Hela artikeln

Inledning

1.I denna artikel presenteras ett förslag till gestaltande av det skadeståndsrättsliga orsakssambandets struktur. Syftet med artikeln är att erbjuda en praktisk modell för analys av konkreta kausalitetsproblem. Modellens teoretiska funktionsduglighet och praktiska användbarhet påvisas genom att tillämpa modellen på revisors och aktiebolagsledningens skadeståndsansvar.s. 153

2.Teoretiska frågor om orsakssamband har i finsk skadeståndsrättslig doktrin — till skillnad från i den svenska doktrinen — mera sällan varit föremål för forskning, varför den finska doktrinen kan uppfattas jämförelsevis omogen eller ostrukturerad. En teoretisk analys behövs, eftersom det möjliggör att påvisa gemensamma nämnare för olika orsakssambandssituationer, vilket därmed förenklar doktrinen. En enhetlig orsakssambandsdoktrin ökar inte bara rättskipningens förutsebarhet, utan underlättar även hanteringen av enskilda praktiska kausalitetproblem.s. 153

3.Artikelns kausalitetsmodell motsvarar huvudsakligen de ståndpunkter som traditionellt framförts i Finland och Sverige, dock systematiserade i en teoretiskt motiverad form. Eftersom skadeståndsrättens kausalitetsdoktrin i huvudsak är enhetlig i Sverige och Finland och eftersom regelverket för bolagledningens och revisors ansvar även essentiellt är motsvarande i länderna kan denna artikel ses som ett inspel i bägge jurisdiktioner.s. 153

4.Bolagsledningens och revisors skadeståndsansvar är ett sakkunnigansvar som regleras genom specialbestämmelser, vilka till stor del motsvarar varandra i den finska och svenska lagstiftningen. Enligt 22 kap. 1 § i den finska aktiebolagslagen (624/2006, ABL) ansvarar ledningen, och på motsvarande sätt enligt 10 kap 3 § i den finska revisionslagen (1141/2015) revisor, för ekonomisk skada som förorsakats genom brott mot aktörernas lagstadgade skyldigheter. Orsakssambandsfrågor är särskilt relevanta för denna ansvarstyp, eftersom skada som påstås vara orsakad av ledning eller revisor sällan beror omedelbart på ett enskilt beslut eller en särskild underlåtelse, utan istället på en samverkan mellan flera åtgärder, omständigheter, händelser eller underlåtenheter.s. 154

5.En klar och tydlig orsakssambandsmodell underlättar upprätthållandet av gränserna för ledningens och revisors ansvar. Detta förtydligande av gällande rätt bidrar därmed framför allt till att skapa förutsägbarhet i ansvarsfördelningen mellan aktörer, vilket minskar de implicita kostnader allokering av den riskpremie en otydlig och oförutsägbar orsakssambandsmodell medför. På motsvarande sätt bidrar en ökad förutsägbarhet i ansvarsmodellen till att öka incitamenten för styrelsearbete, vilket omvänt får antas vara mindre attraktivt om ansvarsriskens sannolikhet är svårbedömd. Samtidigt skönjs en viss utveckling mot att rättstvister avseende sakkunnigas ansvar blir allt vanligare i nordisk rättspraxis, vilket ytterligare påvisar behovet för en tydlig orsakssambandsmodell vid den rättsliga hanteringen av ansvarsproblemställningar. Den grundläggande tanken med artikelns kausalitetsmodell är att förtydliga separationen mellan faktisk kausalitet och juridisk kausalitet. Först granskas den faktiska kausaliteten, vilken beskriver sambandet mellan konkreta händelser och omständighet som ingår i det förlopp där en eventuell skada uppstår. Därefter granskas till vilka delar den ovan konstaterade faktiska kausaliteten är juridiskt relevant, det vill säga till vilka delar den förorsakade skadan kan anses vara relevant, betraktat ur den överträdda normens perspektiv. I ett komparativt nordiskt perspektiv är det intressant att konstatera att finsk doktrin ter sig något mera onyanserad än den svenska motsvarigheten vad gäller tudelningen i kausalitetsgranskningen, eftersom gängse finsk modell inte öppet spaltar upp kausalitetsgranskningen i de ovan identifierade två leden, men ändå opererar med samma tudelade tankekonstruktion, förborgad under terminologiska täckmantlar som normens skyddsändamål och skadans förutsebarhet. Den finska (och möjligen delvis också den svenska) doktrinen är ytterligare i viss mån oenhetlig till den del som gäller kriteriernas förhållande till orsakssambandsgranskningen. Den kausalitetsmodell som här åsyftas klargör kriteriernas roll och interna systematik i den skadeståndsrättsliga ansvarsstrukturen.s. 154

6.Kausalitetsmodellens struktur kan sammanfattas i följande frågeställning, där en analys av delfaktorerna följer nedan: Faktisk kausalitets. 156

7.i. Vilka faktorer har orsakat skadan, det vill säga vilken helhet av fak-s. 157

8.torer har varit tillräcklig för att åstadkomma skadan? Föreligger dets. 157

9.flera enheter som förklarar skadans uppkomst?s. 157

10.ii. Vilken betydelse har ledningens eller revisors handling eller under-s. 157

11.låtenhet inom ramen för nämnda helhet? Skulle ifrågavarande fak-s. 157

12.torer ha räckt till för att åstadkomma skadan också utan ledningenss. 157

13.eller revisors handling eller underlåtenhet?s. 157

14.iii. Om svaret är jakande, uppfylls inte den faktiska kausaliteten. Oms. 157

15.svaret är nekande, måste det faktiska kausalförhållandets juridiska re-s. 157

16.levans undersökas ytterligare. Den faktiska kausalitetens juridiska relevans — kärnändamålslärans. 157

