1.Att kontrollera att förvaltningen fattar lagliga beslut har alltid varit en central del av förvaltningsdomstolarnas roll — i grund och botten en slags renhållning i rättsstaten. Och denna kontroll är dessutom den mer vardagliga sidan av lagprövningen, som ju prövar lagligheten i normerna. Det är inte alltid man tänker på denna kontroll som en fråga om rättighetsskydd, men om inte myndigheterna utövar sina befogenheter på ett lagligt sätt blir inte rättighetsskyddet ett komplement till rättsordningens struktur utan ensamt ansvarigt för att maktutövningen hålls inom acceptabla gränser vad gäller rättssäkerhet, proportionalitet m.m. Av erfarenheter från andra länder vet vi att det är något som de konstitutionella rättighetsreglerna kan ha svårt att mäkta med på egen hand. Så olika länder som USA och Ryssland har t.ex. omfattande och i teorin väl fungerande rättighetsregler i grundlag, men saknar (i högre eller lägre grad) en generell förvaltningskultur och en grundläggande förvaltningsrätt. Det är då mycket svårt att ge enskilda ett reellt skydd mot rättsövergrepp, maktmissbruk och dylikt, även om de fall som går till domstol behandlas aldrig så strängt och strikt där. Betydelsen av denna kontroll av myndigheternas maktutövning kan därför knappast överdrivas och denna typ av mål är inte sällan förekommande i HFD, även om det naturligtvis huvudsakligen är underinstanserna som utför denna kontroll.s. 228
2.Två exempel kan räcka i detta sammanhang. I HFD 2014 ref. 37 gällde det en socialnämnd som nekade en sökande fullt social bistånd med motiveringen att den enskilde inte medverkade i tillräckligt hög grad till verkställigheten av ett beslut om utvisning. I socialtjänstlagen finns bestämmelser om vissa villkor som kan ställas på enskilda som söker bistånd, t.ex. att delta i praktik. HFD konstaterade att det i praxis godtagits att vissa ytterligare villkor kan ställas för en rätt till bistånd, så länge dessa villkor anknyter till socialtjänstens ansvar och biståndets syfte. Syftet med biståndet är att hjälpa den enskilde till att leva ett självständigt liv. Ett krav på att medverka till utvisning kunde inte kopplas till syftet med biståndet på det sätt som andra, godtagbara, villkor kan och föll därmed utför de befogenheter som lagen ger socialnämnden.s. 228
3.Ett avgörande med en kanske lite mer överraskande utgång är HFD 2014 ref. 57, som gällde ett kommunalt beslut om att inte ta ut parkeringsavgifter för miljöbilar. Skälet för detta var en allmän önskan om att gynna miljövänlig trafik. I det aktuella lagstiftningsärendet angavs att parkeringsavgifter kunde differentieras vid boende- och nyttoparkering samt att rörelsehindrade helt kunde undantas från avgiftsskyldighet. Någon befogenhet för kommunen att av andra skäl än dessa besluta om olika avgifter för olika grupper kunde enligt HFD:s mening inte utläsas av lagen eller dess förarbeten. Kommunens beslut — ehuru lovvärt från miljösynpunkt — var således olagligt och upphävdes. Processuella frågor — överklagbarhet, etc. Processuella frågor av alla de slag innefattar ofta juridiska svårigheter och är dessutom intimt förknippade med grundläggande rättssäkerhetskrav och ett reellt rättighetsskydd. Det gäller inte minst frågor om talerätt och förvaltningsbesluts överklagbarhet eftersom det är genom en möjlighet att gå till domstol som enskilda kan få myndigheternas maktutövning prövad. Både svenska förvaltningsrättsliga principer och det rättskydd som följer enligt Europakonventionen och EUrätten aktualiseras på detta område.s. 228
4.I HFD avgörs ett relativt stort antal frågor av denna typ och det finns inte här möjlighet att beröra dem alla. Några är dessutom mer partikulära för en viss form av process (t.ex. offentlig upphandling) eller för en viss typ av situation och därför kanske inte av så allmänt intresse. Här ska främst ett antal avgöranden om talerätt och överklagbarhet enligt svensk förvaltningsrätt och europarätten redovisas.s. 229
