1.Åklagaren prövade i sitt beslut alltså frågan om ansvar kunde bli aktuellt för kirurgen som ansvarade för operationerna, eller om den pågående förundersökningen skulle läggas ned. Som utgångspunkter för prövningen konstaterade åklagaren att det för ansvar för vållande till annans död, grovt brott, enligt 3:7 BrB (och vållande till kroppsskada, grovt brott, enligt 3:8 BrB) krävs att gärningsmannen har handlat oaktsamt och att denna oaktsamhet har bestått i medvetet risktagande av allvarligt slag. Vidare anförde åklagaren att handlingen eller underlåtenheten måste ha orsakat effekten — i det aktuella fallet alltså död eller kroppsskada — och att gärningen varit oaktsam i förhållande till denna effekt.s. 226
2.När det gäller kravet på orsakssamband menade åklagaren att en prövning ska göras avseende hur det skulle ha gått om ”man ersatt vad som faktiskt hände med att den korrekta handlingen företagits”. Det skulle med andra ord röra sig om en jämförelse med det hypotetiska utfallet av andra behandlingsmetoder. Enligt åklagarens uppfattning innebär avgörandet NJA 2007 s. 369 att det krävs att effekten ”med hög grad av sannolikhet” skulle ha uteblivit om rätt handling hade företagits. Om effekten hade inträtt också med ett korrekt handlande skulle det alltså inte vara fråga om ett ”relevant orsakssamband”.s. 226
3.Åklagaren ansåg att kirurgen var ansvarig för de genomförda operationerna i egenskap av huvudoperatör. Han ansågs ha agerat oaktsamt genom att använda en oprövad behandlingsmetod utan vetenskapligt stöd med mycket stora risker för patienterna. Oaktsamheten ansågs innefatta ett medvetet risktagande av allvarligt slag. Alla tre patienter var dock redan mycket svårt sjuka, med allvarliga sjukdomstillstånd i och kring luftvägarna.s. 226
4.Patient 1 avled drygt två och ett halvt år efter transplantationen av de komplikationer som med tiden uppkom som en följd av operationen. Under åtminstone vissa perioder efter operationen var patient 1 vid relativt god hälsa. Det var något oklart vilka alternativa behandlingsmetoder som hade kunnat bli aktuella, men det ansågs att dessa under alla förhållanden skulle ha varit svåra och förenade med hög risk.s. 226
5.Patient 2 avled drygt tre månader efter transplantationen. I efterhand har bedömningen gjorts att patient 2 var så svårt sjuk vid tidpunkten för transplantationen att vidare vård syftande till att bota sjukdomen (kurativ behandling) inte borde ha försökts och att behandlingen snarare borde ha inriktats på att lindra och bromsa sjukdomsförloppet (palliativ behandling).s. 227
6.Patient 3 blev föremål för två transplantationer med ett knappt års mellanrum, den senare i juli 2013. Patienten avled i början av år 2017. Det var redan vid den första operationen på patient 3 känt att patient 1 och 2 hade drabbats av komplikationer. Patientens sjukdomstillstånd före operationen var mycket allvarligt. Livshotande komplikationer kunde ha inträffat när som helst. Det fanns inte någon självklar kurativ behandlingsmetod. Före den andra transplantationen övervägdes dock en annan behandlingsmetod. De alternativ som stod till buds skulle ha inneburit omfattande kirurgi med betydande risker för komplikationer.s. 227
7.Åklagaren konstaterade mot denna bakgrund följande. Gällande patient 1 var det inte möjligt att bevisa att andra kurativa åtgärder med hög grad av sannolikhet skulle ha lett till att patienten inte hade avlidit eller ens hade levt längre. Det kunde inte heller uteslutas att patienten till följd av transplantationen levde längre än han skulle ha gjort om endast palliativa insatser hade vidtagits. Inte hellre gick det att visa att en annan behandlingsmetod eller palliativa insatser med hög grad av säkerhet skulle ha medfört ett mindre lidande. Transplantationen — som dock alltså hade varit oaktsam — kunde därför enligt åklagaren inte anses ha vållat patientens död eller kroppsskada på det sätt som krävs för ansvar. När det gäller patient 2 gick det till följd av utebliven obduktion inte att styrka att det var den operation som hade utförts av kirurgen som hade orsakat patientens död. Det gick enligt åklagaren inte heller att bevisa att de skador och komplikationer som patienten hade drabbats av med en hög grad av sannolikhet skulle ha uteblivit om man hade avstått från transplantationen, varför inte heller ansvar för vållande till kroppsskada kunde bli aktuellt. Slutligen konstaterades gällande patient 3 att det inte var möjligt att visa att patienten med hög grad av sannolikhet skulle ha varit vid liv i dag, eller att komplikationerna skulle ha uteblivit, om andra behandlingsalternativ hade valts. Det gick enligt åklagarens uppfattning därför inte att bevisa vållande till patientens död eller kroppsskada. Samtliga förundersökningar lades till följd av dessa bedömningar ned.s. 227