17.i. Vad är det som primärt ska skyddas genom ifrågavarande norm soms. 157

18.överträtts (normens kärnändamål)? Ligger den uppkomna skadan till-s. 157

19.räckligt nära kärnändamålet? Eller tillhör den uppkomna skadans. 157

20.möjligen kretsen av någon annans (t.ex. skadelidandes eller tredjes. 157

21.parts) handlingsplikt? Artikeln är strukturerad enligt följande. I kapitel 2 granskas grunderna för orsakssambandsmodellens tudelning. I kapitel 3 analyseras först den faktiska kausalitetens teoretiska innehåll (kapitel 3.1), vilket därefter tillämpas på ledningens och revisors skadeståndsansvar (kapitel 3.2). I kapitel 4 granskas kausalitetsmodellens senare skede, det vill säga den juridiska relevansavvägningen, först teoretiskt (kapitel 4.1) och sedan konkret (kapitel 4.2). Artikeln avslutas med slutsatser (kapitel 5).s. 157

Orsakssambandsgranskningens tudelning — separationen av de

1.faktiska förhållandena och den juridiska relevansbedömningen Den tudelade kausalitetsmodellens syfte är att separera granskningen av det faktiska händelseförloppet från bedömningar om det granskade händelseförloppets juridiska relevans. En förutsättning för ställningstaganden gällande juridiskt ansvar är att ett förlopp av konkreta händelser föregått den tentativa skadan analyseras. I detta led av granskningen frågas vad det är som har hänt eller rättare sagt hur följden uppstått. I det senare ledet av bedömningen frågas om juridiskt ansvar kan kopplas till följden. Kausalitetsbedömningens första led granskar således de faktiska händelsernas samband (faktisk kausalitet). I det senare ledet bedöms huruvida det faktiska händelseförloppet även har juridisk relevans (den faktiska kausalitetens juridiska relevans). Innehållet i den juridiska relevansbedömningen bestäms i enlighet med de ansvarsnormer som är tillämpliga. Ett faktiskt orsakssamband mellan handlingen/underlåtenheten och den relevanta följden är inte nödvändigtvis relevant rent juridiskt, varför skadeståndsansvar inte automatiskt kan aktualiseras i samtliga fall där det faktiska orsakssambandet kan konstateras. Följaktligen utgör frågan om juridisk relevans alltid ett rättsligt tilläggskriterium.s. 157

2.I den orsakssambandsmodell som här omfattas separeras de två leden i granskningen, men det oaktat råder en koppling mellan den faktiska kausaliteten och dess juridiska relevans. Tudelningen av kausaliteten är dels motiverad av pedagogiska skäl, men viktigare än så är att tudelningen tillför precision och tydlighet i det resonemang som underbygger ansvarsbedömningen. Genom en gemensam granskning av nivåerna framhålls förutom deras samband, även deras skillnader. Den faktiska kausalitetens juridiska relevans förutsätter redan terminologiskt att det faktiska händelseförloppet utreds innan den juridiska relevansen bedöms. Om man vid granskningen av de faktiska händelserna eftersträvar att direkt påvisa var ansvaret för följden ligger, eller rent av att kvantifiera magnituden av följden, uppstår lätt oändamålsenliga och sinsemellan oenhetliga avgöranden. Den juridiska relevansbedömningen baserar sig alltid på den skadeståndsgrundande normen, men den faktiska bedömningen av förhållandet mellan en konkret gärning och dess följd kan inte träffas med utgångspunkt i den skadeståndsgrundande normen. Även om vissa skadeståndsgrundande normhelheter kan innefatta ord eller uttryck som kan associeras beskriva ett förorsakande, för det ändå till ett kasuistisk ersättningssystem om dessa tolkades definiera den faktiska kausaliteten. Tanken är att läran om faktisk kausalitet ska erbjuda en allmänt tillämplig modell angående hur relationen mellan två faktorer bör gestaltas inom skadeståndsrätten. Detta ska syfta till att knyta ersättningsansvaret till endast skador, som är en faktisk konsekvens av en specifik handling eller underlåtelse.s. 158

3.Modellen som bygger på en tudelad kausalitet kan illustreras genom det goda exempel som det s.k. Prosolviamålet erbjuder. Prosolvia var ett börsnoterat programmeringsföretag som stötte på svårigheter då media började ifrågasätta tillförlitligheten av de ekonomiska uppgifter som Prosolvia lämnat. Påståendena gällde transaktioner som Prosolvia gjort år 1997, vilka hade behandlats som licensöverlåtelser i bokföringen med en s.k. framtung intäktsföring. I verkligheten gällde transaktionerna emellertid systemleveranser, varvid intäktsföringen borde ha varit baktung vid tiden för när systemet levererats i sin helhet. Investerarna reagerade på den negativa medieuppmärksamheten och bolagets kurs sjönk kraftigt. Bolagets finansiärer hade dock vägrat att bevilja Prosolvia ny finansiering redan innan mediestormen, eftersom Prosolvia inte klarade av att lämna tillräcklig säkerhet. Prosolvias konkursbo krävde ersättning av revisorn och revisionssammanslutningen för skadan som berodde på Prosolvias senare konkurs. Konkursboet menade att konkursen kunde ha förhindrats om revisorn hade handlat med omsorg och markerat den felaktiga bokningen av licensöverlåtelserna.s. 159

4.Domen har kritiserats för domskälens resonemang kring orsakssambandet i fallet. I avgörandet tillämpade hovrätten den s.k. differensläran, där de faktiska händelserna ersätts med ett hypotetiskt händelseförlopp, vilket man sedan utgår från när man försöker reda ut omfattningen av den skada en försummad handlingsplikt förorsakat. I målet bestod det hypotetiska händelseförloppet av flera på varandra efterföljande fiktiva händelser, det vill säga av en kedja av antaganden. Med denna metod kom domstolen fram till att Prosolvia inte skulle ha försatts i konkurs om revisorn hade handlat i enlighet med det som förutsätts i lag.s. 159

5.Ett alternativt tillvägagångssätt för bedömningen, förutsatt att man tydligare omfattat en tudelad kausalitetsmodell, hade varit att analysera vilken betydelse revisorns underlåtenhet hade för skadans inträffande, vilket lämpligen hade kunnat göras genom att granska revisorns underlåtenhet som en komponent i den helhet av andra konkreta omständigheter, som enligt det faktiska (och därmed inte det fiktiva) kausalitetsförloppet kommit att föra fram till konkurs. I de senare leden hade då den granskade komponentens relativa vikt juridiskt kunnat betraktas.s. 160