5.I HFD 2013 ref. 74 gällde det bl.a. om en enskild hade talerätt mot ett myndighetsbeslut. Omständigheterna var i korthet att ett fondbolag ville utse en person till styrelseledamot, men för detta krävdes ett godkännande från en myndighet. Myndigheten motsatte sig utnämningen av personen, som man ansåg vara olämplig, och bolaget avstod då från att utse personen ifråga. Frågan var då om den person det gällde hade talerätt mot myndighetens beslut, trots att det formellt sett inte riktade sig till hen, utan mot ett bolag. Bestämmelsen i 22 § förvaltningslagen säger att den som är berörd av ett beslut får klaga om det gått denne emot och det får överklagas. HFD rekapitulerade tidigare rättspraxis ifråga om talerätt. Domstolen fann att beslutet — som rörde klaganden personligen, gällde hens lämplighet, hade direkta verkningar för uppdraget ifråga och sannolikt även för möjligheterna att få framtida uppdrag av samma karaktär — måste anses angå den klagande på ett sådant sätt att talerätt förelåg. I sak fann domstolens majoritet att myndigheten haft fog för sitt beslut, medan en ledamot (undertecknad) var skiljaktig i den frågan. Avgörandet i talerättsfrågan kan ses som en viss utvidgning i förhållande till tidigare rättspraxis på området och som ett befästande av den generösa hållning som förvaltningsdomstolarna oftast visat enskilda när det gäller möjligheten att klaga på förvaltningsbeslut (varom mer nedan).s. 229
6.Ännu en intressant pusselbit när det gäller att teckna en bild av hur talerätten gestaltar sig i svensk förvaltningsrätt får man genom HFD 2014 ref. 8. Där var fråga om Svenska Naturskyddsföreningen hade rätt att klaga på Skogsstyrelsens beslut om att tillåta avverkning av skog i ett fjällområde. Lagstiftningen på området är utformad så att en enskild skogsägare anmäler till Skogsstyrelsen att man vill avverka och myndigheten därefter beslutar om att ge tillstånd (eventuellt förenat med villkor) eller om att neka sådant tillstånd. I det aktuella målet hade Skogsstyrelsen beviljat avverkning med vissa villkor för ett skogsområde som låg fjällnära och som var omgivet av områden som i sin tur skyddades som nationalparker. Beslutet överklagades av Svenska Naturskyddsföreningen och frågan för HFD var om föreningen kunde medges talerätt angående ett beslut som riktades till skogsägaren och där föreningen inte var granne eller på liknande sätt direkt berörd av avverkningen som sådan. Det blev även i detta mål fråga om att tillämpa den allmänna bestämmelsen om talerätt m.m. i 22 § förvaltningslagen. Domstolen konstaterade inledningsvis att en ideell förening som inte haft partsställning och inte omfattas av vissa särskilda regler i miljöbalken vanligen inte tillerkänns talerätt. Efter en tämligen ingående analys av vissa bestämmelser i den s.k. Århuskonventionen drog HFD slutsatsen att det aktuella beslutet omfattades av konventionens bestämmelse om att allmänheten ska ges tillgång till effektiva rättsmedel (artikel 9.3). Mot den bakgrunden — och då Svenska Naturskyddsföreningen i övrigt uppfyllde villkoren för att kunna anses tillvarata allmänna intressen — så fann domstolen att beslutet om avverkning skulle anses angå föreningen på det sätt som 22 § förvaltningslagen kräver för talerätt. Vad avgörandet i korthet alltså illustrerar är en s.k. konventionskonform tolkning av svensk lag. Denna typ av avgöranden är sannolikt av stor praktisk betydelse mot bakgrund av den pågående internationaliseringen av nationella rättsordningar.s. 229
