011
13.Av ”Facebookmålet” NJA 2018 s. 562 följer att en sändning på internet som i allt väsentligt är obestämd till format, inriktning och tid — t.ex. en livesändning på Facebook — inte utgör ett program och därför inte har skydd enligt 1 kap. 6 § första stycket andra meningen yttrandefrihetsgrundlagen (bestämmelsen återfinns numera i 1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen). (Däremot finns inget hinder mot att en sändning som sker av privatpersoner via internet uppfyller kraven för grundlagsskydd.) Åtal för brottet, som skett i allmän domstol enligt vanliga regler, hade därför skett i behörig ordning; om webbsändningsregeln skulle ha omfattat sändningen hade situationen däremot varit sådan att ett åtal för förtal inte hade prövats i föreskriven ordning. 2.2 Europakonventionen 2.2.1 Ne bis in idem Frågor rörande förbudet mot dubbel lagföring i artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen har under det senaste decenniet varit föremål för en lång rad avgöranden från Högsta domstolen.s. 1012
14.I rättsfallet NJA 2010 s. 168 I och II ansåg Högsta domstolen inte att det svenska systemet med dubbla sanktioner och dubbla förfaranden för oriktiga uppgifter i skatteförfarandet kunde sägas stå i strid med förbudet mot dubbla förfaranden i artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen.s. 1012
15.Frågan hade vid denna tidpunkt åter aktualiserats i Sverige efter att Europadomstolen, bl.a. i fallet Zolotukhin mot Ryssland, ändrat och rätat upp sin tidigare ganska vacklande linje beträffande idemelementet i bestämmelsen (frågan om vad som utgör ”samma brott”) och valt en betydligt mer gärningsinriktad förståelse än tidigare. Därmed blev det i betydligt fler fall än tidigare fråga om samma brott i protokollets mening (protokollet är även om det är oegentligt mot bakgrund av nu rådande praxis formulerat på så sätt att idemelementet tar sikte på ”brott”, inte på ”gärning”).s. 1012
16.Sverige hade tidigare, bl.a. genom det s.k. Rosenquist-målet, ganska gott stöd för uppfattningen att det svenska systemet var godtagbart utifrån ne bis-synpunkt. I det fallet hade Europadomstolen lagt mindre vikt vid att gärningen var densamma och i stället fäst avgörande vikt vid skillnaderna i subjektivt hänseende i de båda regleringarna — dvs. att brott enligt skattebrottslagen (1971:69) förutsätter uppsåt eller grov oaktsamhet, medan skattetillägg påförs utan några sådana krav — liksom vid de olika syften som bär upp systemet med skattetillägg respektive reglerna om skattebrott.s. 1012
17.I NJA 2010 s. 168 I och II kom Högsta domstolen (två justitieråd) visserligen, i linje med Europadomstolens avgöranden i bl.a. Zolotukhin mot Ryssland, fram till att det var fråga om samma brott, men de fann ändå att det inte fanns klart stöd i Europadomstolens praxis för att underkänna den svenska ordningen, bl.a. därför att det enligt denna i vissa fall måste anses tillåtet med dubbla förfaranden för samma brott under förutsättning att det finns ett tillräckligt nära tidsmässigt och sakligt samband mellan förfarandena. Två skiljaktiga justitieråd menade att den utveckling som skett i Europadomstolens praxis gav klart stöd för att ett lagakraftvunnet beslut om skattetillägg innebär hinder mot prövning av ett efterföljande åtal för skattebrott samt (II) att också ett icke-lagakraftvunnet beslut om skattetillägg bör ha sådan verkan. Ett justitieråd var skiljaktigt beträffande motiveringen och menade att det med hänsyn dels till att Europadomstolen prövat den svenska ordningen i det s.k. Rosenquistmålet, och då fann att den inte stred mot artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet, dels till att den nya linje som lanserats i Zolotukhin-målet inte avsåg Sverige, saknades klart stöd för att generellt underkänna den svenska ordningen.s. 1013
18.Rättsfallet har kommenterats av många, men bl.a. av undertecknad, Eric Bylander och Iain Cameron i JT 2010–11 s. 102 ff., 111 ff. respektive 117 ff. Se även Johan Munck i SvJT 2010 s. 747 ff.s. 1013
