En reviderad version av villkoren föreligger från 2016 (NMIP 2013, version 2016). 1 0 Den nordiska rättslikheten betonas i Ole Lando m.fl., Restatement of Nordic Contract Law, 2016. 1 1 Jfr Jan Hellner, Tolkning av standardavtal, Jussens Venner (1994), s. 47; Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt (3 uppl., 2015), s. 62 och Hans Jacob Bull, Sjøforsikringsrett (1980), s. 14. 12 Jfr Axel Adlercreutz och Lars Gorton, Avtalsrätt II (6 uppl., 2010), s. 42 och 57 ff.; Bert Lehrberg, Avtalstolkning (6 uppl., 2016) s. 36 och Bernitz, Standardavtalsrätt, 8 u. 2013 s. 83 ff. Se även Restatement of Nordic Contract Law § 5–1. 13 Detta hindrar inte att ”parternas diskussioner och liknande inför avtalets ingående kan utgöra omständigheter som ger uttryck för en gemensam partsavsikt som avviker från vad som annars skulle gälla enligt detta”, se NJA 2015 s. 741 p. 10. 14 Jfr NJA 2014 s. 960, NJA 2015 s. 862 och NJA 2016 s. 689. För en diskussion om objektiv tolkning, se Joel Samuelsson, Avtalsrätt efter historiens slut, JT 2016–17 s. 643 ff. 15 Från senare tids rättspraxis kan märkas NJA 2012 s. 597, NJA 2013 s 271, NJA 2014 s. 960, NJA 2015 s. 741 och NJA 2015 s. 862 samt från norsk rätt Rt. 2010 s. 961 och Rt. 2012 s. 1729. 16 Se NJA 2014 s. 960 p. 23 och NJA 2015 s. 862 p. 12. Allmänna ändamålsöverväganden vid tolkningen betonas även i norsk rätt, se Geir Woxholt, Avtalerett (9 uppl., 2014) s. 404 ff. och Erlend Haaskjold, Kontraktsforpliktelser (2 uppl., 2013), s. 291 ff. 17 Jfr Lennart Vahlen, Avtal och tolkning (1960), s. 222, Kurt Grönfors, Tolkning av fraktavtal (1989), s. 36 ff, s. 54 ff. och Erlend Haaskjold, not 16 a.a. s. 333 ff. Jfr även NJA 2013 s. 271 p. 7. 18 Se NJA 2006 s. 53, NJA 2013 s. 253 och NJA 2017 s. 237. 1 9 Jfr Joel Samuelsson, Något om tolkning av försäkringsvillkor, SvJT 2014 s. 695, s. 711 ff.; Mikael Mellqvist, Entreprenadrätten och kontraktsrättens finrum, SvJT 2013 s. 233 ff., s. 238; Jan Ramberg och Christina Ramberg, Allmän Avtalsrätt (2016) s. 160 och Lars Heuman, Rättsvetenskaplig metod och hierarkin mellan rättskällorna, Vänbok Claes Sandgren (2012), s. 289 ff. För delvis annan uppfattning i fråga om rangordning, se Markus Radetzki, Tolkning av försäkringsvillkor (2014), s. 75 ff. 20 Jfr Lord Neuberger i Re Sigma Finance Corp [2008] EWCA Civ 1303 para 98 och Lord Grabiner, The Iterative Process of Contract Interpretation (2012) 128 LQR s. 41–62. 2 1 Jfr NJA 1990 s. 24 och NJA 2014 s. 960 p. 8. 22 I NJA 1994 s. 566 fann Högsta domstolen att en tredskodom var en sådan ”endelig dom” som medgav rätt till ersättning enligt P&I försäkringen, ersättning nekades dock av andra skäl. Kurt Grönfors har i ett annat sammanhang satt ifråga lämpligheten av att låta gränserna för sjöförsäkringsgivarens ansvar bestämmas med tillämpning av en snäv bokstavstolkning, se SvJT 1977 s. 61. 23 Jfr Firefly NJA 2012 s. 3 p. 9. 24 Jfr Lord Hoffman i Charter Reinsurance Co. Ltd v Fagan [1997] AC 313, s. 391. 25 Jfr NJA 1990 s. 24 och NJA 2014 s. 960. 26 Jfr Jonathan Gilman, m.fl., Arnould: Law of Marine Insurance and Average (18th ed, 2013), para 3–35. 2 7 Jfr Bernitz, not 12 a.a. s. s. 87; Lehrberg, not 12 a.a. s. 116 ff.; Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt (3 uppl., 2015), s. 62 och Radetzki, not 3 a.a. s. 98. Se även Unidroit Principles 2016 Art. 4.3(e) och DCFR II.-8:102(1)(d). 28 Jfr NJA 2015 s. 3 om tolkning av uttrycket ”fackmässig” enligt AB 04. 29 Se NJA 2017 s. 237 p. 13. Beaktandet av villkorets syfte ska ses som ett hjälpmedel att utreda vad parterna kan antas ha åsyftat, det ligger utanför tolkningen att pröva om en annan reglering bättre hade uppfyllt syftet med avtalet. 30 Se ursprungliga plankommentaren till NMIP 2013 Clause 1–1 (anmärkningen saknas i NMIP 2013, version 2016). Jfr även Motiver til Norsk sjøforsikringsplan av 1964, s. 12 och Sjur Brækhus och Alex Rein, Håndbok i kaskoforsikring (Oslo, 1993), s. 343. 