7.Även mål om andra processuella grundfrågor har på senare tid avgjorts i HFD. Ett sådant avgörande är HFD 2015 ref. 73, där en fråga som sällan kommit att belysas i rättspraxis ges plats. Det gäller 22 § förvaltningslagens krav på att ett beslut ska ha gått den klagande emot för att beslutet ska gå att klaga på (s.k. kontraritet). Omständigheterna var kortfattat att en person anmälde om namnbyte till Skatteverket, som dagen efter det att anmälan inkom fattade beslut i enlighet med denna. Nu bar det sig inte bättre än att den sökande ångrade sig kort därefter och ville få beslutet ändrat. Detta godtogs inte av underrätterna, som konstaterade att anmälan lett till det eftersökta beslutet och att det därför inte fanns något beslut som gick klaganden emot. HFD fäste dock avgörande vikt vid att den enskilde under överklagandetiden bör kunna disponera över frågan om ett beslut gått hen emot eller inte. Den begränsning som domstolen nämner för sådana omsvängningar är att den enskildes ändrade inställning måste kunna inrymmas i den pågående processen. Så var fallet här och alltså borde klagandens talan ha tagits upp till prövning.s. 230
8.I mål 5818-14 (avgjort den 4 juli 2016) kom intrikata frågor om överklagbarhet att stå i centrum. Bakgrunden var den att ett bolag gått i konkurs och under denna hade staten betalat ut avsevärda summor i lönegaranti till de anställda. På grundval av vissa beslut av Skatteverket kom därefter Länsstyrelsen att rikta ett krav mot konkursbolaget avseende statens regressfordran för de utbetalda medlen. Den här intressanta frågan var om detta krav var ett överklagbart beslut eller om det kanske hellre borde ses som ett partsbesked från den som bevakar statens fordran i en konkurs. HFD konstaterade att länsstyrelsens krav var handlingsdirigerande och hade faktiska verkningar för bolaget. Med hänvisning till bestämmelser i lönegarantilagen och till rättspraxis från Högsta domstolen (NJA 2011 s. 849) kom HFD fram till att bolaget inte hade möjlighet att få invändningar mot regresstalan prövade vid domstol annat än genom att talan antingen prövades av allmän förvaltningsdomstol eller vid en senare talan om skadestånd mot staten vid allmän domstol. HFD slår fast att möjligheten att i efterhand föra talan mot staten inte kan betraktas som en fullgod ersättning för en domstolsprövning av den egentliga tvistefrågan. Beslutet kunde således överklagas. Detta är en viktig markering vad gäller effektiviteten i det skydd som prövning i förvaltningsdomstol ger enskilda i förhållande till den möjlighet som alltid finns att vända sig till allmän domstol med en skadeståndstalan.s. 230
9.En lite mer udda processuell fråga kom upp i HFD 2014 ref. 28. Bakgrunden var den att en person anonymt begärt att få ta del av vissa handlingar vid en myndighet, men nekats detta med motiveringen att handlingarna var förkomna. Detta beslut överklagades, men det anonyma överklagandet avvisades såsom för sent inkommet. HFD hade därefter att ta ställning till en anonym begäran om resning av kammarrättens avvisningsbeslut och just frågan om möjligheten att föra en talan vid domstol anonymt kom att prövas. HFD konstaterade att tryckfrihetsförordningens regler om anonym tillgång till allmänna handlingar inte hade ett sådant samband med de krav förvaltningsprocesslagen ställer för att en enskild ska kunna föra talan i domstol att man kan göra avkall på dessa processuella krav. I dessa krav ingår att personnummer och vissa kontaktuppgifter ska uppges samt — trots att lagtexten inte uttryckligen anger det — att namn anges. En anonym talan mot ett beslut kan därför inte läggas till grund för en domstols prövning. En skiljaktig ledamot (undertecknad) ansåg att en så strikt iakttagelse av förvaltningsprocesslagens formalkrav — vilka i sig innefattar undantag — innebar att tryckfrihetsförordningens skydd av rätten att ta del av allmänna handlingar anonymt undergrävdes och att en (grundlagskonform) tillämpning av förvaltningsprocesslagen som medgav anonyma klagomål i fall om allmänna handlingars offentlighet var både möjlig och önskvärd.s. 231