Faktisk kausalitet

1.3.1 Har handlingen eller underlåtenheten bidragit till skadans uppkomst? I de flesta fall föranleder utredandet av den faktiska kausaliteten inga större svårigheter, eftersom det ofta står klart vilket händelseförlopp som har föranlett en viss följd. Om det finns flera omständigheter som har påverkat följdens uppkomst, kan det dock vara svårt att avgöra vilken eller vilka av dessa som har påverkat uppkomsten av följden starkast, så att det är befogat att anse nämnda omständighet vara den relevanta orsaken som skadeståndsansvaret förutsätter.s. 160

2.Det traditionella sättet att utreda förekomsten av orsakssamband är att bedöma om följden hade uppkommit trots att handlingen inte hade utförts eller den underlåtna handlingen hade utförts. Metoden testar om gärningen (handlingen eller underlåtenheten) varit en nödvändig förutsättning för följden (conditio sine qua non). Hypotesen kompletteras ofta med fiktiva antaganden om hur händelseförloppet hade förändrats om inte handlingen genomförts eller underlåtenheten uppstått. Om den faktiska följden kunde anses ha uteblivit till följd av att gärningen retroaktivt och följaktligen hypotetiskt elimineras, konstateras kausalsambandet. Sine qua non-teorins klassiska utmaning beror emellertid på att tankeexperimentet kommer att förutsätta stark nödvändighet för att den gärningen ska kunna anses stå i ett kausalsamband till följden, eftersom orsakssamband föreligger endast när förevarande gärning har varit nödvändig för uppkomsten av följden. Den aktuella handlingen eller underlåtenheten anses således inte vara orsak till följden, om följden skulle ha uppkommit även på grund av någon annan omständighet.s. 160

3.I det traditionella exemplet skjuter A och B samtidigt C, med den följden att C avlider. C skulle också ha dött av effekten av någondera kulan ensam. C skulle med andra ord ha avlidit, fastän A inte hade skjutit. På motsvarande sätt skulle C ha avlidit, fastän B inte hade skjutit. Således är varken A:s eller B:s skott nödvändiga för C:s död, eftersom döden i varje fall skulle ha inträffat till följd av det andra skottet.s. 161

4.Så som det klassiska kritiska exemplet visar kan, då juridiska kausalitetsproblem granskas, den starka nödvändighet som sine qua nonteorin förutsätter komma att rimma illa med gängse rättskänsla. Därför är det motiverat att utarbeta en kausalitetsmodell, i vilken orsakssambandskravet lättare uppfylls och framför allt att utveckla en modell som förmår greppa händelseförlopp, i vilka flera samtidiga faktorer kan anses vara orsaker till följden. Modellen bör inte förutsätta nödvändighet av orsaken i förhållande till följden, utan det bör vara tillräckligt att en faktor är en nödvändig del i en villkorssammansättning, vilken är tillräcklig för följdens uppkomst. Utformningen baserar sig på det s.k. NESS-testet (Necessary Element of a Sufficient Set), där idén är att utforma den minimisammansättning av villkor som är tillräcklig för följden. NESS-testet baserar sig på tanken om orsakens nödvändighet, vilken ändå kvalificeras av ett krav på dess tillräcklighet. NESS-testet erbjuder en förklaring till varför medverkande faktorer i t.ex. polykausala situationer kan anses vara tillräckligt för att beskriva faktisk kausalitet inom juridiken. Vidare erbjuder NESS-testet ett verktyg för att granska händelseförloppet genom att bedöma konkret inträffade faktorer, varvid det är möjligt att undvika de problem och den osäkerhet som följer av att rent hypotetiska faktorer inkluderas i ekvationen.s. 161

5.Varje delfaktor i minimisammansättningen enligt NESS-testet kunde i princip anses utgöra orsak till följden, då var och en av dem är nödvändig för sammansättningens tillräcklighet. Ifall någon av delfaktorerna uteslöts ur sammansättningen skulle den kvarvarande minimisammansättningen inte vara tillräcklig för att åstadkomma följden. Modellen fungerar väl i bedömningen av de kausalitetsproblem som uppkommer inom juridiken, eftersom man med hjälp av de juridiska normerna kan identifiera en eller flera delfaktorer, vilka möjligen är betydelsefulla också juridiskt, såsom revisors eller ledningens gärningar. Villkorssammansättningen innehåller också andra faktorer som är nödvändiga för tillräckligheten (såsom till exempel en allmänt svag ekonomisk situation), men med hjälp av juridiska normer kan de utelämnas ur ansvarsbedömningen, eftersom juridiskt ansvar inte som sådant kan anknytas till sådana utomjuridiska förhållanden.s. 162

6.I den amerikanska skadeståndsrättsdoktrinen har NESS-testet blivit den mest tillämpade metoden för att fastställa den faktiska kausalitetens existens, och det hänvisas även i stor utsträckning till testet utanför USA. Till exempel i svensk rättspraxis får NESS-testets grundidé stöd av Högsta domstolens praxis. Också i den finska rättslitteraturen är NESS-testet förhållandevis väletablerat, fastän testet inte utnyttjas i omfattande mån i praktiken. Detta torde sannolikt bero på att NESS-testets teoretiska utformning inte i sig ger tillräcklig vägledning för dess praktiska tillämpning. I det följande avses därför konkretisera NESS-testet för att försöka bidra till att skapa en mera användbar form av testet, genom att tillämpa det på en typisk ansvarssituation där multipla handlingar och/eller underlåtenheter påverkar följdens uppkomst, vilket ofta är fallet vid juridiska frågeställningar om revisors och ledningens ansvar inom aktiebolag. 3.2 Bedömningen av faktisk kausalitet i bolagsledningens och revisors skadeståndsansvar I de kausalitetssituationer som är mest relevanta för bolagsledningens och revisors ansvar förklaras skadans uppkomst av en helhet som består av flera faktorer i en händelsekedja. Det är ofta problematiskt att i denna helhet identifiera den eller de faktorer som ska anses utgöra orsaken till skadan. Bedömningen av flera faktorers ömsesidiga inverkan på en följd kan illustreras genom följande enkla exempel.s. 162