31 Jfr Firefly NJA 2012 s. 3 där en ansvarsförsäkrings syfte fick betydelse för tolkningen av uttrycket ”produktskada”. Jfr även NJA 2014 s. 960 p. 7 och NJA 2015 s. 741 p. 10 om betydelsen av individuella förhållanden vid tolkning av standardavtal. 32 Se NJA 2014 s. 960 p. 20 och NJA 2015 s. 741 p. 10. Jfr dock Bulford Dolphin ND 2009 s. 202 (NV) som diskuteras på s. 30 nedan, där försäkringstagarens särskilda ändamål med försäkringen inte fick genomslag vid tolkningen. 3 3 Rättsfallet diskuteras av Svante O. Johansson, Skadebegreppet i egendomsförsäkring, i H. Andersson m.fl., Uppsatser om försäkringsvillkor, 2015, s. 77, 91 ff. 34 Jfr Haaskjold, not 16 a.a. s. 327 ff., Bernitz, not 827 a.a. s. 91 och Unidroit Principles 2016 Art. 2.1.21. När det tryckta framstår som mindre väl genomtänk kan det dock undantagsvis vara rimligt att ge regleringen i standardavtalet företräde framför de individuella villkoren, jfr Lennart Vahlen, Avtal och tolkning (1960) s. 262 och Geir Woxholt, Avtalerett (9 uppl., 2014) s. 418 f. samt skiljedomen Granville ND 1961 s. 127 (NV). 35 Jfr Svante O. Johansson, Varuförsäkring (2004), s. 104. Se även Lasse Simonsen, Motstridende utsagn i kontraktsdokumenter, i Fskr Mads Henry Andenæs, 2010 s. 266–280. 3 6 Jfr Jan Hellner, not 11 a.a. s. 274 ff. och Ulf Bernitz (2013) s. 95. Frågorna diskuteras ingående av Hans Jacob Bull, Avtalte standardvilkår som privat lovgivning, Fskr til Sjur Brækhus, Oslo 1988, s. 99 ff., och Thor Falkanger, Tolkning av sjørettslige standardkontrakter, i Fskr til Birger Stuevold Lassen, 1997 s. 289 ff. 37 Se NJA 2009 s. 388 och NJA 2015 s. 3. 38 Plankommentaren finns tillgänglig på villkorens webbsida www.nordicplan.org. 39 Kommentar till NMIP 2013 Clause 1–4. Man kan tycka att den särskilda roll som kommentarer ska spela vid tolkningen borde komma till uttryck vid tolkningen, jfr skiljenämndens anmärkningar i Bulford Dolphin ND 2009 s. 202 (NV). 40 Kommentaren till MMIP 2013 Clause 1–4. Uttalandet går igen från motiven till 1964 och 1996 års norska sjöförsäkringsplaner. I Ocean Blessing ND 1998 s. 216 (NH) förklarade sig Høyesterett enig med uttalanden i motiven om dess ställning som rättskälla. Frågan är dock om inte uttalandet bär för långt, jfr Bull, not 36 a.a. s. 110, som menar att man måste kunna bortse från uttalanden i motiven om det är nödvändigt för att uppnå ett gott och rimligt resultat inom ramen för villkorstexten. 41 Se exempelvis Grete Solheim ND 1969 s. 49 (NH), Ocean Blessing ND 1998 s. 216 (NH) och Sitakathrine ND 2000 s. 442 (NV). 4 2 Detta förutsätter naturligen att försäkringsavtalet ingåtts efter ändringen i Plankommentaren. 43 Jfr dock Bull, not 36 a.a. s. 110. 4 4 Trine-Lise Wilhelmsen och Hans Jacob Bull, Handbook in Hull Insurance (2nd. ed. 2017), s. 29. 45 Jfr Falkanger, not 36 a.a. s. 300. 46 Jfr Alan Berg, Thrashing Through the Undergrowth (2006) 122 LQR 354 och Falkanger, not 36 a.a. s. 301. 47 Se Falkanger, not 36 a.a. s. 301 med kritiska kommentarer. 48 Se Jan Hellner, not 11 a.a. s. 44. Jfr även Torgny Håstad, SvJT 1991 s. 578. 4 9 Jfr Joel Samuelsson, Något om tolkning av försäkringsvillkor, SvJT 2014 s. 694 ff., s. 704. 50 Svante O. Johansson, not 4 a.a. s. 47, anför att de opublicerade förarbetena till de svenska villkoren kan ge en fingervisning om vilka problem man hade för ögonen när man skapade villkoren och därmed ge vägledning för tolkningen vid en oklar rättsfråga. 51 Se exempelvis NJA 1979 s. 483 och ND 2015 s. 3. Från sjöförsäkringsrättens område se Brødrenes Prøve ND 1989 s. 194 (NH), Nordica 1986 s. 1 (Göteborgs TR) och Stena Carisma ND 2002 s. 31 (Sv. Disp.). 5 2 Jfr Trine-Lise Wilhelmsen, Årsaksprinsipper og tolkningsprinsipper i forsikringsretten, Tidsskrift for erstatningsrett 2011, s. 250. 53 Jfr Wilhelmsen och Bull, not 44 a.a. s. 118 och Kommentaren till NMIP 2013, Clause 2-8. 54 Jfr Jan Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. 2 häftet. Allmänna ämnen (6 uppl., 2016), s. 140. 