10.Att Europakonventionen haft stor inverkan på svensk rätt torde inte vara en överraskning för någon av läsarna av denna tidskrift. Inte minst gäller detta på det processuella området, där det sedan 1980talet stått klart att vissa inslag i svensk processrätt kommit i konflikt med konventionens bestämmelser, framförallt vad gäller artiklarna 5, 6 och 8. Frågor kring rätten att få tillgång till en domstolsprövning (access to justice) har varit ett genomgående tema för de svenska erfarenheterna med konventionen, men även andra frågor har varit aktuella.s. 231
11.Artikel 6 i Europakonventionen innehåller bl.a. bestämmelser om en rätt till en rättslig prövning av vissa frågor inför en opartisk och oberoende domstol. Vad detta kan innebära blev föremål för HFD:s bedömning i HFD 2015 ref. 6. Bakgrunden var ett överklagat beslut att inte bevilja studiemedel. Sådana klagomål prövas i myndigheten Överklagandenämnden för studiestöd utav ett särskilt beslutsorgan som — förvirrande nog — betecknas Överklagandenämnden. Enligt myndighetens instruktion kunde beslutsorganet Överklagandenämnden delegera vissa enklare beslut till nämndens ordförande, vice ordförande eller till myndighetschefen för myndigheten Överklagandenämnden för studiestöd (som också var ledamot av beslutsorganet). Frågan i målet var om nämnden som sådan var att anse som en ”domstol” i konventionens mening och — särskilt — om detta gällde även när myndighetschefen fattade beslut på delegation från nämnden.s. 232
12.HFD fann att beslutsorganet Överklagandenämnden uppfyllde kraven för att kunna anses som en domstol i konventionens mening. Här nämndes särskilt det oberoende beslutsfattande som svenska myndigheter garanteras genom regeringsformens 12 kap. 2 §. Det framhölls också att Europadomstolens prövning av oberoendet inte är abstrakt, utan sker med beaktande av konkreta omständigheter. När det gällde beslut av myndighetschefen på delegation från nämnden gjorde HFD bedömningen att även om en myndighetschef rent formellt lyder under regeringen (12 kap. 1 § regeringsformen) så innefattade den aktuella posten inga andra verkställande uppgifter annat än att se till att beslutsorganet fick adekvat stöd. Myndighetschefens beslutfattande omfattades också av samma konstitutionella garantier för oberoende som nämnts ovan och även om det inte var ett krav för anställningen så hade myndighetschefen varit ordinarie domare. Något skäl att mot denna bakgrund anse att det aktuella beslutsfattandet inte varit oberoende i konventionens mening fanns inte, trots den formella kopplingen mellan myndighetschefen och regeringen.s. 232
13.En fråga som återkommit under åren är om vissa typer av förvaltningsbeslut berör ”civila rättigheter” i Europakonventionens mening och därför enligt dess artikel 6 ska kunna prövas av domstol. Frågan var särskilt aktuell under den period på 1980- och 1990-talen som konventionsjuridiken kan sägas ha fått sitt genombrott i svensk rättspraxis, men har behållit sin aktualitet ända fram till idag. Numera finns dock en bestämmelse i förvaltningslagens 3 § som anger att ett förvaltningsbeslut som rör en enskilds civila rättigheter enligt artikel 6 alltid ska kunna prövas i domstol, även om det skulle finns bestämmelser — t.ex. överklagandeförbud — i en annan författning som anger motsatsen. Och i rättsprövningsmålet HFD 2011 ref. 22 konstaterade HFD att en möjlighet till domstolsprövning av förvaltningsbeslut alltmer kommit att uppfattas som en viktig rättsstatlig princip, som bl.a. kommit till uttryck i 1 § rättsprövningslagen. Ett beslut bör därför, enligt domstolen, anses röra civila rättigheter eller skyldigheter om det inte finns klart stöd för en annan bedömning. Mot denna bakgrund har HFD helt nyligen haft att ta ställning till två kvarvarande förbud att överklaga beslut.s. 232