19.I det s.k. ”Juniavgörandet” NJA 2013 s. 502 (plenum) kom emellertid Högsta domstolen — efter att EU-domstolen tagit ställning till, och i praktiken underkänt, den svenska ordningen i ett förhandsavgörande begärt av Haparanda tingsrätt — till motsatt slutsats. I sammanfattning kan sägas att Högsta domstolen i rättsfallet uttalade: (i) att skattetilläggen har straffrättslig karaktär vid en bedömning enligt Europakonventionen (se p. 34–37; denna bedömning var naturligtvis inte ny), (ii) att skattetillägg och skattebrott som bygger på en och samma deklarationsuppgift normalt avser samma gärning (se p. 38 och 39; inte heller denna bedömning var ny), (iii) att skattetillägg och bokföringsbrott normalt inte avser samma gärning (se p. 40–43), (iv) att det strider mot EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna att påföra skattetillägg och senare åtala en person för samma gärning; detta gäller emellertid endast vid mervärdesskatt eftersom mervärdesskatterätten omfattas av EU-rätten vilket krävs för att stadgan ska komma i spel (se p. 44– 48). (v) att det mot bakgrund av (iv) får anses finnas tillräckligt stöd för att det svenska systemet i övrigt är oförenligt också med Europakonventionens förbud mot dubbla lagföringar (se p. 49–61). (vi) att förbudet mot dubbla förfaranden mot en person gäller också när en juridisk person är primärt ansvarig för skattetillägget, under förutsättning att staten genom ett rättsligt förfarande krävt den fysiska personen på betalning av skattetillägget (se p. 62–66), samt (vii) att inte bara ett beslut om påförande av skattetillägg utan också ett pågående förfarande om skattetillägg, i den mån frågan om uttag av skattetilllägg har konkretiserats i det enskilda fallet, bör utgöra hinder mot ett åtal som avser samma oriktiga uppgift; det avgörande bör i detta avseende vara när Skatteverket har fattat sitt beslut om att påföra skattetillägg (se p. 67– 71). Se i sammanhanget även RÅ 2009 ref. 94 respektive HFD 2013 ref. 71.s. 1013
20.Några månader senare, i ”Juliavgörandet” NJA 2013 s. 746, slog Högsta domstolen fast att det är möjligt att, med stöd av artikel 13 i Europakonventionen och i övrigt de regler som gäller för resning, ta upp brottmålet på nytt i en ne bis-situation när det behövs för att avbryta en pågående rättighetskränkning i form av ett frihetsberövande eller när ett återupptagande utgör en betydligt mer ändamålsenlig gottgörelse för en konventionskränkning än andra alternativ som står till buds.s. 1014
21.Högsta domstolen konstaterade att det med utgångspunkt i dittillsvarande praxis inte fanns stöd för att tillämpa resningsreglerna, men att det med hänvisning till artikel 13 i konventionen ändå fanns en möjlighet för svensk domstol att besluta att ett mål ska upptas på nytt utan hinder av att förutsättningarna för resning enligt rättegångsbalken inte är uppfyllda. I rättsfallet slog Högsta domstolen också fast dels att rättsläget för svensk del fick anses ha förändrats den 10 februari 2009 i samband med domen i Zolotukhin-målet, dvs. det var genom denna dom som den svenska ordningen blev konventionsstridig (jfr vad som sagts ovan om det tidigare rättsläget enligt Rosenquist-målet), dels att det inte är en förutsättning för resning att beslutet om skattetillägg har vunnit laga kraft när åtalet väcks. Det ska härutöver noteras (jfr p. 38 i rättsfallet) att reglerna om domvilla i princip är tillämpliga när ett åtal väcks i strid med förbudet mot dubbel lagföring i det aktuella tilläggsprotokollet; i fallet hade emellertid den sökande endast yrkat resning.s. 1014
22.I anslutning till de nu behandlade rättsfallen finns det anledning att notera bl.a. att Europadomstolen senare tagit ett halvt steg tillbaka och i rättsfallet A och B mot Norge (dom av den 15 november 2016, nr 24130/11 och 29758/11) närmat sig den hållning som Högsta domstolens gav uttryck för i 2010 års fall, dvs. att dubbla förfaranden kan vara tillåtna om det finns ett tillräckligt samband mellan dem.s. 1015
23.Även om frågan om ne bis in idem är teoretiskt svårhanterlig kan jag inte se annat än att Europadomstolens hållning genom åren varit mer än lovligt svajig och att detta förhållande påtagligt har bidragit till den turbulens som frågan om ne bis in idem föranlett i det svenska rättssystemet — och i vart fall till att frågan kunnat hålla sig så högt på dagordningen under så lång tid. Det finns emellertid samtidigt skäl att framhålla att man också genom åtgärder på nationell nivå — genom att hålla ett säkerhetsavstånd till den miniminivå som följer av Europakonventionen — hade kunnat förhindra den ganska besvärliga situation som faktiskt uppstod.s. 1015