55 Jfr Svante O. Johansson, Varförsäkringsrätt (2004), s. 104. 56 Jfr även Unidroit Principles 2016 Art 4.3 (e) och DCFR II.-8:102(1)(d). 5 7 Jfr Hans Jacob Bull, Sjøforsikringsrett (1980), s. 26 58 Se exempelvis NJA 1996 s. 400 (rättsskyddsförsäkring) och NJA 2007 s. 17 (maskinförsäkring). Av NJA-referat till ND 1975 s. 49 (NJA 1975 s. 733) framgår att ett utlåtande inhämtades från Sjöassuradörernas förening (som nu uppgått i Försäkringsförbundet). 59 I NJA 1999 s. 629 uttalar Högsta domstolen att 1998 års fall ska förstås som att domstolen har utfyllt avtalet med allmänna principer för avbrottsförsäkring, vilka kommit till uttryck i standardvillkoren. De båda rättsfallen diskuteras utförligt i Joel Samuelsson, Tolkning och utfyllning (2008), s. 246–256. Se även Peter Westberg, JT 2000–01 s. 348 ff. med kritiska synpunkter. 60 Jfr not 11 ovan. 61 Jfr Bertil Bengtsson, Försäkringsrätt och civilrätt (1998) s. 95 som i anslutning till ND 1945 s. 265 (SH) talar om ”en omvänd oklarhetsregel” där ett villkor vid tvivel tolkas i enlighet med praxis. Jan Hellner, Försäkringsrätt (2 uppl., 1965), s. 74 not 36 anför att den som vill undandra sig allmän praxis får begagna sig av ett klart språk. 62 Se Kaj Pineus, Assuradören hos dispaschören (1978), s. 48 f. 63 Jfr Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt (10 uppl., 2016), s. 156 och U. Bernitz, Standardavtalsrätt (9 uppl., 2013) s. 68. När sjöförsäkringsgivare hänvisar till ”current circulars” i försäkringsbrevet torde sådana cirkulär som föreligger vid avtalets ingående bli avtalsinnehåll, under förutsättning att de är tillgängliga för försäkringstagaren och går att förena med andra försäkringsvillkor. 64 Jfr de norska avgörandena Rt. 1987 s. 1358 (brandförsäkring) och Rt. 1997 s. 542 (fiskodling). Se om rättsfallen Erlend Haaskjold, Kontraktsforpliktelser (2 uppl., 2013), s. 273. 6 5 Avgörandet är omdiskuterat, jfr Hans Jacob Bull, Sjøforsikringsrett (1980), s. 27 med hänvisningar. 66 Jfr Axel Adlercreutz och Lars Gorton Avtalsrätt II (6 uppl., 2010), s. 101 f. och Eva Lindell-Frantz och Carl Martin Roos, Generös avtalstillämpning, Skrifter utg av Juridiska Föreningen i Lund nr 76 (1985), s. 22 ff. Jfr dock NJA 2007 s. 17. 67 I Smelteovnen 1966 s. 56 (NV) gjorde skiljemannen åtskillnad mellan branschpraxis som rättsligt bindande och försäkringsbolagets egna generösa tillämpning (kulans) som inte rättsligt bindande. 68 Se exempelvis The Swedish Club P&I Rules (2016) Rule 17. 69 Jfr prop. 2003/04:150, Ny försäkringsavtalslag, s. 444 samt Ulf Bernitz, Standardavtalsrätt (8 uppl., 2013) s. 165 och Jori Munukka, SvJT 2009 s. 962. 70 Jfr DCFR Art. II.- 8:102 (c). 7 1 Jfr beträffande synsättet I engelsk standardavtalsrätt, där Gerard McMeel, The Construction of Contracts (3d ed. 2017), para 1.58–1.59 och para 1.98–1.101, framför att ”it may often be more important that a particular clause or phrase has received an authorative judicial interpretation, than that it has received the best possible analysis” (para 1.59). Se även J W Carter, The Construction of Commercial Contracts (2013), para 13.3. 72 Se Sjur Brækhus, Voldgiftspraksis som rettskilde, Festskrift til Anders Bratholm (1990), s. 447–461. 73 Jfr Håstad, SvJT 1991 s. 578 om opublicerad praxis på entreprenadrättens område. 74 Se 1 kap. 7 § 1 p. jämfört med 1 kap. 6 § försäkringsavtalslagen (2005:104). Motsvarande undantag finns i finsk rätt, jfr 1 kap. 3 § lagen om försäkringsavtal 28.6.1994/543. Enligt norska FAL undantas sjöförsäkringsavtal och internationella (men inte nationella) transportförsäkringsavtal från den tvingade regleringen enligt § 1–3 (c) och (e) Lov om forsikringsavtaler av 16. juni 1989 nr. 69. 7 5 Jfr Svante O. Johansson, Direktkrav, sjöförsäkring och en ny försäkringsavtalslag, SvJT 1996 s. 725 ff., s. 730. 76 Jfr Wilhelmsen och Bull, not 44 a.a. s. 25. Avtalsvillkor kan förstås aldrig täcka alla frågor som kan uppkomma. 