14.I HFD 2016 ref. 49 gällde det en organisation som sökt statsbidrag för sin verksamhet, men som nekats för att man inte uppfyllde vissa kriterier som den aktuella förordningen föreskrev för att bidrag skulle utges. Beslutet var enligt förordningen inte överklagbart och det föreskrevs vidare att bidrag lämnas i mån av tillgång på medel. Frågan var om beslutet ändå kunde överklagas med stöd av förvaltningslagens 3 § och då var det så klart avgörande om beslutet om bidrag kunde anses röra en civil rättighet. HFD konstaterade att det inte gick att uttala sig generellt om olika bidragsformer utgör civila rättigheter eller inte, utan att en bedömning måste göras i förhållande till varje form av stöd. I målet var fråga om ett årligt s.k. organisationsstöd, som organisationer kunde ansöka om vid ett visst ansökningsdatum inför kommande år och där alla som uppfyllde förordningens kriterier fick bidrag. Bidragets storlek kunde således variera från år till år beroende på hur många ansökningar som beviljades och vilka medel myndigheten hade att dela ut, men alla som uppfyllde kraven fick något stöd. HFD kontrasterade denna ordning med en där ansökan om stöd kan göras löpande året och där den som ansöker riskerar att tillgängliga medel redan delats ut. Med den modell för fördelning av bidrag som myndigheten under lång tid valt att tillämpa kunde inte någon annan slutsats dras än att bidraget i realiteten var en rättighet för dem som uppfyllde förordningens krav. Därför förelåg också en rätt till domstolsprövning av avslagsbeslutet. Avgörandet är särskilt intressant för att HFD:s bedömning inte enbart vilar på de formella förutsättningarna för att få stöd, utan att också hur stödet fördelats i praktiken vägdes in. Man kan kanske säga att en myndighet som av likabehandlingsskäl inte utnyttjar ett utrymme för skönsmässig bedömning kan tillskapa en rättighet där de underliggande föreskrifterna i sig inte klart ger uttryck för en sådan.s. 233
15.Som kontrast till detta avgörande kan HFD 2016 ref. 38 nämnas kort. Det gällde en i Norge fängslad svensk medborgare som ansökt hos regeringen om att denna skulle initiera ett förfarande om straffverkställighet i Sverige. Regeringen avslog denna begäran och den enskilde ansökte hos HFD om rättsprövning av regeringsbeslutet. Ett villkor för sådan rättsprövning är enligt 1 § rättsprövningslagen att saken rör civila rättigheter eller skyldigheter i den mening som avses i artikel 6 Europakonventionen. HFD slog fast att den tillämpliga lagstiftningen gav regeringen en diskretionär rätt att avgöra om en framställan ska göras till en främmande stat om överförande av straffverkställighet. Någon rättighet i svensk rätt var det således inte fråga om och beslutet kunde därför inte rättsprövas.s. 233
16.Frågan om vad som utgör civila rättigheter kom också upp i HFD 2016 ref. 41. Där var fråga om en person som ansökt om parkeringstillstånd för rörelsehindrade i sin kommun, men nekats detta. Beslutet kunde överklagas till länsstyrelsen och därifrån till Transportstyrelsen. Transportstyrelsens beslut fick däremot inte överklagas till domstol, men den klagande i detta mål gav inte upp för det, utan överklagade ändå när myndigheten fastställde kommunens beslut. Klaganden anförde att han visserligen var pensionerad, men hade fortsatt att arbeta och behövde parkeringstillståndet för detta och annat som hör livet till. Domstolen konstaterade att sociala förmåner av olika slag kommit att falla in under begreppet civila rättigheter. Även om det främst gällt ekonomiskt stöd i form av bidrag fanns också stöd i Europadomstolens rättspraxis för att andra typer av förmåner kunde utgöra civila rättigheter. Att reglerna om parkeringstillstånd för rörelsehindrade gav personer som uppfyllde kriterierna en rättighet stod enligt HFD klart. När det gällde huruvida rättigheten var ”civil” anfördes för det första att det mot bakgrund av HFD 2011 ref. 22 ska finnas klart stöd för att komma till slutsatsen att så inte är fallet. Europadomstolens rättspraxis talade för att förmånen kunde anses vara en civil rättighet och det förhållandet att klaganden bl.a. behövde tillståndet för att kunna arbeta stärkte denna slutsats.s. 234
