Stycket

7.I HD:s praxis finns stöd för båda typerna av förklaringsbördor. Se exempelvis NJA 1984 s. 520 (”Målet om vårdslös skatteuppgift”). Som nämnts ovan konstaterade HD i det målet att en förklaring till ett visst förhållande inte hade lämnats. Det fick därför enligt HD:s mening anses styrkt att deklarationen var felaktig i vart fall till den del den grundades på ett visst angivet belopp. HD uttrycker sig på ett sätt i 1984 års fall som enligt min uppfattning kan tolkas som om den tilltalades tystnad var avgörande för att bevisningen skulle anses vara tillräckligt stark för att bevisa brottet. I enlighet med detta synsätt kan det uppfattas som om förklaringsbördan aktualiseras innan åklagaren har fullgjort sin bevisbörda. Det kan dock inte uteslutas att HD:s formulering innebär att HD var av åsikten att värdet av åklagarens bevisning, som i sig redan uppnått beviskravet, inte utsattes för någon reducerande påverkan.s. 661