Förslag har dock framförts om att införa en sådan ordning i konsumentsammanhang, se Christensen, SvJT 1974 s. 760 ff. I kölvattnet av NJA 1968 s. 303 infördes även i 1971 års hemförsäljningslag en bestämmelse vilken gav ombud för näringsidkare ställningsfullmakt att utfästa förmåner m.m. i strid med färdiga avtalsutkast och sidolöparförbudsklausuler; jfr numera 1 kap 3 § distans- och hemförsäljningslagen (2005:59), DAL. En grundläggande brist i nämnda reglering är emellertid att 1:3 DAL bara träffar omfattningen av ett ombuds behörighet — hans eller hennes befogenhet synes alltså fortfarande kunna inskränkas med bindande verkan gentemot tredje man (konsumenten) enligt 11 § avtalslagen, exempelvis genom att huvudmannen inför en sidolöparförbudsklausul i avtalet varigenom konsumenten hamnar i ond tro om befogenheten. Möjligen kan dock ratio decendi i NJA 1986 s. 596 åberopas i sådant fall (se nedan avsnitt 4.4), alternativt kan man komma till en annan lösning genom att beakta syftet bakom bestämmelsen.
Hänvisas från p. 8 (s. 449)
8.Resultatet blir tydligare om vi jämför med det fallet att det istället varit X:s företrädare som fört priset på tal och lovat Y extra ersättning utöver de 50 miljoner kronorna. För att huvudmannen X ska bindas av ett sådant löfte krävs enligt 10 § första stycket avtalslagen att företrädarna hade behörighet att ingå avtal på det utfästa villkoret. Någon sådan fullmakt har dock inte getts till X:s företrädare. Om X:s företrädare saknade behörighet att ingå avtal enligt det aktuella villkoret, kan bundenhet för X knappast följa av att företrädarna insåg att Y trodde att villkoret gällde. En fullmaktsgivares skydd mot osanktionerade åtaganden blir då ofullständigt. För att nå ett annat resultat krävs att avtalslagens behörighetsregler upphävs och att huvudmannen åläggs ett generellt principalansvar för fullmäktigens behörighetsöverskridande in contrahendo, i likhet med vad som gäller i skadeståndssammanhang och vid handlande in contractu. Detta kräver mer djupgående överväganden eftersom det skulle innebära en omdaning i grunden av elementära fullmaktsrättsliga principer. Att gå så långt för att skydda tredje mans intressen synes vara väl långtgående, åtminstone i näringsidkarsammanhang.s. 449