7.Bolag A säger upp ett samarbetsavtal med bolag B efter att det har fått vetskap om att B:s revisor har förfarit oaktsamt. Revisorn har avgett en s.k. ren revisionsberättelse, fastän denne borde ha märkt att bolagets verkställande direktör förskingrat B:s medel redan under flera års tid. Samtidigt förlorar bolag B en rättegång som är viktig för dess affärsverksamhet, till följd av vilket B:s aktiekurs sjunker märkbart. Man kan presumera att vilken som helst av faktorerna (revisors oaktsamhet eller förlusten i rättegången) skulle ha lett till att A sagt upp avtalet. Efter att A sagt upp avtalet lider B skada i form av utebliven affärsvinst. B kräver att revisorn ersätter skadan.s. 163

8.Står revisors oaktsamma granskning i bolag B i ett faktiskt kausalförhållande till den inträffade skadan? Svaret är jakande. I exemplet kan två minimisammansättningar av faktorer urskiljas, vilka är tillräckliga för skadans inträffande. Den ena innehåller revisors oaktsamhet men inte den förlorade rättegången, medan den andra innehåller på motsvarande sätt den förlorade rättegången men inte revisors oaktsamhet. Båda minimisammansättningar är tillräckliga för att förorsaka uppsägningen av avtalet och därmed tillräckliga för att skadan ska inträffa. Därmed kan således båda faktorerna anses utgöra orsaker till följden. Detta beror på att orsakerna inte åsidosätter varandra utan snarare fördubblar orsaken i NESS-testet. I kausalitetsbedömningens senare del bör därför avgöras om revisors underlåtenhet är juridiskt relevant i förhållande till den skada som inträffat, i detta fall om underlåtenheten, som i sig står i ett faktiskt kausalförhållande till skadan, ger upphov till skadeståndsansvar.s. 163

9.Det svenska avgörandet NJA 2012 s. 597 från Högsta domstolen handlade om en kausalitetssituation som påminner om det föregående exemplet. Avgörandet gällde inte ledningens eller revisors ansvar, men grundtanken i avgörandet är tillämplig oberoende av ansvarsgrunden i fråga. I målet var det fråga om en avtalsparts skyldighet att betala ett avtalsvite i en situation där ett avtalsvite skulle utfalla till betalning på grund av två separata omständigheter, varav den ena tillhörde kärandens, den andra svarandens ansvarsområde (konkurrerande skadeorsaker). Enligt entreprenadavtalet som parterna slutit hade käranden rätt till ett avtalsvite på 300 000 kronor för varje påbörjad vecka som anläggningens ibruktagande försenades. Prejudikatfrågan gällde huruvida en sidoentreprenörs dröjsmål, som käranden ansvarade för, var ett hinder för svarandens skyldighet att betala avtalsvitet. 15. Man har i skadeståndsrätten att skilja mellan att en händelse utgör en tillräcklig betingelse för en skada och att den utgör en nödvändig betingelse för denna. Att en händelse utgör en nödvändig betingelse innebär att skadan inte skulle ha inträffat om händelsen inte hade skett. En händelse utgör en tillräcklig betingelse om den ensam föranleder skadan. Särskilda problem uppkommer vid konkurrerande skadeorsaker, där två (eller flera) händelser var för sig är tillräckliga för att orsaka samma skada. I dessa fall är inte någon av händelserna i sig en nödvändig betingelse för skadan. [– – –] 17. Vid faktisk orsakskonkurrens mellan två skadeståndsgrundande avtalsbrott som medför samma skada under samma tidsrymd [– –] är således utgångspunkten att skadevållarna blir solidariskt skadeståndsskyldiga. För att skadeståndsskyldighet ska föreligga fordras det alltså inte att avtalsbrottet har varit en nödvändig betingelse för den inträffade skadan. Enligt Högsta domstolen råder det i Norden, i fråga om utomobligatoriska förhållanden, i stort sett konsensus om att båda faktorerna som kan anses utgöra orsak till följden (faktisk orsakskonkurrens) leder till skadeståndsansvar och skadevållarna ansvarar för skadan solidariskt. Samma analys av orsakssambandet skulle enligt Högsta domstolen också iakttas när det kommer till kontraktsrättsliga förhållanden. Ett avtalsbrott kan således leda till skadeståndsansvar, fastän avtalsbrottet inte har varit nödvändigt för skadans inträffande i sig och skadan därmed skulle ha inträffat också utan brottet.s. 164

10.Tolkningen är i harmoni med den faktiska kausalitetsmodell som rekommenderats i denna artikel, enligt vilken en handling eller underlåtenhet utgör orsak (eller delorsak) till skadan om handlingen eller underlåtenheten har varit en nödvändig del av en villkorssammansättning som är tillräcklig för att följden ska inträffa. I avgörandet NJA 2012 s. 597 har svarandens avtalsbrott ansetts utgöra en relevant omständighet för uppkomsten av skyldigheten att betala avtalsvitet, eftersom det tillsammans med de andra rådande omständigheterna i fallet var tillräckligt för att avtalsvitet skulle komma att betalas. Ifall svarandens avtalsbrott inte hade förekommit, skulle ifrågavarande villkorssammansättning inte ha varit tillräcklig för att orsaka följden. Således har svarandens avtalsbrott varit nödvändigt i förhållande till förevarande villkorssammansättnings tillräcklighet, oberoende av om skyldigheten att betala avtalsvitet skulle ha uppstått även av en annan orsak.s. 165

11.Ledningens eller revisors oaktsamma handling behöver i enlighet med finsk rättspraxis inte heller vara den enda faktorn som lett till skadan. I det finska avgörandet HD 2001:36, som handlar om styrelses och revisors skadeståndsskyldighet, har Finlands högsta domstol ansett det vara tillräckligt att en styrelsemedlem och revisor genom sitt oaktsamma handlande har bidragit till att skadan inträffat.s. 165

