Närliggande

14.I HFD 2016 ref. 49 gällde det en organisation som sökt statsbidrag för sin verksamhet, men som nekats för att man inte uppfyllde vissa kriterier som den aktuella förordningen föreskrev för att bidrag skulle utges. Beslutet var enligt förordningen inte överklagbart och det föreskrevs vidare att bidrag lämnas i mån av tillgång på medel. Frågan var om beslutet ändå kunde överklagas med stöd av förvaltningslagens 3 § och då var det så klart avgörande om beslutet om bidrag kunde anses röra en civil rättighet. HFD konstaterade att det inte gick att uttala sig generellt om olika bidragsformer utgör civila rättigheter eller inte, utan att en bedömning måste göras i förhållande till varje form av stöd. I målet var fråga om ett årligt s.k. organisationsstöd, som organisationer kunde ansöka om vid ett visst ansökningsdatum inför kommande år och där alla som uppfyllde förordningens kriterier fick bidrag. Bidragets storlek kunde således variera från år till år beroende på hur många ansökningar som beviljades och vilka medel myndigheten hade att dela ut, men alla som uppfyllde kraven fick något stöd. HFD kontrasterade denna ordning med en där ansökan om stöd kan göras löpande året och där den som ansöker riskerar att tillgängliga medel redan delats ut. Med den modell för fördelning av bidrag som myndigheten under lång tid valt att tillämpa kunde inte någon annan slutsats dras än att bidraget i realiteten var en rättighet för dem som uppfyllde förordningens krav. Därför förelåg också en rätt till domstolsprövning av avslagsbeslutet. Avgörandet är särskilt intressant för att HFD:s bedömning inte enbart vilar på de formella förutsättningarna för att få stöd, utan att också hur stödet fördelats i praktiken vägdes in. Man kan kanske säga att en myndighet som av likabehandlingsskäl inte utnyttjar ett utrymme för skönsmässig bedömning kan tillskapa en rättighet där de underliggande föreskrifterna i sig inte klart ger uttryck för en sådan.s. 233