17.Frågan om överklagbarhet har inte enbart uppkommit i konventionssammanhang, utan även när det gäller områden som regleras i EU-rätten. I HFD 2015 ref. 79 gällde det ett överklagandeförbud i jaktförordningen avseende Naturskyddsverkets beslut om att tillåta viss jakt på skyddade arter. Det svenska regelverket baseras på EU:s s.k. livsmiljödirektiv (också kallat art- och habitatdirektivet) och EUrättens betydelse vid tillämpningen av svensk rätt blev därför en viktig beståndsdel i HFD:s avgörande. Domstolen konstaterade inledningsvis att direktivet ställde klara och villkorliga krav på nationell lagstiftning till skydd för vissa arter, men att det saknades bestämmelser angående rättslig prövning av genomförandet av direktivet. De EUrättsliga principerna om rätt till domstolsprövning och om unionsrättens ändamålsenliga verkan kom därför att ha stor betydelse för prövningen. HFD fann att tillämpliga regler måste tolkas och tillämpas så att det inte blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten och att processuella hinder i nationell rätt som kommer i konflikt med klara unionsrättsliga förpliktelser inte får tillämpas. Överklagandeförbudet i jaktförordningen befanns vara ett ingrepp i de rättigheter som de klagande föreningarna kunde anses som bärare av samt ett hot mot unionsrättens ändamålsenliga verkan och fick mot den bakgrunden inte tillämpas.s. 234
18.I HFD 2014 ref. 12 kom domstolen att tillämpa den typ av kompensationer för konventionskränkningar som sedan en tid varit förekommande i allmän domstol, där t.ex. allt för långa handläggningstider kunnat medföra ett lindrigare straff (se t.ex. NJA 2003 s. 414 och NJA 2011 s. 386). Ytterst har dessa avgöranden vilat på artikel 13 i konventionen och det krav på effektiva rättsmedel avseende konventionskränkningar som där återfinns och som utvecklats genom Europadomstolens avgöranden. Bakgrunden till prövningen i HFD var en tvist mellan en enskild och Försäkringskassan om återbetalning av sjukpenning. Att återbetalningsskyldighet förelåg var helt klart när målet nådde högsta instans, där var frågan istället om denna kunde sättas ned med hänsyn till den långa tid som handläggningen av ärendet tagit hos såväl kassan som i domstol. Domstolen fann att den totala handläggningstiden var över fem år och att det hos kassan och i HFD förekommit långa tidsperioder utan att några åtgärder vidtagits i målet. En kränkning av klagandens rätt till en prövning inom skälig tid hade således skett och en nedsättning av återbetalningsskyldigheten var därför nödvändig. Yttrandefrihet m.m. HFD kommer inte så ofta i kontakt med frågor om yttrandefrihetens gränser, men i vissa fall som handlar om tillstånd, tillsyn eller avgifter kan det dyka upp fall som har med detta tema att göra.s. 235
19.I HFD 2013 ref. 13 gällde det frågan om det s.k. kulturkalaset i Göteborg skulle behöva betala en nota till en polismyndighet om ca 100 000 kr för ordningshållande insatser. I beslutet angavs att ersättningen motsvarade en fjärdedel av de faktiska kostnaderna. Avgörande för svaret på denna fråga var om kulturkalaset var att anse som en (grundlagsskyddad) allmän sammankomst eller som en offentlig tillställning enligt ordningslagen. I det senare fallet är det nämligen möjligt för polisen att ta ut ersättning för ordningshållningen, men bara om tillställningen har ett vinstsyfte. Domstolen konstaterade att kulturkalaset innefattade såväl allmänna sammankomster som offentliga tillställningar, att det ordnades av ett kommunalägt aktiebolag i syfte att marknadsföra regionen och att det aktuella aktiebolaget inte hade andra syften än det som vanliga aktiebolag har (nämligen att generera vinst åt ägarna). Även om bl.a. ingen avgift togs ut av besökare så innebar detta enligt domstolen inte att det var fråga om ett evenemang utan vinstsyfte. Ersättning till polisen skulle således betalas, men eftersom övriga förutsättningar för betalningsskyldighet inte prövats i lägre instans återförvisades målet för ställningstagande i dessa delar. Målet gäller indirekt gränsdragningen mellan grundlagsskyddade aktiviteter — allmänna sammankomster som är möten eller demonstrationer — för vilka samhället bör stå kostnaderna och offentliga tillställningar som faller utanför grundlagens skydd. HFD:s ställningstagande kan tolkas som att det inte finns något hinder att kräva ersättning när allmänna sammankomster och offentliga tillställningar förekommer samtidigt och relativt nära inpå varandra inom ett och samma avgränsade område.s. 235