12.I avgörandet var det fråga om styrelsens och revisors skadeståndsansvar i en situation där bolagets aktiekapital hade höjts genom en nyemission på så sätt att aktiernas teckningspris delvis hade betalats genom apport. En del av den egendom som överlåtits såsom apport hade ställts som säkerhet för aktietecknarens skulder, och såldes sedermera för betalning av dessa. Enligt den gamla aktiebolagslagen (687/1983 GABL) skulle styrelsemedlemmarna, verkställande direktören och revisorerna vid registreringen av höjningen av aktiekapitalet och dess betalning avge den anmälan, den försäkran och det intyg som avses i GABL 4 kap 12 § om att bestämmelserna i GABL har iakttagits vid höjningen av aktiekapitalet, och att det belopp som inbetalats för den höjning som ska registreras är i bolagets ägo och besittning. Styrelsen och revisor hade inte beaktat pantsättningens inverkan på värdet av de aktier som överlåtits som apportegendom i försäkran och intyget. Styrelsemedlemmarna och revisor, som hade försäkrat och intygat att höjningen hade blivit inbetald i sin helhet vid höjningen av aktiekapitalet och vid registreringen av den, ålades att ersätta den skada som bolaget lidit på grund av att apportegendomen var värdelös.s. 166

13.Finlands högsta domstol konstaterade i domsskälen att styrelsemedlemmarna och den verkställande direktören hade avgett den i GABL förutsatta försäkran utan att säkerställa att informationen i försäkran stämde (gällande bl.a. värderingen av apporten). Därmed hade de enligt finska Högsta domstolen av oaktsamhet medverkat till att skadan förorsakats bolaget. På samma sätt ansågs revisorerna ha medverkat till att förorsaka bolaget skada, då de hade underlåtit att utreda om aktierna hade överlåtits till bolaget på ett sätt som säkrar bolagets rättigheter. I avgörandet utgjorde styrelsens försäkran och revisorernas intyg tillsammans med vissa andra konkreta omständigheter en tillräcklig faktauppsättning i förhållande till skadans inträffande. Styrelsens försäkran och revisorernas intyg var på motsvarande vis båda nödvändiga för faktauppsättningens tillräcklighet. Det konkreta händelseförloppet som föregick följden (tillräcklig faktauppsättning) skulle inte ha orsakat skadan, om inte försäkran och intyget hade avgetts. Om styrelsen och revisorerna hade förfarit omsorgsfullt, skulle apportegendomen värderats korrekt, eller åtminstone närmare dess verkliga värde.s. 166

14.Enligt min mening innebär finska Högsta domstolens uttryck medverka att den underlåtenhet som utgör orsak till skadan inte behöver vara följdens enda orsak. Det är däremot tillräckligt att underlåtenheten är nödvändig i den helhet av omständigheter som har lett till skadan. Bolagsledningens eller revisors handling eller underlåtenhet behöver således inte ens vara följdens viktigaste eller s.k. huvudsakliga orsak, utan medverkan måste anses tillräcklig för konstaterandet av ett faktiskt kausalsamband.s. 167

Den faktiska kausalitetens juridiska relevans

1.4.1 Är den skada handlingen eller underlåtenheten orsakat juridiskt relevant? Den ovan presenterade konstruktionen om faktisk kausalitet underlättar processen genom vilken betraktaren kan identifiera om en orsak förorsakar en följd. Att orsaken kan påvisas leder dock inte ännu till skadeståndsansvar, eftersom förhållandet mellan orsak och följd enligt den faktiska kausaliteten kan vara för avlägsen i tid eller rum för att betinga ansvar. Även på andra sätt kan orsaken till följden vara juridiskt irrelevant. När så är fallet, saknas skäl att ge kausalsambandet juridisk relevans. Bolagsledningen eller revisorn bör inte åläggas skadeståndsansvar för en skada som inte är juridiskt relevant i förhållande till deras gärning, fastän den ekonomiska förlusten skulle vara en faktisk följd av deras handlande eller underlåtenhet.s. 167

2.Inom finsk skadeståndsrättslig doktrin har skadeståndsskyldigheten traditionellt begränsats genom en förutsägbarhetslära som förutsatt att skadan ska vara förutsägbar för den som orsakat skadan. Därtill har som begränsningskriterium använts läran om normens skyddsändamål. Kriterierna om förutsägbarhet och skyddsändamål är till sina innehåll juridiska bedömningsnormer, med hjälp av vilka man eftersträvar att nyansera området för ett ändamålsenligt skadeståndsansvar.s. 167

3.Den skadeståndsrättsliga förutsägbarheten har utvecklats ur kravet på adekvat kausalitet, efter vilket gärningen (handlingen eller underlåtenheten) enligt allmän livserfarenhet på ett icke-obetydligt sätt bör höja sannolikheten för att följden inträffar. Adekvansläran och förutsägbarheten används i Finland rätt långt som varandras synonymer fastän man med adekvat kausalitet i vissa samband också avser en mer utvidgad, juridiskt relevant kausalitet än förutsägbarheten erbjuder. Enligt förutsägbarhetskravets allmänna utformning är en skada inte ersättningsgill om den varit oförutsebar för den som orsakat skadan. Skadans förutsebarhet kan grunda sig på antingen allmän kännedom om orsaksförhållandet eller specialkunskap om den skadelidande, som skadevållaren har haft eller borde ha haft. Själva detaljerna kring hur skadan förorsakats behöver dock inte vara förutsägbara, förutsatt att skadans art och storleksklass är det. Skadeståndsrättens förutsägbarhetskrav tillstår emellertid inte ett tillräckligt nyanserat avgränsningskriterium för sådana frågor om sakkunnigansvar som avhandlas i denna artikel. I huvudsak beror detta på att förutsägbarhetsläran inte i sig ännu tar fasta på skadans relevans med utgångspunkt i den norm som kränkts.s. 168

4.Enligt läran om normens skyddsändamål kan ersättningsansvar endast bli aktuellt då man med normen, som senare blivit överträdd, har eftersträvat att undvika sådana följder som liknar den som inträffade. Skadan och den överträdda normens skyddsändamål bör således stämma överens med varandra för att skadan ska komma att ersättas till följd av normbrottet. Skyddsändamålslärans problem är att det inte alltid är möjligt att fastställa skyddsändamålet eller för att det ibland går att påvisa flera olika och åtminstone delvis divergerande skyddsändamål. Detta gör läran om skyddsändamål oförutsägbar i praktiken och tär på lärans funktionsduglighet, eftersom den möjliggör att laganvändarens subjektiva preferenser retroaktivt dikterar utgången av den juridiska relevansavvägningen.s. 169