24.I NJA 2013 s. 780 kompletterades juni- och juliavgörandena på så sätt att Högsta domstolen konstaterade att en lagakraftvunnen brottmålsdom som bygger på ett åtal som väckts innan något beslut om skattetillägg fattats inte kan undanröjas med stöd av reglerna om förbud mot dubbel lagföring. I dessa fall får i stället beslutet om skattetillägg (dvs. det andra beslutet) angripas.s. 1015
25.Det sagda gäller, enligt NJA 2015 s. 663, även om förfarandet i brottmålet borde ha avbrutits därför att skattetilläggsförfarandet avslutades först.s. 1015
26.Vidare har frågan om vad som är samma brott eller gärning (dvs. det s.k. idem-elementet) bedömts i ett antal fall.s. 1015
27.Av NJA 2013 s. 1076 framgår att ett beslut om skattetillägg avseende inkomstskatt inte hindrar ett åtal för grovt skattebrott avseende mervärdesskatt i en situation där den skattskyldig underlåtit att lämna deklarationer, och därmed inte redovisat inkomster av näringsverksamhet eller mervärdesskatt. Fråga kan alltså sägas vara om underlåtenhet i två avseenden. (Däremot hindrade skattetillägget avseende inkomstskatt naturligtvis åtalet för grovt skattebrott avseende denna inkomstskatt.)s. 1015
28.I NJA 2014 s. 371 ansågs påförande av skattetillägg avseende underlåtenhet att redovisa inkomst av näringsverksamhet hindra ett åtal för brott avseende samma underlåtenhet. Däremot ansågs beslutet om skattetillägg inte hindra ett åtal som grundade sig på att personen inte redovisat någon mervärdesskatt. I det aktuella fallet hade uppgifterna lämnats i en och samma deklaration; jfr det nyss redovisade rättsfallet NJA 2013 s. 1076 som gällde en situation där deklaration inte hade lämnats in.s. 1015
29.Ett beslut om skattetillägg grundat på att den skattskyldige utelämnat vissa inkomster ansågs vidare i NJA 2014 s. 377 inte hindra ett åtal för bokföringsbrott avseende samma oriktiga uppgifter i bokföringen. Jfr den utgångspunkt som ovan redovisats som (iii) i redogörelsen för ”Juniavgörandet”.s. 1015
30.Av ”Juniavgörandet” NJA 2013 s. 502 följer, som ovan framgått, att hinder mot åtal för skattebrott föreligger när staten genom ett rättsligt förfarande har krävt en fysisk person på betalning av skattetillägg även om en juridisk person i grunden är ansvarig för skattetillägget. Det förhållandet att Skatteverket hade övervägt personlig betalningsskyldighet för bolagsmännen i ett fall där ett handelsbolag påförts skattetillägg ansågs emellertid i NJA 2014 s. 873 inte utgöra hinder mot att bolagsmännen åtalades för skattebrott. Hinder uppkommer i ett sådant fall först genom Skatteverkets beslut om ansvar för delägare. Inte heller det förhållandet att en delägare betalat den skatt och det skattetillägg som påförts handelsbolaget medförde, enligt Högsta domstolen, att rätten att inte bli lagförd två gånger hade blivit åsidosatt.s. 1016
31.Att också ett påfört och därefter undanröjt skattetillägg utgör hinder mot åtal framgår av NJA 2015 s. 600. Det ansågs emellertid i den situationen i princip inte finnas förutsättningar för resning; fråga kunde inte anses vara om en så allvarlig kränkning som krävs (jfr ”Juliavgörandet” NJA 2013 s. 746 strax ovan). Eftersom resning skulle beviljas beträffande ett annat år där förutsättningarna enligt ”Juliavgörandet” förelåg skulle emellertid situationen, om resning inte beviljades också i den förstnämnda delen, bli sådan att hovrätten efter återförvisning skulle behöva bestämma påföljd för brott enligt ett åtal som rätteligen borde ha avvisats. Resning beviljades därför också beträffande de år där det i princip inte ansågs finnas förutsättningar för resning. Två justitieråd var skiljaktiga, och menade att de undanröjda skattetilläggen inte utgjorde hinder mot åtal, men nådde motsvarande resultat i det enskilda fallet.s. 1016
