Stycket

6.Förklaringsbördans definition enligt svensk rätt får sammanfattningsvis anses vara att den tilltalades underlåtenhet att lämna en förklaring, eller misslyckandet att lämna en rimlig sådan, över bevisning som åberopats av åklagaren, ligger den tilltalade till last i bevishänseende. En förutsättning är att den tilltalade rimligen borde kunna lämna förklaringen. En sådan definition måste bedömas vara förenlig med oskyldighetspresumtionen. 4.3 Förklaringsbördans relation till åklagares bevisbörda I doktrinen har det diskuterats om en tillämpning av förklaringsbördan förutsätter att värdet av åklagarens bevisning är tillräckligt stark för en fällande dom, dvs. att åklagaren har uppfyllt sin bevisbörda. Av 35 kap. 4 § RB och dess förarbeten följer inte någon sådan inskränkning för att kunna tillmäta den tilltalades passivitet bevisvärde. En sådan inskränkning följer heller inte, vad gäller icke trovärdiga förklaringar, av 35 kap. 1 § RB. Som nämnts i avsnitt 3.5 går åsikterna i doktrinen isär och HD:s avgöranden ger stöd för båda uppfattningarna. Särskilt tvetydig får HD sägas vara i NJA 2013 s. 931 (”Resningsmålet”). I det fallet diskuterade HD förklaringsbördan i samband med utrymmet för alternativa hypoteser. Samtidigt återgav HD Europadomstolens uttalande i fallet John Murray om att den tilltalades tystnad kan beaktas vid värderingen av åklagarens bevisning.s. 667