5.På grund av detta problem bör man, enligt min förmening, i avvägningen av den faktiska kausalitetens juridiska relevans istället utnyttja normens centrala skyddsändamål, alltså den allmänna skadetypen som hör till normens kärnområde, samt de handlingsplikter som normen ger upphov till för skadevållaren och å andra sidan för skadelidanden. Ju närmare en skadetyp som hör till kärnområdet en konkret skada kan placeras, desto större är sannolikheten för att det faktiska kausalförhållandet mellan skadan och gärningen är juridiskt relevant. Den s.k. kärnändamålsläran möjliggör att den överträdda normens olika skyddsobjekt värderas sinsemellan och att den orsakade skadan jämförs med dessa. Läran om kärnändamål betonar relativiteten i den juridiska relevansavvägningen — den juridiska relevansen inom kausalitet kan inte grundas på ett lösryckt påstående om att skadan är relevant utgående från (ett helt subjektivt valt) skyddsändamål. Det relevanta är att kontextualiserat gestalta normens centrala skyddsändamål, och dess förhållande till eventuella andra aktörers skyldigheter, för att sedan positionera den konkreta skadan i relation till den helhet alla juridiska normer skapars. 169

6.Det är möjligt att anse att förutsägbarhetskriteriet ingår i kärnändamålsläran. Den som av oaktsamhet överträder en norm kan ofta förutse (förutsägbarhet) vad överträdelsen förorsakar (den överträdda normens kärnändamål). Den som t.ex. kör berusad kan anses ta en risk för att en trafikolycka med därtill ofta hörande person- och sakskador inträffar. Den konkreta skada som orsakas av rattfylleriet bör höra till den skadetyp som normen (rattfylleri) eftersträvar förhindra. Däremot är inte t.ex. en hjärtattack för en åldring, som chockad följer med rattfylleristens framfart, en juridiskt relevant följd av rattfylleriet, även om hjärtattacken inom ramen för den faktiska kausaliteten får konstateras vara en följd av den rattonyktra chaufförens aktivitet.s. 170

7.I sakkunnigansvaret, precis som vid ledningens respektive revisors ansvar, begränsar skadans förutsägbarhet ex ante i praktiken oftast inte den ersättningsgilla skadan. Skyldigheten att förstå och därmed förutse följderna av det åstundande normbrottet är förhållandevis omfattande för den standardperson som sätts i gärningsmannens ställe. Som utgångspunkt kan man anta att en sakkunnig är medveten om och därmed kan förutse mycket långtgående följder av att denne handlar normvidrigt eller underlåter sina förpliktelser. Det är dock inte ändamålsenligt att en sakkunnig blir skadeståndsskyldig för alla de ekonomiska förluster som står i ett förutsägbart faktiskt orsakssamband till den sakkunniges gärning. Skadeståndsansvaret bör därför begränsas till skador som är betydelsefulla för den skyldighet som försummats. Av denna orsak bör relevansavvägningen i ledningens och revisors skadeståndsansvar genomföras genom att man vid sidan om förutsägbarhetskriteriet i ett ex post-perspektiv bedömer den orsakade skadans förhållande till kärnändamålet i den norm som bröts genom handlingen eller underlåtenheten. Av alla följder som står i ett faktiskt kausalitetsförhållande till gärningen är endast de relevanta som till sin typ är förutsägbara ex ante (vilket i praktiken är de flesta) och till sin proximitet står tillräckligt nära kärnändamålen i den tillämpliga normen ex post. 4.2 Den faktiska kausalitetens relevansbedömning i bolagsledningens och revisors ansvar I ledningens och revisors skadeståndsansvar är den juridiska relevansavvägningens utgångspunkt den överträdda normen samt den relaterade analysen av kärnändamålet, som även hjälper till att definiera skadelidandens och skadevållarens rättsliga riskpositioner. Ur den skadelidande partens perspektiv är det väsentliga att dennes berättigade rättsskyddsförväntning skyddas, varför man måste ta i beaktande bland annat vilka möjligheter den skadelidande parten potentiellt har haft att vidta åtgärder för att undvika eller minska skadan. Rättskyddsförväntningen kan vara berättigad endast då den överträdda normen skyddar den som lidit skada. Parternas riskpositioner kan användas som ett slags ”kalibreringsredskap” vid bedömningen av om den konkreta skadan står tillräckligt nära den skadetyp som hör till den överträdda normens kärnområde. Analysen bör även beakta eventuella tredje parters skyldigheter, eftersom skadan tydligt kan tillhöra skyldigheter som åvilat tredje part, med andra ord ligga nära kärnändamålet för den norm en tredje part överträtt.s. 170

8.Preciseringen av normens kärnändamål kan genomföras med hjälp av en tankebana som erkänner en distinktion mellan kärnändamålets materiella skadetyp och den part som avses skyddas genom normen. I kärnändamålsläran kan således urskiljas dimensioner som dels avser skadetypen (den materiella dimensionen), dels den skadelidande (den personliga dimensionen). I den förstnämnda dimensionen kan en skada som står i ett faktiskt kausalförhållande till en handling eller underlåtenhet trots allt avgränsas och förbli icke ersättningsbar, om skadan är för avlägsen eller på annat sätt irrelevant vad dess typ eller uppkomstsätt anbelangar, jämfört med det relevanta kärnändamålet. I den senare dimensionen motiverar man den uteblivna ersättningen med att den skadelidande inte hör till den grupp rättssubjekt som normen skyddar. I det finska avgörandet HD 2012:65 ansågs orsakssamband saknas på den senare grunden.s. 172

9.I målet hade A, som var styrelsemedlem och enda aktieägare i ett aktiebolag, inte vidtagit sådana åtgärder för att försätta bolaget i likvidation som avses i GABL 13:2, fastän bolagets eget kapital hade gått förlorat. Bolagets konkursbo yrkade att A skulle ersätta den skada som bolaget hade orsakats av att bolagets förmögenhetsställning hade försvagats när bolaget fortsatte den förlustbringande affärsverksamheten. Eftersom A:s underlåtenhet var en försummelse av en sådan skyldighet som i lagen hade föreskrivits till skydd för bolagets borgenärer men inte för bolaget självt, förkastades skadeståndsyrkandet.s. 173

