Stycket

4.Ett bekymmer med att låta endast en del av artikel 6 (”den grundläggande bestämmelsen enligt artikel 6.1 om att rättegången ska vara rättvis”, vad det nu betyder) med uttolkande praxis vara vägledande vid utformningen och därmed också tolkningen av bestämmelsen i regeringsformen, är att Europadomstolen för sin del förhåller sig relativt fri (i såväl extensiv som restriktiv riktning) till konventionstexten. Den inhemska svenska uppspjälkningen kan, om inte annat, göra det oklart i vilken utsträckning rätten till en rättvis rättegång enligt regeringsformen kan stå på egna ben, utan direkt eller indirekt (ytterligare) stöd av Europakonventionen. Exempelvis uttalade Högsta domstolen i NJA 2015 s. 222 p. 6: ”Av artikel 6.3 d i Europakonventionen följer att den som har blivit anklagad för brott har rätt att förhöra eller låta förhöra en åberopad bevisperson.” I samma fall uttalade domstolen (p. 8) därtill, försiktigtvis med en jämförhänvisning: Om domstolen grundar sitt avgörande endast eller huvudsakligen på uppgifter som en person har lämnat vid förhör utom rätta utan att den tilltalade har haft tillfälle att ställa frågor till denne och inte heller kan anses ha avstått från sin rätt, föreligger det ett brott mot rätten till rättvis rättegång i artikel 6 Europakonventionen (jfr 2 kap. 11 § [regeringsformen]). Denna typ av hänvisning kan kontrasteras mot följande uttalande av Högsta domstolen (p. 15) i NJA 2015 s. 141, som lämnar än mer öppet vilket rättskälleunderlag domstolen grundar sin bedömning på: Om det skulle godtas att någon ny bevisupptagning inte sker vid tingsrätten i den senare brottmålsrättegången, kan följden också bli att den tilltalades rätt till en rättvis rättegång sätts åt sidan, i varje fall om bevisningen har mer avgörande betydelse (2 kap. 11 § andra stycket RF och artikel 6, särskilt 6.3 d, i Europakonventionen). Det finns, förvisso ifrågasatt, stöd i Europadomstolens praxis att betrakta de brottmålsspecifika minimirättigheterna i artikel 6.3 (liksom oskyldighetspresumtionen i artikel 6.2) som specifikationer av rättigheterna enligt artikel 6.1 vid prövning av en brottsanklagelse. Åtminstone när det gäller kopplingen mellan 2 kap. 11 § 2 st. regeringsformen och artikel 6 i Europakonventionen borde detta betraktelsesätt ha anlagts, eftersom det hade tydliggjort innehållet i rätten till en rättvis rättegång enligt regeringsformen utan att ha förändrat omfattningen av vilka rättigheter som tillkommer den som blivit anklagad för brott.s. 376