77 Jfr NJA 1998 s 448, som diskuteras i avsnitt 3.3 ovan. 78 Hänvisningar till utländsk rätt ser ut att ha varit vanligare i äldre doktrin och rättspraxis, jfr NJA 1917 s. 73 och Hasselrot, not 5 a.a., som vid diskussionen om tolkning av sjöförsäkringsavtal begagnar sig av franska, tyska och engelska rättskällor. 7 9 Se exempelvis Takis H ND 1990 s. 50 (HVS), s. 54 och Stena Carisma ND 2002 s. 31 (Sv. Disp.). 80 I den publicerade rättspraxis som undersökningen grundar sig på har inte kunnat påträffas något norskt avgörande där man hänvisar till svenska villkor eller svensk rätt till stöd för tolkningsresultatet. Däremot antas svensk praxis ha betydelse för tolkningen av norska varuförsäkringsvillkor, se Hans Jacob Bull och Trine-Lise Wilhelmsen, Handbook in Cargo Insurance (2012), s. 16. 81 Se Svante O. Johansson, Varuförsäkringsrätt (2004), s. 44. 82 Johansson, a.s. och Ming Glory ND 2000 s. 10, 13 (Sv. Disp.). 83 Se ND 2000 s. 10 (Sv. Disp.). 8 4 Se NJA 2007 s. 35. Jfr diskussionen om ”allmänna lämplighetsöverväganden” i Lehrberg, not 12 a.a. s. 199 ff. 85 Se Jens Edvin A. Skoghøy, Reelle hensyn som rettskilde, Lov og Rett 2013, s. 257; Geir Woxholt, Avtalerett (9 uppl., 2014), s. 404 ff. och Haaskjold s. 291 ff. För en bred diskussion om reelle hensyn, se Sverre Blandhol, De beste grunner (2013). Reelle hensyn som tolkningsfaktor har betonats i bl.a. rättsfallen Rt. 2010 side 961 (NH) och Stolt Condor ND 1978 s. 139 (NV) s. 139 s. 147 ff. 8 6 Om betydelsen av rimlighetsöverväganden vid avvägning av olika tolkningsfaktorer, se Woxholt a.a. s. 407 och Alf Petter Høgberg, Kontraktstolkning (2006), s. 202. Beträffande utfyllning med stöd av rimlighetsöverväganden, se NJA 2014 s. 960 p. 23. 87 Se NJA 2001 s. 750 där Högsta domstolen stannade för det tolkningsalternativ som framstod som rimligast. 88 Jfr Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt (3 uppl., 2015), s. 63. I annat sammanhang har Bengtsson ansett hänvisningen till vad som är en rimlig lösning framstår som alltför obestämd för att ge ledning för tolkningen, se Oklarhetsregeln vid villkorstolkningen, i H. Andersson m.fl., Uppsatser om försäkringsvillkor, 2015, s. 43 ff., 51. 89 Jfr Ole Lando m.fl., Restatement of Nordic Contract law (2016), s. 182. 90 Jan Heller, Försäkringsrätt (2 uppl., 1965) anför att ”vad som är en förnuftig och rimlig reglering” får prövas ”med hänsyn särskilt till lagstiftningens egna värderingar, där en sådan prövning är möjlig” (s. 73). Generalklausulen i 36 § avtalslagen kan sägas ge uttryck för en skälighetsnorm vid tolkningen, jfr Viggo Hagstrøm, Obligasjonsrett, (2 uppl., 2013) s. 43 f. 91 Jfr även Joel Samuelsson, Tolkningslärans gåta (2011), s. 192. 92 Jfr Kurt Grönfors, Ändamål och funktion, JT 1999–00 s. 523 ff., s. 536 och Lars Heuman, SvJT 2014 s. 369. 9 3 Jfr Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt (3 uppl., 2015), s. 63. 94 Jfr Hellner not 90 a.a. s. 437. I NMIP 2013 Clause 2–8 undantas insolvens från täckningsområdet. 95 Jfr STX OSV ND 2013 s. 128 (Borgating). 96 Skiljedom den 24 maj 2014 (advokaterna Olof Rågmark och Karl Johan Gombrii samt professor Jan Ramberg). 97 Jfr Bertil Bengtsson, Försäkringsteknik och civilrätt (1998), s. 88 ff. 98 Se NJA 1947 s. 400. Jfr dock NJA 1951 s. 756 och NJA 1978 s. 628. Fallen diskuteras av Bengtsson not 97 a.a. s. 88 ff. För norsk rätt, se Rt. 2008 s. 537 samt Erlend Ha askjold, Kontraktsforpliktelser (2013), s. 242 och Geir Woxholt, Avtalerett (9 uppl., 2014), s. 401. 99 Se Svante O. Johansson, Varuförsäkring (2004) s. 107 f. och Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt (3 uppl., 2015), s. 60 med hänvisning till NJA 1945 s. 504. Jfr även Hasselrot, not 5 a.a. s. 235 och Pineus, not 4 a.a. s. 34. 100 Se Wilhelmsen, not 52 a.a. s. 256 f. 101 Jfr Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt (3 uppl., 2015), s. 64. I engelsk rätt anses bevisning om hur försäkringsgivaren har beräknat premien ligga utanför tolkningsramen och ska inte tillmätas betydelse, se Gilman, not 26 a.a. para 3–03 not 20. 