10.Enligt Finlands högsta domstol var det väsentliga i målet huruvida den skada som påstods vara orsakad av A hade uppkommit på grund av A:s underlåtenhet att följa en handlingsplikt, vars avsikt var att förhindra uppkomsten av sådana skador som käranden yrkade på. Enligt domskälen ansågs bestämmelserna om tvångslikvidation i GABL vara en del av aktiebolagslagens reglering om bevarandet av aktiekapitalet och annat bundet eget kapital, vars syfte var att skydda borgenärerna. När skyddsändamålet inte täckte den skada som uppkom för bolaget förkastades skadeståndsyrkandet, trots att bolagets skada hade haft ett faktiskt orsakssamband med A:s verksamhet.s. 173

11.Den juridiska relevansavvägningen är typiskt sett mer komplicerad i den första dimensionen som gäller skadetypen, och särskilt i situationer där det är fråga om ledningens eller revisors ansvar i förhållande till någon annan än bolaget. En sådan situation var det frågan om i avgörandet NJA 2014 s. 272 (det s.k. BDO-fallet). I målet hade revisor underlåtit att göra anmärkningar i revisionsberättelsen om faktorer som enligt svenska Högsta domstolen, ifall sakligt gjorda, skulle ha påverkat bolagets aktiekurs. I ärendet granskade Högsta domstolen bland annat om det faktiska kausalförhållandet mellan revisors underlåtenhet och skadan var juridiskt relevant i det hänseendet att revisor kunde dömas till skadeståndsansvar.s. 173

12.Bakgrunden till kärandens skadeståndsyrkande var det aktiebyte som hade utförts genom att bolag B:s aktier gavs som vederlag i förvärvet av det listade bolaget A:s aktier. Aktiebytet grundade sig på ett samarbetsavtal, enligt vilket aktiernas bytesförhållande var bundet till bolag A:s aktiekurs. Käranden, som hade överlåtit bolaget B:s aktier till A som apport, krävde skadestånd av revisionssammanslutningen BDO och revisor BO, vilka hade fungerat som bolaget A:s revisorer. Enligt käranden skulle de anmärkningar i revisionsberättelsen som revisorn underlåtit att göra ha påverkat A:s börskurs, vilket i sin tur skulle ha påverkat aktiebytets bytesförhållande. BO och BDO borde därför ersätta skadan i form av felvärderingen som påverkade bytesförhållandet till kärandens nackdel.s. 173

13.Högsta domstolen godtog argumentet vad gäller den faktiska kausaliteten. Högsta domstolen ansåg att revisorns underlåtenhet hade påverkat A:s börskurs och därmed samtidigt också det kritiska bytesförhållandet. Högsta domstolen ansåg dock att skadeståndsansvar därtill förutsätter att den skadelidandes tillit till bokslutsinformationen var befogad. Enligt Högsta domstolen är tilliten till revisionen befogad när revisionen typiskt sett utgör en väsentlig delfaktor då affärsbeslut fattas. Fastän käranden i målet, enligt Högsta domstolen, hade rätt att lita på bokslutets riktighet följde det trots allt inte av detta att den befogade tilliten kunde utsträckas till bolag A:s börskurs, även om kursen visserligen antogs återspegla bokslutets felaktighet. Högsta domstolen motiverade sin slutsats med det s.k. floodgate-argumentet genom att konstatera att ett vidsträckt skadeståndsansvar som tillskrev investerare befogad tillit till börskursen, skulle föra för långt vis-a-vis skadans förutsägbarhet och vore även oskäligt med beaktande av innehållet i den omsorgsplikt som revisor brutit mot. Högsta domstolen konstaterade också att omfattningen av skador som grundar sig på kursförändringar i praktiken skulle vara mycket svår att fastställa. På dessa grunder kom Högsta domstolen fram till att tillit till uppgifterna i bokslutet som transmitteras via börskursen inte som sådan är tillräcklig för att åstadkomma revisorns skadeståndsansvar.s. 174

14.Relevansavvägningens nyckelfråga var huruvida den skada som uppkommit till följd av kursrörelsen skulle anses för avlägsen i förhållande till revisors underlåtenhet för att skadeståndsansvar skulle ha kunnat följa av underlåtenheten. I målet bedömde Högsta domstolen den faktiska kausalitetens juridiska relevans med hjälp av den s.k. tillitsteorin, som enligt min uppfattning användes som verktyg för att fastställa det aktuella kärnändamålet i den norm revisor brutit mot. Enligt Högsta domstolen var den överträdda normens skyddsändamål det relevanta vid bedömningen av ersättningsskyldigheten för skada som inträffat på grund av överträdelse av aktiebolagslagen, revisionslagen eller bolagsordningen. Enligt domskälen var revisionens främsta externa syfte i ett börsnoterat bolag att säkerställa att information som bolaget offentliggjorde var riktig. I målet ansågs dock ersättningsgilla skador i skenet av det externa skyddsändamålet inte så omfattande att de skulle ha utsträckts längre än till skador som följde av omedelbar tillit till bokslutsinformationen.s. 174

15.Floodgate-argumentet verkar vara det tyngsta argumentet för den slutsats som nåddes i avgörandet. Floodgate-argumentet kan betecknas vara ett realargument som, liksom antyddes av Högsta domstolen, anknyter till ansvarets praktiska genomförbarhet. Man kan ifrågasätta begränsningen av ansvar enbart på grund av att ansvaret utan begränsningen skulle vara för omfattande. Fastän reella argument kan användas och har sin egen roll i tolkningen, borde utnyttjandet av dessa inte åsidosätta tolkningsargument som väger tyngre i rättskällehierarkin. I relevansavvägningen bör man sträva efter att, med hjälp av auktoritativa rättskällor, utreda vilken typ av skador man har ämnat förhindra med hjälp av den skyldighet som försummats, och på så sätt bedöma om den inträffade skadan är tillräckligt nära skyddsobjektet.s. 175

