Stycket

8.I HFD 2015 ref. 5 gällde det frågor som berör relationen mellan föräldrar och barn. Bakgrunden var den att två skilda föräldrar med gemensam vårdnad blivit oeniga om deras barn borde få ett centralstimulerande läkemedel för att lindra effekterna av en ADHDdiagnos. Medicinen hade provats en tid, men föräldrarna var oense om effekterna hade varit bra eller inte. Modern ansökte då utan faderns medgivande om fortsatt medicinering och detta medgavs av socialnämnden. I HFD kom frågan att gälla om den utredning som socialnämnden grundat sitt beslut på var tillräcklig för att kunna gå emot den ena vårdnadshavarens vilja. Enligt reglerna i föräldrabalken får socialnämnden nämligen besluta om vård mot en vårdnadshavares vilja, men det måste då ske för att tillgodose barnets bästa. Vid genomgången av regleringen framhöll domstolen ett förarbetsuttalande om att ett sådant ingrepp i rätten till skydd för privat- och familjeliv måste vara nödvändigt och proportionerligt på det sätt som föreskrivs i artikel 8 i Europakonventionen för att anses godtagbart. Mot den bakgrunden kunde det konstateras att det ställdes relativt höga krav på det underlag som utgör bas för ett sådant beslut och HFD fann att det inte funnits ett tillräckligt underlag för att kunna konstatera att en fortsatt behandling var nödvändig för barnets bästa. Avgörandet belyser tillämpningen av regler om barnets bästa i förhållande till föräldrars intressen och illustrerar samtidigt det sätt som domstolar ofta närmar sig frågor där teknisk eller vetenskaplig kompetens ytterst måste fälla avgörandet för vilket eller vilka myndighetsbeslut som ska fattas. En domstol kan på sådana områden endast sällan göra en bättre bedömning av själva sakfrågan, men kan däremot granska det underlag som myndigheterna haft för att garantera att besluten fattats under bästa möjliga förutsättningar.s. 240