Stycket

11.HD pekade därefter på att skillnad gjorts mellan verklighetstrogna bilder och bilder av ”overkliga karaktärer som t.ex. seriefigurer” då ett s.k. minimidirektiv om bekämpande av bl.a. barnpornografi antagits inom ramen för EU-samarbete på området. HD konstaterade att någon sådan skillnad förvisso inte gjorts i svensk rätt men slog samtidigt fast att skyddsintresset gör sig gällande på ett tydligare sätt när det gäller verklighetstrogna teckningar och att sådana utan tvivel fick anses omfattas av straffbestämmelsen (vilket alltså gällde en av teckningarna målet). Sedan uttalades bl.a.: 11. Som tidigare har konstaterats kan beträffande övriga 38 teckningar i och för sig sägas att de utgör avbildningar av barn (se p. 4). Men samtidigt rör det sig om fantasifigurer och det är uppenbart att det inte är fråga om avbildningar av några verkliga barn. Det skyddsintresse som bär upp bestämmelsen om barnpornografi är därför uttunnat i fråga om dessa bilder (jfr beträffande anspelningspornografi prop. 1997/98:43 s. 103 f.). 12. Utifrån den angivna bakgrunden kan avgränsningen av straffbestämmelsens tillämpningsområde anses oklar i förhållande till de nu aktuella 38 teckningarna. Tolkningen av straffbestämmelsen måste då i ett fall som detta ske även med beaktande av grundläggande principer om yttrandefrihet och informationsfrihet. 13. En prövning av om det skulle innebära en otillåten begränsning i yttrandefriheten och informationsfriheten att fälla [den tilltalade] för innehav av de aktuella 38 teckningarna bör i första hand göras enligt regeringsformen. 14. [...] Enligt 2 kap. 20 § får yttrandefriheten och informationsfriheten begränsas genom lag. Enligt 2 kap. 21 § får en begränsning i friheten göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får ”aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den” (den s.k. proportionalitetsprincipen) och ”inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar”. Enligt 2 kap. 23 § får yttrandefriheten och informationsfriheten inskränkas bl.a. ”om särskilt viktiga skäl föranleder det”. Enligt andra stycket i paragrafen ska särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i bl.a. kulturella angelägenheter. — I Europakonventionen finns regler om yttrandefrihet i artikel 10. 15. En prövning enligt regeringsformen bör göras i flera steg med utgångspunkt i de nyss nämnda bestämmelserna i 2 kap. 20, 21 och 23 §§ (jfr NJA 2007 s. 805). Den första frågan är därvid om en fällande dom över huvud taget skulle innebära en begränsning i yttrande- och informationsfriheten. Om så är fallet är frågan om begränsningen har skett genom lag och huruvida begränsningen tillgodoser ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle, varvid det ska undersökas om det finns stöd för begränsningen i 2 kap. 23 §. Om svaret då är ja, är frågan om begränsningen går utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den eller om den sträcker sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. [...] 19. När det gäller proportionalitetsprincipen är frågan om den begränsning i yttrandefriheten och informationsfriheten som en fällande dom skulle innebära går utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. 20. Yttrandefriheten och informationsfriheten är grundläggande för ett demokratiskt samhälle. Möjligheterna till undantag från dessa friheter måste ges en restriktiv tolkning och behovet av begränsningar måste redovisas på ett övertygande sätt. 21. De nu aktuella teckningarna är mangateckningar. Sådana har en stark förankring i den japanska kulturen och har även spritt sig över världen. Även om teckningarna knappast är sådana att de tydligt ryms under begreppet konst, har vissa av dem konstnärliga drag. 22. De skäl som lagstiftaren åberopade för kriminaliseringen av barnpornografi var, som tidigare sagts, att barn skulle skyddas mot möjliga bakomliggande övergrepp och att barnpornografiska bilder kan användas för att förleda barn att delta i sexuella handlingar. Vidare angavs som ändamål att skydda mot de kränkningar av barn i allmänhet som barnpornografiska framställningar innebär. Det sistnämnda anfördes också som skäl för att låta kriminaliseringen omfatta även teckningar. Det angavs också att teckningar kan avbilda ett verkligt barn. 23. Även om de aktuella 38 bilderna kan framstå som stötande torde risken för identifikation och därmed också risken för kränkning av barn i allmänhet vara väsentligt mycket mindre beträffande sådana bilder än i fråga om realistiska avbildningar med sexuellt innehåll. När det gäller de aktuella bilderna framstår det som givet att det inte rör sig om något verkligt övergrepp. Att det över huvud taget förekommer pornografiska teckningar med motiv som kan föra tankarna till barn är knappast en sådan kränkning av barn i allmänhet att det motiverar den förhållandevis långtgående inskränkning i yttrandefriheten och informationsfriheten som det skulle innebära om orealistiska sådana teckningar utan undantag kriminaliserades. Inte heller det skäl som består i att man vill undgå risken att barn ska kunna förledas att delta i sexuella handlingar motiverar en sådan begränsning. Till detta kommer att mangateckningar har en stark förankring i den japanska kulturen och att det mot den bakgrunden finns skäl att beakta vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet. 24. Det anförda leder till slutsatsen att en kriminalisering av innehav av de 38 nu berörda teckningarna skulle gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett straffbestämmelsen. Vid en tolkning i överensstämmelse med regeringsformen kan straffbestämmelsen därmed inte anses omfatta innehav av dessa teckningar. Vad gäller innehavet av de 38 teckningar som inte ansetts verklighetstrogna kom åtalet följaktligen att ogillas. Det blev också slutresultatet för åtalet som helhet eftersom innehavet av den teckning som ansågs verklighetstrogen bedömdes falla under straffbestämmelsens försvarlighetsrekvisit. 5.4.2 Mål nr 1968-12 (Kammarrätten i Stockholm, dom meddelad 19 december 2012) — Steriliseringsfallet En person ansökte om fastställelse av ändrad könstillhörighet med stöd av lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall (könstillhörighetslagen). I oktober 2010 avslog Socialstyrelsen nämnda ansökan med hänvisning till könstillhörighetslagens krav på att sökanden genomgått sterilisering eller av annan orsak saknar fortplantningsförmåga. Detta avslagsbeslut överklagades med framgång till förvaltningsrätt som bedömde att det krav på sterilisering som kom att ställas på den sökande inte var förenligt med artikel 8 EKMR. Förvaltningsrätten förklarade vidare att sökandens könstillhörighet, i enlighet med dennes ansökan, skulle vara man. Socialstyrelsen överklagade dock i sin tur denna dom till Kammarrätten i Stockholm.s. 485