Närliggande

10.Även om dessa råd ser ut att ge grund för att justera ansvaret för en av två solidariskt ansvariga gäldenärer, kanske rent av låta det solidariska ansvaret falla, så är detta inte omedelbart bindande regler. Brister kreditgivaren i att uppfylla sin förpliktelse att lämna information eller avstår från att genomföra en kreditprövning, saknas egentlig rättsföljd som direkt påverkar kreditavtalet. Visserligen antyds en sådan möjlighet att jämka förpliktelsen på grund av bristande kreditprövning i NJA 1996 s. 3 som också upprepas i NJA 1999 s. 304, men i båda fallen med inskränkningen att jämkning bara kan komma ifråga i undantagsfall. Synsättet verkar därtill närmast ha skärpts i senare lagstiftning. I förarbetena till nu gällande konsumentkreditlag omtalas de två rättsfallen och möjligheterna att jämka på grund av bristande kreditprövning på följande sätt: En utgångspunkt bör enligt regeringen vara att den som väljer att ingå ett kreditavtal sätter sig in i avtalets konsekvenser och överväger dess följder. Som Högsta domstolen konstaterat i rättsfallen NJA 1996 s. 3 och NJA 1999 s. 304 får man förutsätta att en lånesökande normalt är insatt i sina egna ekonomiska förhållanden och själv kan bedöma om han eller hon har förutsättningar att återbetala krediten. Det är också lånesökanden som själv bestämmer hur han eller hon vill använda sina ekonomiska resurser och vilka ekonomiska risker som kan tas. Det ligger därmed nära till hands att låta kredittagaren bära konsekvenserna av att övervägandena och bedömningarna inte infrias. Endast i mer sällsynta undantagsfall framstår det som befogat att, som i Högsta domstolens praxis, låta kreditgivaren drabbas av den bristande återbetalningsförmågan. Trots alla dessa rekommendationer och regelliknande råd från tillsynsmyndigheterna, erbjuder gällande rättsregler alltså knappast något egentligt skydd för gäldenären när kreditprövningen varit dålig, annat än i ”sällsynta undantagsfall”. Som framgår av NJA 1997 s. 524 och NJA 1999 s. 408 skyddas borgensmän när kreditprövningen av dem varit dålig, men borgensmännen kan inte påräkna sig jämkning bara på den grunden att det fanns brister i kreditprövningen av huvudgäldenären. Uttalandena av både majoriteten och minoriteten i NJA 1999 s. 408, att det var tillräckligt att det fanns möjlighet att skaffa sig information, talar för att styrkeförhållandena inte har en självständig betydelse vid avgörandet hur jämkningen konkret ska göras. Den formella möjligheten att ha insyn och påverka, inte den faktiska, utgör grunden för bedömningen om jämkningen bör vara större för den ena borgensmannen än den andra. Alla dörrar ut verkar stängda.s. 435