102 Jfr Hellner, Försäkringsrätt (2 uppl., 1965), s. 71 ff. 103 Jfr prop. 2003/04:150 s. 192. Jfr Bengtsson, not 101 a.a. s. 47 och s. 309 f. 104 Jfr Bengtsson, not 101 a.a. s. 47. 105 Se exempelvis NMIP 2013 Clause 2–3 och 4–1. 1 06 Jfr Torgny Håstads skiljaktiga mening i NJA 2009 s. 877 och minoritetens votum i NJA 2015 s. 862 p. 25. 107 Jfr kommentaren till NMIP 2013 Clause 13-1 och Wilhelmsen och Bull, not 44 a.a. s. 284. 108 Se s. 156 i referatet. Jfr även Bulford Dolphin ND 2009 s. 202 (NV), s. 214. 109 Jfr diskussion i Radetzki, Tolkning av försäkringsvillkor (2014) s. 109 ff. om skälighetsinriktad tolkning. 1 10 Se Robert E. Keeton och Alan I Widiss, Insurance Law: A Guide to Fundamental Principles, Legal Doctrines and Commercial Practices (West Publishing, 1988) s. 627 ff. och Yong Qiang Han, Policyholder’s Reasonable Expectations (Hart, 2016), s. 98 ff. Jfr även Bertil Bengtsson, Försäkringsteknik och civilrätt (1998), s. 13 not 11. 111 Wilhelmsen, not 52 a.a. s. 251. 112 Jfr Bull, not 36 a.a. s. 109. 113 Jfr diskussionen kring Omnia ND 2013 s. 48 (HVS) på s. 9 ovan. 1 14 Se Torbjörn Ingvarsson, Tolkning av försäkringsavtal, NFT 2/2007 s. 137 ff., 142. 115 Jfr Hagstrøm, not 90, s. 45.; Trine-Lise Wilhelmsen, Flexibility, foreseeability and reasonableness in relation to the Nordic Marine Insurance Plan, Marius 424, 2013, s. 64 och Alf Petter Høgberg, Kontraktstolkning (2006), s. 125 f. Se även Rt. 2002 s. 1155, s. 1159. 116 Jfr Bengtsson, Oklarhetsregeln vid villkorstolkningen, i H. Andersson m.fl., Uppsatser om försäkringsvillkor, 2015, s. 43 ff., 51. 117 Jfr Wilhelmsen, not 115 a.a. s. 63 och skiljenämndens anmärkningar i Sitakathrine ND 2000 s. 442 (NV), s. 452. 118 Jfr Haaskjold, not 16 a.a. s. 416 ff. och justitierådets Lindskogs tillägg i NJA 2014 s. 760 p. 56. 1 19 Se kommentaren till NMIP 2013 Clause 5-23 och 6-5. Jfr Bertil Bengtsson, Försäkringsrätt (3 uppl., 2015) s. 70 och Markus Radetzki, i H Andersson m.fl. Uppsatser om försäkringsvillkor, 2015 s. 233 ff. Jag avser att återkomma till dessa frågor i annat sammanhang. 120 Jfr Ulf Bernitz, Standardavtalsrätt (8 uppl., 2013), s. 96 ff. samt J Ramberg och C Ramberg, Allmänt avtalsrätt (2016), s. 185 f. 121 Jfr Principles of European Insurance Contract Law (PEICL) 2015 artikel 1:203(2). 122 Jfr Bengtsson, not a.a. s. 116, som dock pläderar för en utvidgad användning av oklarhetsregeln, särskilt i konsumentförhållanden. 123 Jfr Hasselrot not 5 a.a. ävensom Pineus, not 4 a.a. s. 34 som talar om denna typ av hänsyn för ”benefit of the doubt”. 1 24 Jfr Bengtsson, Försäkringsteknik och civilrätt (1998), s. 95. Svante O. Johansson, Varuförsäkring (2004) s. 106 sätter i fråga om oklarhetsregeln över huvud taget får någon praktisk betydelse vid varuförsäkring. 125 I Green Ålesund ND 2005 s. 284 (Borgarting) utgick domstolen från att en oklarhet om försäkringsavtalets innebörd skulle gå ut över försäkringsgivaren, men lade inte uttryckligen regeln till grund för sin slutsats om villkorstolkningen. 126 Jfr Curt Olsson, Verkan av avtalsklausuler i standardformulär, NJM 1957 bil. VI s. 41; Bull, not 36 a.a. s. 108 och Erlend Haaskjold, Kontraktsforpliktelser (2 uppl., 2013) s. 417 med hänvisningar. 127 Kommentar till NPL 2013 Clause 2-9. 128 Jfr det engelska avgörandet British Steamship Owners Association v. Chapman & Son (1934) Ll L Rep 351 där Roche J uttalar att ”I should have found great difficulty in saying that the rule should be used against the association by the member” (s. 355). För annan uppfattning, Daniel Semark, P&I Clubs Law and Practice (4th ed, 2010), s. 52 f. 129 Jfr Jonathan Gilman, m.fl., Arnould: Law of Marine Insurance and Average (18th ed, 2013), para 3-39 och Baris Soyer, New Parameters in Construing Insurance Contracts, i R Thomas, The Modern Law of Marine Insurance, Vol 4, London 2016, s. 56. 