1.Till skillnad från miljörätten, som primärt utgår från det allmänna intresset av att skydda och bevara människors hälsa och miljön i stort, hör grannelagsrätten hemma inom civilrätten och syftar till att skydda enskilda mot skador orsakade av grannar. Grannelagsrätten har av Seve Ljungman definierats som ”läran om den generella rättsliga gränsningsdragningen mellan olika fastighetsägares fysiska rådighetssfärer”. Med andra ord kan grannelagsrätten beskrivas som det skydd fastighetsägare och vissa nyttjanderättshavare har mot skadliga ageranden eller underlåtenheter från sina grannar.s. 675
2.Som företeelse är de grundläggande grannelagsrättliga principerna mer eller mindre lika gamla som privat jordägande. Redan i babylonisk och assyrisk rätt fanns bestämmelser av grannelagsrättslig karaktär. Det är lätt att förstå varför. Få fastighetsägare skulle acceptera att deras grannar gavs rätt att använda sina fastigheter helt utan begränsningar eller utan krav på hänsyn till omgivningen. Att vara grannar är ju en i regel långvarig och ofta ofrivillig relation som ställer särskilda krav på hänsyn mellan ägare och nyttjare. Av dessa skäl karaktäriseras förhållandet grannar emellan ofta som kontraktslikt. Synsättet har också avgörande betydelse för förutsättningarna för skadeståndsansvar.s. 675
3.Grundbulten i grannelagsrätten är en allmän hänsynsprincip. I 1909 års förslag till ny jordabalk uttalades att grannskapsförhållanden med nödvändighet förutsätter att hänsyn visas grannar emellan och att grannar har ömsesidiga rättigheter och förpliktelser mot varandra. Hänsynsprincipen har senare kodifierats i den generella grannelagsrättsliga bestämmelsen i 3 kap. 1 § jordabalken (1970:994), som anger att ”Var och en skall vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom taga skälig hänsyn till omgivningen.” Lagtexten ger inte någon närmare vägledning kring innebörden och omfattningen av denna skyldighet eller vilka påföljder en överträdelse medför. Även om det finns ett antal rättsfall på området och förarbeten som i vissa delar ger tolkningsstöd är rättskällorna förhållandevis få. Den främsta genomgången av rättsområdet på senare år är tveklöst Bertil Bengtssons artikel ”Om grannelagsrätten i dag”.s. 676
4.Genom miljöbalkens (1998:808) ikraftträdande och införandet av reglerna om ansvar för miljöskador i 32 kap. miljöbalken fyller det grannelagsrättsliga skadeståndsansvaret numera en mindre och främst utfyllande funktion. Om en skada omfattas av miljöbalkens regler saknas normalt skäl att pröva om situationen även kan täckas in av grannelagsrätten, då det miljörättsliga ansvaret i regel är strängare och mer tydligt definierat. Innan en skadelidande gör gällande ett ansvar grundat på grannelagsrätt bör denne alltså först undersöka om skadan kan utgöra en miljöskada. För en skadelidande är det i regel lättare att få en skada ersatt om den kan rymmas inom 32 kap. miljöbalken än i 3 kap. jordabalken, dels då miljöbalkens ansvar är strikt (om orts- och allmänvanlighetskravet är uppfyllt), dels då beviskravet i fråga om orsakssamband är lägre ställt genom 32 kap. 3 § 3 st. miljöbalken. Gränsdragningen mellan skador som omfattas av 32 kap. miljöbalken respektive grannelagsrätten blir därmed av stor betydelse.s. 676
5.Vad som utgör en miljöskada anges i miljöbalkens 32 kap. 3 § 1 st. 1–7 p. (de ”klassiska” miljöskadorna, ofta benämnda ”immissioner”) samt i 4 § (sprängsten), 5 § (grävning m.m.) och 5 a § (arbete på tredimensionella fastigheter). I många fall är det tydligt att en skada ryms inom uppräkningen av de ”klassiska” miljöskadorna i 3 § 1 st. 1– 7 p. eller de mer grannelagsliknande skadorna i 4–5 a §§. Uppräkningen av miljöskador är emellertid inte uttömmande, vilket tydliggörs genom 3 § 1 st. 8 p. som anger att som miljöskada anses även ”annan liknande störning”. Denna sista punkt försvårar gränsdragningen mellan miljöskada och grannelagsskada.s. 676
6.I rättsfallet NJA 1996 s. 634 fann Högsta domstolen exempelvis att avspärrningar vid gatuarbete som försvårat tillträdet till en affärslokal kunde anses utgöra en sådan ”annan liknande störning” som föll in under p. 8. Tillämpningsområdet för den aktuella bestämmelsen har genom rättsfallet utvidgats och gränsdragningen för vad som utgör en miljöskada och inte har därmed blivit mer oklar.s. 677
