Stycket

13.Det första avgörandet som ska beröras mera utförligt här gällde en rättighetsfråga. Den rättsliga — och något komplicerade — bakgrunden till avgörandet i HFD 2014 ref. 44 var att riksdagen i samband med skiljandet av Svenska kyrkan från staten antog en lag (1999:292) om avveckling av stadgad åborätt och landgille. Lagen innebar i korthet att de medeltida fastighetsinstituten åborätt och landgille skulle avvecklas. När det gällde landgillena var detta en form av nyttjanderätt som innehavaren fick mot viss ersättning till den församlingskyrka som formellt ägde marken. Lagen stadgade att äganderätten skulle övergå till brukaren och att den som uppbar landgille därvidlag skulle ha rätt till viss ersättning så att regleringen var förenlig med egendomsskyddet i regeringsformen och Europakonventionen. Avseende åborätterna kom bestämmelsen att utformas så att den som är rätt innehavare av besittningsrätten till fastighet under stadgad åborätt skulle inneha fastigheten med full äganderätt (1 §). I förarbetena uttalades att staten helt enkelt skulle avstå från sin äganderätt till fastigheter som var belastade med åborätt.s. 224