32.Vid sidan av situationen med skattetillägg och ansvar för skattebrott förekommer åtskilliga andra situationer där frågan om förbudet mot dubbel lagföring (med större eller mindre förankring i realiteterna) kan väckas. En sådan situation är den där någon både får körkortet återkallat och åtalas för brott. I NJA 2015 s. 587 kom Högsta domstolen fram till att den svenska ordningen inte strider mot Europakonventionen och att detta gäller också efter den nya innebörd som principen om ne bis in idem fått i svensk rätt efter de ovan beskrivna fallen. Vid bedömningen hänvisades till tidigare praxis från Europadomstolen (bl.a. Nilsson mot Sverige och R.T. mot Schweiz) och Högsta förvaltningsdomstolen (jfr särskilt HFD 2014 ref. 80).s. 1016
33.Jfr slutligen också NJA 2015 s. 417 beträffande frågan om kompensation för kränkning av rätten att inte bli lagförd två gånger när frågan hanteras inom ramen för rättegången (genom att åtalet för skattebrott avvisas eller genom att avvisning i högre rätt leder till återförvisning). Om avvisning sker har den enskilde i princip inte rätt till ytterligare kompensation. Sker avvisning i högre rätt, och leder detta till återförvisning, fordras särskild skyndsamhet för att processen ska vara förenlig med rätten till rättegång inom skälig tid. 2.2.2 Rätten till rättvis rättegång Frågan om påföljdslindring och skadestånd som kompensatoriska rättsmedel för överträdelse av rätten till rättegång inom skälig tid behandlas i NJA 2012 s. 1038 I och II. Högsta domstolen, som utgick ifrån att påföljdslindring redan godtagits som kompensatoriskt rättsmedel i bl.a. ”Fondmäklaren på Alfred Berg” NJA 2003 s. 414 och NJA 2011 s. 386 (se angående sist nämnda rättsfall nedan i avsnitt 5.2.1), betonade att fråga egentligen inte är om en tillämpning av 29 kap. 5 §; det rör sig i stället, på samma sätt som när det gäller skadestånd på grund av en rättighetskränkning, om en gottgörelse som sker som följd av Sveriges bundenhet av Europakonvention och utan annat lagstöd än 1994 års lag. I rättsfallet utvecklas också utförligt när och hur påföljdslindring ska ske och hur påföljdslindring kan kombineras med skadestånd när påföljdslindring inte utgör en tillräcklig kompensation. Av rättsfallet följer bl.a. att kompensationen primärt bestäms av dröjsmålstiden, att böter i regel ska reduceras med det skadestånd som skulle ha utgått om det varit fråga om skadestånd (jfr här NJA 2012 s. 211) och att varje dröjsmålsår motsvarar en månads reduktion.s. 1016
34.Av rättsfallet ”Smitningen” NJA 2018 s. 394 följer att rätten att inte belasta sig själv, som utgör en del av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen, inte hindrar en lagföring för smitning när personen i fråga haft del i uppkomsten av trafikolyckan i fråga. Härvid beaktades, i linje med vad som anges vara av relevans i Europadomstolens praxis, att det tvång den enskilde utsätts för är begränsat (normalstraffet är böter), att upplysningsplikten avser ett begränsat antal uppgifter samt att ansvaret inte är strikt. Upplysningsplikten kunde därför inte anses kränka rätten till en rättvis rättegång.s. 1017
35.Se också nedan i avsnitt 6.1 angående betydelsen av rätten till en rättvis rättegång vid utlämning. 2.2.3 Rätten till frihet och säkerhet Se, beträffande frågan om överförande av straffverkställighet i ett fall där anstaltstiden kan bli längre på grund av skillnader i reglerna om villkorlig frigivning, nedan i avsnitt 6.3. 2.3 EU-rätten I NJA 2012 s. 1073 ansågs lotterilagens (1994:1000) bestämmelse om straff för den som främjar deltagande i ett utom landet anordnat lotteri i det enskilda fallet strida mot EU-rätten och lagen tillämpades därför inte.s. 1017
36.I ett förhandsavgörande som begärts av hovrätten hade EUdomstolen kommit fram till följande (se EU-domstolens dom i de förenade målen C-447/08 och 448/08): 1) Artikel 49 EG ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, såsom den som är i fråga i målen vid den nationella domstolen, enligt vilken det är förbjudet att göra reklam för hasardspel anordnade i andra medlemsstater av privata arrangörer i vinstsyfte som riktar sig till personer som är bosatta i medlemsstaten. 2) Artikel 49 EG ska tolkas så, att den utgör hinder för lagstiftningen i en medlemsstat, som tillämpar ett system med ensamrätt för hasardspel, enligt vilken den som främjar hasardspel som anordnas i en annan medlemsstat kan bli föremål för strängare påföljder än den som främjar sådana spel som, utan tillstånd, anordnas i landet. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida detta är fallet avseende den nationella lagstiftningen i fråga. Frågan blev följaktligen om svensk rätt stod i strid med EU-rätten på den andra punkten. Högsta domstolen gick här igenom hur bestämmelsen om främjande av utländskt lotteri förhöll sig till motsvarande regler som avser nationella situationer och kom fram till att det — eftersom reglerna ser olika ut på flera olika sätt — i vissa situationer kan vara så att bestämmelsen är EU-rättsstridig, bl.a. därför att förbudet mot främjande av utländskt lotteri sträcker sig längre än vad som följer av de motsvarande reglerna om nationella lotterier där man får tillämpa reglerna om medhjälp till ett olovligt anordnat lotteri och där straffansvaret förutsätter en närmare koppling mellan främjandet och själva anordnandet av lotteriet. I det enskilda fallet ansågs vara fråga om en situation där gärningen var straffbar enligt regeln om främjande av deltagande i utländskt lotteri men som inte skulle kunna rubriceras som medhjälp till anordnande av lotteri i en motsvarande inhemsk situation. Bestämmelsen ansågs följaktligen strida mot EU-rätten och den tillämpades därför inte i målet. (I sammanhanget kan för fullständighets skull, även om målet rör en annan fråga hänvisas också till NJA 2016 s. 320; där ansågs varken det förhållandet att rättstillämpningen i ett mål om främjande av deltagande i utländskt spel inte överensstämde med senare avgöranden i EUdomstolen och HD eller att HD avslagit en begäran om inhämtande av förhandsavgörande utgöra skäl för resning. Rättsfallet har kommenterats av Anna Wallerman i JT 2016–17 s. 180 ff.)s. 1017
37.Lotterilagen har, i tiden efter rättsfallet, upphävts och ersatts av ny spellagstiftning, men sättet att resonera kring EU-rättsstridigheten bör, rätt anpassat till omständigheterna, vara av intresse också för andra situationer där en reglering i vissa situationer kan stå i strid med EU-rätten.s. 1018
38.Att en straffrättslig bestämmelse som införts för att genomföra ett EU-direktiv kan tillämpas i de delar bestämmelsen är förenlig med direktivet även om den i någon eller några delar inte är förenlig med det bakomliggande direktivet följer av NJA 2013 s. 1162. Man kan beskriva situationen så att partiell EU-rättsstridighet hos en bestämmelse inte (i vart fall inte nödvändigtvis) gör bestämmelsen icke-tillämplig i sin helhet (jfr i detta avseende även det nyss refererade NJA 2012 s. 1073 där en numera upphävd bestämmelse inte tillämpades på grund av att den i det konkreta fallet stod i strid med EU-rätten; hinder mot att tillämpa den bestämmelsen skulle alltså i princip inte föreligga i sådana delar där den inte står i strid med EU-rätten, om nu sådana finns). En annan sak är att det rimligen bör finnas gränser för i vilken utsträckning en EU-rättsstridig lagstiftning kan räddas genom en tolkning eller tillämpning i konformitet med EU-rätten (jfr t.ex. undertecknad i EU & straffrätten, Uppsala 2012 s. 146 f.).s. 1018
39.I NJA 2016 s. 1093 bedömdes skyldigheten att anmäla införsel av kemiska produkter till Kemikalieinspektionens produktregister vara förenlig med EU-rätten. Den EU-rätt som aktualiserades i detta fall var artikel 34 och 36 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) och den s.k. Reach-förordningen. Bakom avgörandet låg ett förhandsavgörande från EU-domstolen enligt vilket anmälningsskyldigheten var förenlig med artiklarna 34 och 36 FEUF och förenlig med Reach-förordningen under vissa förutsättningar. I Högsta domstolen prövades därför primärt om dessa förutsättningar var uppfyllda (och det ansågs de alltså vara). I målet behandlades också en fråga om lagstiftningens förenlighet med legalitetsprincipen och regeringsformens krav på s.k. blankettstraffbud (se i denna del ovan i avsnitt 2.1.1).s. 1019
40.Jfr även NJA 2018 s. 704 (som behandlas i avsnitt 3.1.1 nedan) där en av EU-domstolen utförd tolkning av vad som utgör omsättning ansågs kunna beaktas inom ramen för tolkningen av vad som är en oriktig uppgift.s. 1019