Närliggande

52.Lydelsen i 16 § LRV tycks ge mycket litet, om något, utrymme för att ta hänsyn till att den som har beslut om tvångsvård riktat mot sig varit avviken under en längre tid. I sin bedömning siktade HFD dock in sig på den särskilda karaktär som rättspsykiatrisk tvångsvård har såsom frihetsberövande påföljd och hänvisade då till reglering i brottsbalken samt ett uttalande i en kommentar till den balken. Mot den bakgrunden sades sedan bl.a. att det faktum att sådan tvångsvård, till skillnad från t.ex. ett fängelsestraff, inte kan bli föremål för preskription medför ”att det är vid utskrivningsprövningen som en rimlig balans måste säkerställas mellan å ena sidan skyddet för allmänna intressen och den enskildes vårdbehov och å andra sidan ingreppet i den enskildes självbestämmande.” Som jag tolkar domskälen ansåg sig HFD därmed, lagtextens lydelse till trots, ha funnit tillräckligt utrymme för grundlagskonform tolkning utifrån proportionalitetskravet i RF 2:21. Därefter uttalades i huvudsak: Det har förflutit 20 år sedan B.K. avvek från den rättspsykiatriska vården. Därmed uppkommer frågan om det kan anses meningsfullt att fortsättningsvis fatta beslut enligt 16 § LRV. Vid denna bedömning är sådana proportionalitetsöverväganden som föreskrivs i 2 kap. 21 § regeringsformen av särskild relevans. En proportionalitetsbedömning görs vanligen i tre steg (RÅ 1999 ref. 76). Det första innefattar frågan om det aktuella ingreppet är ägnat att tillgodose det avsedda ändamålet. Det ska alltså göras en prövning av om beslut om fortsatt tvångsvård är ändamålsenligt. Trots de återkommande besluten om tvångsvård har inte någon faktisk vård kommit till stånd under många år. Besluten har därmed varken tillgodosett något vårdbehov eller medfört det skydd för samhället som är avsikten med tvångsvården. Det är högst sannolikt att fortsatta beslut inte heller kommer att leda till att tvångsvården kommer till stånd. Nya beslut om tvångsvård kan därför inte anses ändamålsenliga. Redan av detta skäl är fortsatt tvångsvård inte längre proportionerlig. Tidigare nåddes slutsatsen att tillämpning av en begränsande lagreglering ska anses ändamålsenlig om det föreligger mer än en obetydlig sannolikhet för att ändamål som föranlett regleringen därigenom tillgodoses i mer än obetydlig grad. I det aktuella fallet närmar sig HFD som synes det hela från motsatt håll genom att uttala sig om sannolikheten för att ändamålet inte skulle tillgodoses. När det beaktas att användningen av uttrycket ”högst sannolikt” föregicks av konstaterandet att frågan som uppkommer är ”om det kan anses meningsfullt att fortsättningsvis fatta beslut” så kan HFD:s behandling av sannolikhetskomponenten enligt min bedömning sägas motsvara ”min” definition. Det som trots det gör det knöligt att rakt av jämföra denna med HFD:s angreppssätt är att ”min” definition formulerats för att passa alla fall — fall där sannolikhet är en fråga och sådana där den inte är det, fall där graden av tillgodoseende är en fråga och sådana där den inte är det. HFD formulerade istället frågan på ett vis som gjorde att bara sannolikheten blev aktuell, eller – om man så vill – lade fokus på den fråga som var central i det aktuella fallet.s. 599