1 30 Se exempelvis Tribel ND 1983 s. 41 (Sv. Disp.), Yahroma ND 2003 s. 41 (HVS), Apollo ND 1999 s. 150 (FH) och Marine Atlantic ND 2007 s. 330 (Oslo). 131 Se NJA 2016 s. 288 p. 17. 132 Jfr diskussionen av Lennart Pålsson i SvJT 1987 s. 343. 133 Jfr Gilman, not 129 a.a. para 3-01. 134 Se exempelvis Stefan Lindskog, JT 2014–15 s. 838. Den äldre engelska slaviskt bokstavstrogna tolkningen av ”monies” i testamente som Lindskog tycks ha åsyftat blev dock överspelad redan genom Perrin v. Morgan [1943] AC 399, som anvisar en tolkning som mer inriktar sig på att utröna testatorns vilja, jfr Roger Kerridge, i English Private Law, 3rd ed. 2013, para. 7.147. 135 Se diskussionen i Soyer, not 129 a.a. 136 Lord Hoffmann i Chartbrook Ltd v Persimmon Homes Ltd [2009] UKHL 38 para 14. 1 37 Lord Neuberger i Marley v Rawlings [2014] UKSC 2 para 19. Se även Arnold v Britton and others [2015] UKSC 36 para 15. 138 Se Jonas Rosengren, Engelsk avtalstolkning i ett svenskt perspektiv, SvJT 2010 s. 5 f. med vidare hänvisningar. 139 Jfr Rosengren, a.a. och för delvis annan uppfattning, Lars Gorton, Avtalstolkning i engelsk rätt, JT 2014–15, s. 799 ff. 140 Jfr Joel Samuelsson, Tolkningslärans gåta, 2011, s. 162 f. 141 Jfr Jonas Rosengren, Contract Interpretation in International Arbitration, Journal of International Arbitration (2013) s. 1 ff., s. 9. 142 Jfr Rainy Sky SA v Kookmin Bank [2011] UKSC 50 där Supreme Court uttalade att man vid oklarhet skulle välja det tolkningsalternativ som framstår som rimligast. Se även Arnold v Britton and others [2015] UKSC 36. 143 Se Gilman, not 129 a.a. kapitel 19 och Francis Rose, Marine Insurance: Law and Practice (2012) s. 187 ff. I nordisk rätt finns exempel på att sjöförsäkringsvillkor har tolkats som en warranty i betydelsen av en förutsättning för försäkringsavtalet, se Tor Hollandia ND 2008 s. 195 (Oslo) där försäkringstäckningen bortföll på grund av att försäkringstagaren inte uppfyllt en underhållsklausul. 1 44 Se Gilman, not 129 a.a. para 3–39 och Rose, a.a.s. 184. Ett exempel på sådan tolkning mot försäkringsgivaren utgör Pratt v. Aigaion Insurance Co SA (The Resolute) [2009] 1 Lloyd's Rep. 225 (CA). 145 Insurance Act 2015 Section 10–11. Ändringarna trädde i kraft den 12 augusti 2016. 146 Se Soyer i not 129 a.a. s. 63 ff. Det kan tilläggas att denna speciella villkorstyp redan tidigare minskat i betydelse, då den är sällan förekommande i de mest använda standardvillkoren på sjöförsäkringens område. 147 Jfr Gilman, not 129 a.a. s. 86 ff. Ett undantag rör dock tolkningen av warranties som diskuterades ovan. 148 Se Gilman, not 129 a.a. s. 50 f. 149 Jfr hänvisningarna i not 71 ovan. 1 50 Kommentaren till NMIP 2013 Clause 1–4. 151 Jfr Carter, not 71 a.a. para 7.14. och McMeel, not 71 a.a. para 5.52–5.56. 152 Jfr McMeel, not 71 a.a. para 5.123. 153 Jfr Simon Rainey, The Construction of Mutual Indeminities and Knock-forKnock Clauses, i Baris Soyer och Andrew Tettenborn, Offshore Contracts and Liabilities (Informa Law, 2015), s. 78 ff. Efterforskningar kring villkorens förhistoria har något nedsättande kallats för ”the archaeology of the forms”, Polestar Maritime v. YHM Shipping (The Rewa) [2013] 1 Lloyd's Rep 509 para 30. 1 54 Jfr Mimona NJA 1954 s. 573 där uttalade HD, att vid tolkningen av ett standardcerteparti av engelskt ursprung borde beaktas engelsk rättsuppfattning på området, oavsett om på parternas mellanvarande i och för sig skulle tillämpas engelsk rätt. Hithörande frågor diskuteras av bl.a. Erling Selvig, Tolkning etter norsk eller annen skandinavisk rett av certepartier och andre standardvillkor utformet på engelsk, TfR 1986 s 1–26; Grönfors, Tolkning av fraktavtal (1989) s. 47 ff.; Haaskjold, Kontraktsforpliktelser (2 uppl., 2013) s. 423 f. och Jonas Rosengren, SvJT 2010 s. 21 med vidare hänvisningar. 155 Jfr Stefan Lindskog, JT 2014–15 s. 851 not 49. 156 I NJA 1917 s. 73 tolkades uttryck i villkor utformade mot bakgrund av engelsk rätt i enlighet med den svenska rättsuppfattningen.
