1.Förklaringsbördan är inte reglerad i lag och nämns inte heller i förarbetena till rättegångsbalken. En relevant fråga är därför om det finns någon förklaringsbörda att tala om. HD använde sig dock av uttrycket, till min vetskap, för första gången i NJA 2013 s. 931 (”Resningsmålet”). Detta måste anses innebära att det, under vissa förutsättningar, finns en förklaringsbörda för den tilltalade. I 2013 års fall bekräftade HD att en förklaringsbörda har aktualiserats i tre tidigare avgöranden varav det tidigaste är från år 1984. Förklaringsbördans inträde i svensk straffprocess synes därför ha åtminstone drygt 30 år på nacken.s. 653
2.Det saknas en enhetlig definition av förklaringsbördan. I grova drag handlar det om att den tilltalade har att förklara en viss omständighet och att den tilltalades misslyckande med detta läggs denne till last i bevishänseende. Det är inte klarlagt av HD om den tilltalade kan misslyckas med att uppfylla förklaringsbördan både genom att vara tyst och genom att lämna icke trovärdiga förklaringar. Det är även oklart om förklaringsbördan aktualiseras innan det har konstaterats att åklagaren har uppfyllt sin bevisbörda eller först därefter. En praktiskt viktig fråga är vidare vilka situationer som kan ge upphov till en förklaringsbörda.s. 653
3.Förklaringsbördan har ett starkt samband med oskyldighetspresumtionen. Oskyldighetspresumtionen är en grundläggande straffprocessuell princip och innebär en rätt för den anklagade att bli behandlad som oskyldig genom hela det straffprocessuella förfarandet fram till en eventuellt fällande och lagakraftvunnen dom. Denna artikel kommer därför i avsnitt 2 att inledas med en redogörelse och diskussion av praxis från Europadomstolen som kan sägas ha anknytning till förklaringsbördan. I avsnitt 3 analyseras och diskuteras förklaringsbördan i svensk rätt. Därefter förs i avsnitt 4 en sammanfattande diskussion av förklaringsbördans innebörd och dess förenlighet med oskyldighetspresumtionen. I det sista avsnittet, avsnitt 5, framförs några avslutande synpunkter på det gällande rättsläget.s. 654