7.I NJA 1996 s. 634 var det sannolikt av betydelse för utgången att avspärrningen förorsakats av gatuarbeten, vilket Högsta domstolen ansåg utgöra verksamhet som typiskt sett ger upphov till sådana olägenheter som avses i paragrafen. I rättsfallet NJA 2007 s. 663 framhölls även att allmänna principer om att en störning ska ha varit en påräknelig följd av den verksamhet som förorsakat den — såsom var förhållandet i rättsfallet NJA 1996 s. 634 — kan utgöra en begränsning av tillämpningsområdet för p. 8. Rättsfallet gällde huruvida en explosion med sammanhängande brand som skadade en grannfastighet kunde ses som en skada enligt 32 kap. miljöbalken. Domen befäste den sedan tidigare dominerande uppfattningen att en brand som sprider sig från en fastighet till en annan inte kan föranleda skadeståndsansvar enligt regler för immissioner, om inte branden uppkommit genom mer varaktig gnistbildning från exempelvis en industri. Uppfattningen hänger samman med att händelseförloppet vid en brand på ett avgörande sätt har ansetts skilja sig från sådana störningar som brukar hänföras till immissioner.s. 677
8.Slutsatsen är att det ofta inte går att dra någon klar gräns mellan skador som omfattas av 32 kap. miljöbalken respektive av grannelagsrätten. Av betydelse för gränsdragningen torde främst bli om den verksamhet som gett upphov till skadan typiskt sett förorsakar sådana skador som uttryckligen berörs i 32 kap. miljöbalken samt om skadan är en någotsånär påräknelig följd av den verksamhet som förorsakat den. Bengtsson anger som exempel på skador som faller utanför 32 kap. miljöbalkens tillämpningsområde — och där 3 kap. 1 § jordabalken kan vara aktuell — vissa hastiga händelseförlopp såsom brand och explosion från inte särskilt farliga verksamheter, när träd eller andra föremål blåser ned, översvämning på grund av plötsligt haveri i gruvdamm eller skada på rör samt vissa avsiktliga handlanden som medför skada eller intrång på grannfastigheten.s. 677
9.Det bör även nämnas att många medvetet skadevållande ageranden grannar emellan kan omfattas av straffrättsliga regler och därmed medföra skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen (1972:207), förutsatt att skadan omfattas av straffbestämmelsens skyddsändamål.s. 677
10.Huvudregeln är, naturligtvis, att det inte utan lov är tillåtet att använda en grannes mark eller annan egendom. Sådant handlande kan i många fall betraktas som egenmäktigt förfarande. De vanligt förekommande situationerna där fastighetsägare fäller träd och annan vegetation på grannens tomt utgör därtill normalt åverkan eller skadegörelse. I sådana situationer saknas också ofta skäl att grunda ett ansvar på grannelagsrättsliga regler, då ansvaret torde vara lättare att fastställa på straff- och allmän skadeståndsrättslig grund.s. 678
11.Om en skada på annat sätt orsakats uppsåtligen eller genom vållande av en granne kan den skadelidande i många fall även rikta anspråk mot grannen med skadeståndslagens allmänna utomobligatoriska skadeståndsansvar som rättslig grund. Därigenom bedöms ansvaret utifrån betydligt mer utforskade (och möjligen mer förutsebara) normer än grannelagsrätten. Som jag återkommer till nedan är det möjligt att tänka sig att den aktsamhetsnorm som ligger till grund för culpabedömningen vid en sådan prövning kan påverkas av den grannelagsrättsliga principen om skälig hänsyn i 3 kap. 1 § jordabalken. Med andra ord kan hänsynsprincipen få en skärpande verkan på den tillämpliga aktsamhetsnormen vid en bedömning enligt skadeståndslagen.s. 678
12.I de fall det finns en välutvecklad praxis eller om situationen av annat skäl tydligt kan grunda ansvar enligt skadeståndslagen är det som skadelidande sannolikt att föredra att, i varje fall i första hand, inte välja grannelagsrätten som rättslig grund. Enligt min mening, som utvecklas nedan, är det emellertid inte nödvändigt att gå omvägen via skadeståndslagen i de fall grannelagsrätten är tillämplig på situationen. Även om den skadevållande grannen kan hållas ansvarig enligt reglerna i skadeståndslagen kan det i vissa fall utifrån principen lex specialis ligga närmare till hands att i första hand grunda ansvaret på grannelagsrätten. Som också utvecklas nedan bör ribban för ansvar vid en grannelagsskada ligga lägre än vid en ordinarie utomobligatorisk skada. Det är även möjligt att fler skadetyper är ersättningsgilla genom grannelagsrättsligt skadestånd än inom den allmänna skadeståndsrätten.s. 678