Stycket

5.Dan Hanqvist diskuterar inte formerna för hur kreditbetyg utformas i detalj och det finns ingenting som ingenting som tyder på att de i sig skulle omfattas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Även om ett kreditbetyg rent formellt skulle omfattas av de två grundlagarna, så är det möjligt att den konkreta situationen ändå kommer att ligga utanför den grundlagsskyddade sfären. Sedan tidigare gäller principen att om tryckfrihetsrättsliga hänsyn gör sig gällande i betydligt mindre grad än eljest — medan andra skyddsintressen är starka — ligger det närmare till hands att acceptera en begränsning av tryckfriheten. Anledningen är det kommersiella undantaget från de två grundlagarnas tillämpningsområde som innebär att uttalanden av utpräglat kommersiell natur inte omfattas av grundlagarnas materiella tillämpningsområde. Det kommersiella undantaget är till viss del en icke lagfäst rättsgrundsats och går längre än vad grundlagarnas ordalydelse antyder. Undantaget följer av en tolkning utifrån innebörden och syftet med det särskilda grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefriheten, som definieras i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen. Där anges att grundlagarna tillförsäkrar medborgarna rätt att i de skyddade medierna offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och att i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst, till säkrande av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och, enligt yttrandefrihetsgrundlagen, ett fritt konstnärligt skapande. Den här principen har bekräftats i flera prejudikat, av vilka här endast ska nämnas två. I NJA 1999 s. 749 konstaterade Högsta domstolen att reklam i tryckt skrift i och för sig faller under tryckfrihetsförordningen. Högsta domstolen konstaterade därefter att det torde råda allmän enighet om att ingripande mot reklamåtgärder kan ske utanför tryckfrihetsförordningens regler i fall då åtgärderna är av utpräglat kommersiell natur, dvs. att de vidtagits i kommersiell verksamhet och i kommersiellt syfte samt har rent kommersiella förhållanden till föremål. Högsta domstolen accepterade därför att ansvar utkrävdes enligt lagen om namn och bild i reklam, trots att lagen inte nämns uttryckligen i 1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen. Även i NJA 2001 s. 319 accepterade Högsta domstolen ett förbud av en annons med opinionsbildande och nyhetsförmedlande inslag, med stöd av undantagsregeln som tillåter förbud mot viss reklam. Även i detta mål betonades att det rörde sig om reklam av utpräglat kommersiell natur. Yttrandefrihetskommittén drog av detta slutsatsen i sitt betänkande att om ett visst yttrande inte omfattas av grundlagarnas innebörd och syfte blir inte tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen tillämpliga. Yttrandet ligger då utanför det materiella tillämpningsområdet. De materiella undantagen innebär som regel inte att tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen undantas helt. Ofta kan resultatet bli att vissa delar av grundlagarna inte tillämpas (t.ex. de straffrättsliga aspekterna) medan de fortfarande gäller i andra avseenden (t.ex. i fråga om censurförbudet).s. 42