NJA 2003 s. 533, NJA 2007 s. 918. Dessutom bör man notera att i detta område rör det sig, i praktiken, om delegering av myndighetsutövningsfunktioner till en internationell organisation, något som är möjligt enligt 10:8 RF, men som skulle kräva uttryckligt lagstöd. Det är alldeles klart att den svenska lagstiftaren, när den antog lagen (1971:176) om internationella sanktioner, och även dess efterföljare, (1996:95), inte hade räknat med att FN:s säkerhetsråd skulle utveckla en sådan dynamiskt praxis som tränger djupt in i inomstatlig rätt.
Hänvisas från p. 24 (s. 721)
24.Här bör man notera att det finns ett sätt att tydligt identifiera terroristorganisationer som andra länder har använt sig av, nämligen genom att man fattar ett politiskt beslut att en viss organisation utgör en terroristorganisation. Organisationen skiljs från andra organisationer som också sysslar med våldsanvändning på så sätt att den ena organisationen är svartlistad och den andra inte. Så gör man t.ex. i USA och FATF har flera gånger tryckt på att Sverige ska införa ett sådant system. Det finns dock flera problem med detta tillvägagångssätt. Som exempel så har flera av EU-rådets beslut att svartlista en organisation framgångsrikt bestridits inför EU-domstolen. Denna rättspraxis har lett till förbättrade processuella garantier i svartlistandeprocessen, men grundproblemet med svartlistningsmetoden kvarstår. Huvudfrågan är om det är lämpligt och i överensstämmelse med rättsstatens principer att låta den verkställande makten bestämma, i form av ett politiskt beslut, vad som är och inte är, kriminaliserat, åtminstone så vitt gäller mycket politiskt färgade frågor. Maktdelnings- och rättsstatsprincipen innebär att kriminalisering främst bör ske i form av lag. Om man däremot överlämnar till den verkställande makten att fylla i centrala delar av förbudet riskerar man att kortsluta essensen av maktdelning och domstolskontroll. Visserligen är det möjligt för riksdagen att ge regeringen blankettstraffstadganden enligt 8:3 st. 2 RF, men Högsta domstolen har likväl satt gränser för vad som är möjligt att delegera till regeringen. Dessutom måste man beakta begränsningarna i 12:2 RF. Att regeringen identifierar en grupp som den anser uppfyller kraven i en lag innebär en förtäckt order att besluta i ett enskilt fall. Att andra demokratiska länder verkar ha färre betänkligheter med detta problematiska sätt att kriminalisera är enligt vår mening inte ett starkt argument för att följa efter dem. Man bör vidare ha i åtanke att den verkställande makten i USA har långtgående och exklusiva befogenheter att agera i frågor som gäller nationell säkerhet. I Sverige har vi inte en liknande reglering eller princip.s. 721