Hänvisas från p. 5 (s. 179)
1.Sjöförsäkring är en samlingsbeteckning för olika slags försäkringar för risker som det försäkrade intresset utsätts för till sjöss. Försäkringarnas utformning och avgränsning mot varandra präglas av den historiska och internationella utvecklingen på området och har ett nära samband med sjörättens ansvars- och riskfördelningsregler. Till sjöförsäkringen räknas vanligen också försäkring av mobila anläggningar för oljeutvinning till havs (s.k. mobile offshore units). Annan transportförsäkring anknyter nära till regleringen av sjöförsäkringsavtal och ger upphov till liknande tolkningsfrågor.s. 178
2.På grund av försäkringstypernas särdrag behandlas sjö- och transportförsäkringen i regel som ett specialområde vid sidan av den allmänna försäkringsrätten. Dispositiva rättsregler på försäkringsrättens område har också haft en begränsad betydelse för försäkringstypen. Sjö- och annan transportförsäkring har undantagits från den tvingande regleringen i försäkringsavtalslagen (FAL), utom såvitt avser förhållandet till tredje man. Det har i stället huvudsakligen överlämnats åt försäkringsbranschen att genom självreglering utforma försäkringarna efter sjöfartsnäringens särskilda behov och förutsättningar.s. 178
3.Tolkningen av försäkringsavtal har behandlats i rättspraxis och rättsvetenskapliga undersökningar under senare tid. Det saknas däremot en fördjupad undersökning av principerna för tolkning av sjöförsäkringsavtal i svensk rätt. I en äldre uppsats i ämnet kom dispaschören Per Hasselrot fram till att ”i stort sett samma regler” gäller för tolkning av sjöförsäkringsavtal som för avtal i allmänhet, men att ”sjöförsäkringens speciella beskaffenhet ger anledning till vissa nyanser i dessa regler samt särskilda synpunkter i fråga om deras tillämpning.” Han framförde också att tolkningen underlättas av ”kännedom även om de olika praktiska sidorna hos sjöförsäkringen och sjöfarten i allmänhet”. Även andra som behandlat tolkning av försäkringsvillkor har pekat på de särskilda synpunkter som gör sig gällande vid tolkningen av sjöförsäkringsavtal.s. 178
4.Man kan mot denna bakgrund fråga sig i vilken utsträckning tolkningen av sjöförsäkringsavtal skiljer sig från tolkningen av andra typer av försäkringsavtal och vad i dess särskilda beskaffenhet som i så fall skulle kunna ge anledning till nyanseringar. En annan sak är att avtalstolkning har inslag av normativa bedömningar och att rättsliga värderingar kring vilka synsätt som ska tillämpas kan förändras över tid. Hållbarheten av tolkningsresonemang i sjöförsäkringsrättsliga avgöranden kan behöva omprövas mot bakgrund av de tolkningsprinciper som utvecklats i rättspraxis för andra typer av försäkringsavtal och kommersiella standardavtal. Att det inte är självklart att ett snävt branschperspektiv ska anläggas på tolkningen kan illustreras av utvecklingen rörande tolkning av standardavtal på entreprenadrättens område, där man i senare rättspraxis kommit att anvisa en tolkning som harmonierar med och infogar avtalstypen i det allmänna köprättsliga regelverket.s. 179
5.Frågorna är aktuella med hänsyn till att det nyligen har arbetats fram gemensamma nordiska sjöförsäkringsvillkor, Nordic Marine Insurance Plan 2013 (NMIP 2013), som huvudsakligen grundar sig på den norska sjöförsäkringsplanen. Villkoren har fått stort genomslag och en betydande del av världshandelsflottan försäkras nu på dessa villkor, framför allt genom nordiska försäkringsgivare. Det förekommer också att utomnordiska försäkringsgivare tillhandahåller försäkring på nordiska villkor, vilket emellanåt kan ge upphov till särskilda tolkningsfrågor. 1.1 Metod och material Sjöförsäkringen innefattar flera olika typer av försäkringar med sinsemellan olika särdrag och funktion, så som kaskoförsäkring, P&Iförsäkring (Protection & Indemnity), varuförsäkring, avbrottsförsäkring och sjökrigsförsäkring. De olika sjöförsäkringsvillkoren som förekommer på den nordiska sjöförsäkringsmarknaden och som berörs i rättspraxis uppvisar dessutom betydande olikheter vad gäller systematik, begreppsbildning, grad av fullständighet och förekomsten av vägledande förarbeten.s. 179
6.Trots olikheterna mellan olika slags sjöförsäkringsavtal går det att urskilja vissa gemensamma frågeställningar som aktualiseras vid tolkningen. Denna artikel syftar till att problematisera några olika metodfrågor som kan uppkomma vid tolkningen av sjöförsäkringsavtal, illustrera hur dessa har bedömts i rättspraxis och diskutera vilka olika slags rättsliga värderingar som kan påverka tolkningen.s. 180
7.Undersökningen grundar sig främst på en genomgång av svensk och annan nordisk rättspraxis som refererats i Nordiske domme i Sjøfartsanliggende (ND) och som bedömts vara av mer principiellt intresse för tolkning av sjöförsäkringsavtal. Denna praxis, som främst tjänar som illustration på hur olika tolkningssituationer har hanterats, kompletteras och diskuteras mot bakgrund av senare rättspraxis utanför sjöförsäkringens område. Undersökningen tar sikte på kommersiella sjöförsäkringsavtal och resonemangen kan inte utan vidare tilllämpas på konsumentförsäkringar där man inte kan räkna med samma insikt om försäkringsprodukterna hos försäkringstagaren. Utblicken sker utifrån svensk rätt, men genom det nordiska källmaterialet och rättslikheten på området bör undersökningen ha betydelse också för tolkningen av sjöförsäkringsavtal i andra nordiska länder. 1.2 Några utgångspunkter för tolkningen Sjöförsäkringsavtal ingås typiskt sett på grundval av standardavtal, som i många fall har förhandlats fram av representanter för såväl försäkringsgivar- som försäkringstagarsidan (s.k. agreed documents). P&Ivillkor utarbetas däremot i regel ensidigt av försäkringsgivaren, ofta under påverkan av internationella villkor. Det är vanligt att standardavtalen kompletteras av olika former av tilläggsvillkor, som kan grunda sig på i branschen förekommande standardklausuler eller vara specifika för en viss försäkringsgivare.s. 180