16.Den lagstadgade revisionsskyldighetens syfte är att säkerställa riktigheten av ett bolags ekonomiska uppgifter, dvs. att bokslutet och verksamhetsberättelsen ger en rättvisande bild (3 kap. 5 § i den finska revisionslagen). Revisor ansvarar för uppgifternas riktighet i förhållande till en på förhand obestämd krets, som kan basera sitt beslutsfattande på de reviderade uppgifterna. Fastän revisor vid utförandet av revisionen kan beakta att bokslutsinformationen har en inverkan på ett börsbolags aktiekurs, är det åtminstone i mål likt BDO-fallet motiverat att ifrågasätta utsträckandet av revisorns ansvar till skador som kan följa av kursändringar. Det bör beaktas att ansvaret för felaktig information som ett börsbolag lämnar enligt den finska värdepappersmarknadslagen (746/2012 VML) tillfaller bolaget i förhållande till investerarna. Bolaget har enligt VML 7 kap. 5 § en skyldighet att offentliggöra sitt bokslut och sin verksamhetsberättelse, vilka enligt 7 kap. 6 § ska ge en rättvisande bild av emittentens (börsbolagets) verksamhetsresultat och finansiella ställning.s. 175

17.Enligt min uppfattning borde revisors skyldigheter jämte skyddsändamålen enligt revisionslagen och ABL ha separerats från aktiebolagets (börsbolagets) skyldigheter enligt värdepappersmarknadslagen genom en juridisk-systematisk argumentation. Den juridiska relevansavvägningen bör grundas i den överträdda normens kärnändamål på ett sätt som beaktar andra aktörers ansvar och skyldigheter. De ansvarsnormer som berör olika aktörer och dessas inbördes samband bör bedömas som en helhet, så att en enskild aktörs ansvar inte utsträcks på ett sätt som inte motsvarar ändamålet med dennes lagbaserade skyldigheter.s. 176

18.I BDO-målet var den underlåtna skyldigheten den lagstadgade revisionen av bokslutet, vars kärnändamål analyserats ovan. Fastän BO och BDO vid uppsättandet av revisionsberättelsen hade kunnat förutse att möjliga felaktigheter har en effekt på bolagets börskurs, följer skadeståndsansvar inte som sådant av den förutsägbarheten. Den skada som konkret inträffat, alltså den ekonomiska förlust som orsakades av det förvridna bytesförhållande i aktiebytet och sättet på vilket det förorsakats, bör jämföras med kärnändamålet i den skyldighet som revisorn konkret försummat, dvs. säkerställandet av bokslutets riktighet. I bedömningen bör uppmärksammas hur denna skyldighet står i relation till andra aktörers skyldigheter. I BDO-målet får felet i bokslutet som påverkade aktiekursen, och därmed även bytesförhållandet, primärt anses höra till området för bolagets skyldigheter. Frågeställningen i BDO-målet avviker således tydligt från den situation, där investerare yrkar på skadestånd för tapp till följd av aktieaffärer i börsbolagets aktie under en tid där bolaget underlåtit sina informationsplikter så att börskursen avvikit från vad den varit om plikten följts vid de tidpunkter då investerare genomfört sina aktieaffärer. Således skulle skadan som den förvridna kursen lett till mer sannolikt kunna anses vara juridiskt relevant då bolaget underlåtit sin informationsplikt, eftersom bolagets informationsplikt enligt VML uttryckligen skyddar den marknadsmekanism som resulterar i bolagets kurs.s. 176

Konklusion

1.I artikeln har det presenterats en skadeståndsrättslig orsakssambandsmodell som tillhandahåller ett praktiskt hjälpmedel för konkreta orsakssambandsproblem. Kausalitetsmodellen som avser två olika skeden särskiljer faktorer som kan observeras empiriskt från dessas juridiska bedömning. I artikeln har strävats efter att fördjupa orsakssambandets teoretiska motivering. Orsaken till den teoretiska analysen är praktisk. Den teoretiska grunden hjälper till att förstå varför en viss orsakssambandsmodell är bättre än en annan. Den modell som rekommenderats i artikeln erbjuder en teoretisk förklaring till t.ex. varför det bör anses tillräckligt för uppfyllelsen av den faktiska kausaliteten att en styrelsemedlems försummelse av skyldigheterna enligt ABL enbart har medverkat till skadans inträffande, fastän skadans inträffande i sig också förklaras av andra faktorer.s. 177

2.Kausalitetsmodellen klargör också sättet på vilket läran om normens skyddsändamål och läran om skadans förutsebarhet förhåller sig till granskningen av kausalitet. I artikeln har påvisats att man med hjälp av den faktiska kausalitetens juridiska relevansbedömning på ett ändamålsenligt sätt förmår rikta in orsakssambandet till skador som är relevanta för den överträdda normen. För revisorns ansvar innebär detta en analys av orsakssambandets omfattning ur perspektivet av kärnändamålet hos den norm som revisorn överträtt. Ju längre bort från skyldigheten som hör till normens kärnområde (t.ex. säkerställandet av riktigheten hos ekonomiska uppgifter) skadan (t.ex. skador som följer av kursreaktioner) är, desto mindre sannolikt är skadan i ett juridiskt relevant orsakssamband med revisorns oaktsamma handlande.s. 177

3.Grundidén i den kausalitetsmodell som gestaltats i artikeln är tilllämplig oberoende av innehållet i den norm som grundar skadeståndsansvaret. Vad den juridiska relevansavvägningen anbelangar är det nog möjligt att olika ansvarssituationer förutsätter avvägningsmekanismer med olika innehåll. Det är således möjligt, t.ex. gällande personskador, att kravet på förutsebarhet eller betydelsen av skadevållarens och skadelidandens riskpositioner betonas på ett annat sätt i den juridiska relevansbedömningen än vid bedömningar om bolagsledningens och revisorns ansvar.s. 177

4.En kausalitetsbedömning kan inte grunda sig på känsla eller intuition om motiveringens riktighet. I värsta fall leder en osammanhängande kausalitetsdoktrin till att orsakssambandet används som fasadargument. En oklar doktrin möjliggör en subjektiv definition av begreppet orsakssambands innehåll, varvid i praktiken vilken växelverkan som helst kan vara tillräcklig för orsakssambandskravets uppfyllelse. En teoretiskt motiverad modell främjar enhetligheten av rättspraxis och därmed förutsebarhet.s. 177