SOU 2007:85 s. 33 f. och Åhman 2007, s. 846 f. Sedan kan den utveckling som inleddes med NJA 2000 s. 132, eller snarare NJA 2005 s. 33 (gällande s.k. grundlagskonform tillämpning av partiellt grundlagsstridig lagregel), diskuteras – men det är för det första lite utanför poängen och för det andra en i sammanhanget mycket sentida utveckling.
Hänvisas från p. 7 (s. 380)
7.Under reformen hade man alltså ringat in domstolarnas normprövningsrätt, omgärdat den med kraftiga begränsningar och till sist fixerat den i RF 11:14 och utifrån den rättspraxis som följde under de 31 år som denna ordning var gällande kan man konstatera att detta fick avsedd effekt. Domstolarna agerade helt enkelt i linje med intentionerna bakom regleringen och uppenbarhetsrekvisitet tycks ha fungerat som den ständiga påminnelsen om grundlagstiftarens inställning. En bild som får stöd av det faktum att KU:s ovan återgivna uttalande gällande dess innebörd flera gånger återgavs eller hänvisades till då normprövning aktualiserades i HD och HFD.s. 380