8.Ett utmärkande drag för sjöförsäkringsavtal och som får betydelse för tolkningen är att försäkringstagarna typiskt sett får förutsättas ha tillgång till eller ha möjlighet att skaffa sig särskilda bransch- och sakkunskaper på området. Som utgångspunkt behandlas därför parterna som jämbördiga i informationshänseende. Detta gäller förstås särskilt när försäkringstagarsidan haft inflytande över villkorens utformning.s. 180
9.För avtalstolkning i allmänhet är det övergripande målet att fastställa den gemensamma partsavsikten. När avtalet grundar sig på ett standardavtal finns det emellertid sällan underlag för att fastställa någon annan gemensam partsavsikt är den som har kommit till uttryck i det skriftliga avtalet. Tolkningen får därför normalt inriktas mot att pröva hur avtalsvillkoren ska förstås i det sammanhang där de förekommer (s.k. objektiv tolkning). När ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar eller inte alls lämnar något besked anvisar rättspraxis att ledning får sökas i andra faktorer, så som villkorets samband med övriga villkor, avtalets systematik, parternas ställning samt avtalets och det enskilda villkorets syfte och funktion. För många avtalstyper kan även branschpraxis och dispositiv rätt ge vägledning vid tolkningen. Slutligen måste man göra ”en mer övergripande rimlighetsbedömning, som undantagsvis kan innebära att en avtalslucka fylls med en till det specifika avtalet tillpassad regel”.s. 181
10.Avtalstypens särdrag påverkar i stor utsträckning vilka tolkningsfaktorer som får betydelse och vilka slags övriga hänsyn som gör sig gällande vid tolkningen. Vad särskilt gäller försäkringsavtal har Högsta domstolen i ett uttalande i NJA 2001 s. 750, och som upprepats med vissa justeringar i efterföljande rättspraxis, gett ledning om vilka särskilda hänsyn som gör sig gällande vid tolkningen av avtalstypen i fråga: Vid tolkningen av ett försäkringsvillkor har man … att ta hänsyn till, utöver ordalydelsen, klausulens syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering, anslutning till lagens uttryckssätt, gängse praxis osv. Man får också pröva vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. Först om något resultat inte kan uppnås vid en sådan prövning har man anledning att falla tillbaka på andra, mera generella tolkningsprinciper, såsom den s.k. oklarhetsregeln. (Jfr Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl. 1965 s. 72 f.) Man kan säga att Högsta domstolen härigenom anvisar en allsidig prövning av villkoret mot bakgrund av de tolkningsfaktorer som har särskilt betydelse för försäkringsavtalet som avtalstyp. Uttalandet ger däremot inget besked om hur de olika tolkningsfaktorerna ska rangordnas eller vägas mot varandra. Det säger sig självt att villkorets ordalydelse får stor betydelse, det är ju trots allt den som är föremål för tolkning. Andra tolkningsfaktorer kan ses som hjälpmedel för att fastställa hur man ska förstå ordalydelsen, vilka typsituationer som villkoret avser att reglera och vad som ska gälla när villkoren inte lämnar något besked. De olika tolkningsfaktorerna som berörs i uttalandet ovan har också något olika karaktär. Gängse praxis och dispositiv rätt kan sägas komplettera tolkningsunderlaget, medan överväganden kring avtalets eller avtalsvillkorets syfte samt allmänna rimlighetsöverväganden snarare utgör bedömningar eller slutsatser av tolkningsunderlaget.s. 181
11.Högsta domstolens uttalande tar sikte på försäkringsavtal i allmänhet och sjöförsäkringsavtalets särskilda drag och funktion får rimligen betydelse såväl för urvalet av tolkningsfaktorer som för dess inbördes betydelse. Rättspraxis kring sjöförsäkringsavtal kan ge viss vägledning i detta avseende och för vilka värderingar som får betydelse för den slutliga avvägningen av tolkningsresultatet. Men vad som till slut blir utslagsgivande måste avgöras efter en helhetsbedömning i den konkreta situationen. Det ger inte tolkningen rättvisa att rangordna tolkningsfaktorerna i ett tolkningsschema med anspråk på generell giltighet för alla tolkningssituationer. Den praktiska tolkningsverksamheten kan bättre beskrivas som en iterativ (upprepande) process där man efter en första språklig tydning av ordalydelsen beaktar och väger samman olika tolkningsfaktorer för att pröva vilken tolkning som vid en sammantagen bedömning ska ges företräde. Det är naturligt att rimlighetsöverväganden, som i det följande kommer att behandlas som ett avslutande moment i tolkningen, gör sig gällande redan när man första gången närmar sig ordalydelsen. De olika momenten glider in i varandra. Den uppdelning som görs i det följande av typiskt sett relevanta tolkningsfaktorer för sjöförsäkringsavtal motiveras främst av framställningsmässiga skäl och följer den ordning i vilken man vanligen kan tänkas närma sig materialet.s. 182