20.Ett av allmänheten och media uppmärksammat avgörande var HFD 2014 ref. 33, som gällde om innehav av en dator med internetanslutning medförde skyldighet att betala radio- och tv-avgift. Enligt den tilllämpliga regleringen var den som hade en tv-mottagare skyldig att betala avgift och en tv-mottagare definierades som en teknisk utrustning som var avsedd att ta emot tv-sändningar. Att utrustningen kunde användas för andra ändamål hindrade inte att det var en tv-mottagare. Domstolen kom i hög grad att basera sitt avgörande på en tolkning av lagstiftningen och dess förarbeten samt tog som sin utgångspunkt att betungande offentligrättsliga regler måste ha ett klart författningsstöd (jfr under rubriken legalitet ovan). Vid avgörandet hade också vissa bestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen betydelse för domstolens tolkning av avgiftsreglerna. Slutsatsen blev att en dator som visserligen kunde ta emot tv-sändningar via internet inte var att betrakta som en tv-mottagare i radio- och tv-lagens mening och att avgift alltså inte kunde tas ut.s. 236
21.I HFD 2015 ref. 80 gällde det ett inslag i närradio som anmälts till Granskningsnämnden för radio- och tv för att ha haft ett innehåll som inte var tillåtet i närradio. Det är nämligen inte tillåtet att otillbörligt gynna kommersiella intressen och i inslaget hade en föreställning på Malmö Opera presenterats på ett sätt som kunde uppfattas som ett sådant gynnande. Nämnden beslutade att fälla inslaget och ålägga den ideella förening som stod bakom en sanktionsavgift. Efter överklagande kom förvaltningsrätten till samma slutsats, medan kammarrätten fann dels att det inte var helt klart att inslaget gynnat kommersiella intressen, dels att avgiften var oproportionerlig. I HFD fästes vikt vid att inslaget innehöll detaljerade uppgifter om biljettförsäljning och att det därför gått utöver vad som kan motiveras av ett informationsintresse. Avgiften ansågs mot bakgrund av att föreningen tidigare fällts för andra inslag vara proportionerlig. En skiljaktig ledamot (undertecknad) ansåg att inslaget inte hade ett så utpräglat kommersiellt innehåll som majoriteten ansett och anförde bl.a. att grundlagsregleringen medförde att radio- och tv-lagens regler om krav på innehåll måste tolkas restriktivt, varför inslaget borde frias. De olika meningarna ger kanske främst uttryck för olika bedömningar avseende det konkreta inslagets innehåll, men även en oenighet om vilket utrymme som yttrandefrihetsgrundlagen ger för reglering av reklam kan skönjas.s. 236
22.I HFD 2016 ref. 5 kom HFD att återigen komma i kontakt med frågan om kulturutövning, men denna gång i en skatterättslig kontext. Målet gällde två artister — s.k. DJ:s — som velat få klarhet i om deras framträdanden utgjorde konserter eller inte. Om framträdandet var tillräckligt konstnärligt för att utgöra en konsert var det momsbefriat och artisternas bolag var intresserat av att falla in under momsplikten, så lite paradoxalt drevs målet med premissen att framträdandena inte var tillräckligt konstnärliga för att undgå skattskyldighet. HFD fastställde Skatterättsnämndens förhandsbesked och ansåg bl.a. att framförandet var en integrerad och sammanhängande helhet som var ägnad att lyfta fram musiken och levandegöra den på ett sådant sätt att det var fråga om utövande konstnärers framförande av konstnärliga verk. Det är således inte bara till upphovsrätten utan också till skatterätten som man måste vända sig för att få veta var gränserna för det konstnärliga skapandet går!s. 237