1.Känslor av samhörighet, trygghet, tillit och förtroende kan säkert förklaras naturvetenskapligt, kemiskt, sociologiskt och filosofiskt, men i rätten verkar de inte höra hemma. Spår av mer moraliskt än rättsligt bindande normer finns ändå här och var. Föräldrarnas omsorg om de egna barnen är ofta så självklar, ett resultat av sammanvävda sociala normer och evolutionära beteenden, att det knappast skulle förändra något i verkligheten om påminnelsen i 6 kap. 1 § föräldrabalken om att barnet har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran togs bort. Inte heller behöver väl det gifta paret påminnas om bestämmelsen i 1 kap. 2 § äktenskapsbalken om att makar ska visa varandra trohet och hänsyn och att de gemensamt ska vårda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa. Den make som inför domstol gör gällande att den andra i äktenskapet inte varit hänsynsfull och lojal nog, lär för övrigt inte kunna utverka någon rättslig reaktion. Ändå står de båda etiska förmaningar där, som kvarlevor av en tidigare önskan att reglera äktenskapet och relationen mellan föräldrar och barn, men numera utan rättslig sanktion. Det är talande att sambolagen, som tillkommit långt senare än reglerna om giftermål, inte innehåller någon påminnelse om sambornas skyldighet att vara trogna, lojala och visa hänsyn till varandra, trots att känslan att ha sådana moraliska förpliktelser kan vara väl så stark i ett samboförhållande som i ett äktenskap.s. 430
2.Även om cynisk kalkyl eller önskan om att manipulera kan ligga bakom handlandet i familjerelationer och inslag av altruism och osjälviskt tänkande kan förekomma i förhållande till främmande, tycks de underliggande drivkrafterna för att lita på människor man valt att leva med och ha som vänner vara till största delen andra än utanför sådana relationer. Med viss rätt skulle man kunna tala om två sfärer, där skälen för handlande är olika. Skälen till att en handling företagits värderas också olika i de båda världarna. Medan tillit kan göra det förståeligt, ja rent av förväntat, att någon förbinder sig till något i den privata sfären, för i den långsiktiga gemenskapen förväntas din med-part ha även ditt bästa för ögonen, är tilliten i den rättsliga sfären snarare ett vapen din mot-part kan använda mot dig, så att du blir bunden fastän du inte avsett att ingå något avtal.s. 430
3.Tillit som grundas på skäl giltiga i vänskapssfären, räknas inte som en ursäkt för att ha skrivit under något i den rättsliga sfären. Ser man på NJA 1999 s. 408 och NJA 2016 s. 1176 är det tydligt att det solidariska ansvaret uppkommit som en följd av en tillit i den privata sfären mellan make och hustru. Problemet är bara att åtagandet inte avser förhållanden i den nära relationens sfär, utan är ett åtagande mot en part utanför denna. De två solidariskt ansvariga sluter inget avtal alls med varandra, utan med en utomstående. Den enas tillit till den andra, som hämtar sin kraft ur den närhet och det förtroende som ofta finns mellan makar, ger upphov till ett solidariskt ansvar som kommer att kvarstå även om makarna sedan skulle gå skilda vägar. Som en reflex av att de är solidariskt ansvariga, får de även regressrätt mot varandra, men inte heller detta rättsliga band är mer än en oavsiktlig följd av åtagandet mot den utomstående.s. 431
4.Frågan som måste ställas är om det solidariska ansvaret verkligen ska uppkomma så lätt och vara så svårt att bryta. Presumtionen för solidariskt ansvar framför delat ansvar är inte så gammal i vårt rättssystem. Före 1936 var huvudregeln i svensk och även övrig nordisk rätt då två eller flera personer var ansvariga för samma skuld att ansvaret var delat och att var och en av de ansvariga bara svarade för sin del (pro rata parte). Först i samband med införandet av skuldebrevslagen med följdändringar, byttes principen till solidariskt ansvar. Det var heller inte en självklarhet att ansvaret skulle vara primärt. Det är rester av den ordning som rådde före införandet av skuldebrevslagen som ännu lever kvar i sättet att formulera borgensåtaganden och skuldebrev. I avtal ser man inte sällan att parterna ansvarar för skulden en för alla och alla för en, trots att detta är huvudregeln om inget annat sägs enligt 2 § skuldebrevslagen. Även den typiska formuleringen att borgensmännen går i borgen en för alla och alla för en, är en rest av ett tidigare rättstillstånd. Regeln om solidariskt ansvar följer numera av bestämmelsen i 10 kap. 11 § handelsbalken.s. 431