Stycket

55.I NJA 2006 s. 721 hade en trafikförsäkrad privatperson yrkat trafikskadeersättning under åberopande av att inträffad skada uppkommit i följd av trafik med ett okänt motorfordon och därvid orsakats genom vållande i samband med förandet av det okända fordonet. Högsta domstolen konstaterade att bevisbördan avseende nämnda förhållanden åvilade den försäkrade. Enligt domstolen kunde det vidare anses motiverat att uppställa ett högre beviskrav än i NJA 1984 s. 501. Till stöd härför åberopades att den skadelidande själv varit närvarande när skadan uppkom med följd att bevisläget kunde förmodas vara något bättre än i tillgreppsfall. Ytterligare ett skäl angavs vara att det ifrågavarande ersättningskravet inte riktats mot det egna försäkringsbolaget. Efter en avvägning mellan å ena sidan den skadelidandes skyddsintresse och å andra sidan försäkringskollektivets intresse av att försäkringsbolagens risktagande inte är så stort att premierna blir mycket höga ansåg Högsta domstolen att bifall till den försäkrades talan förutsatte att det framstår som klart mera sannolikt att skadeorsaken varit den som den försäkrade uppgivit än att orsaken varit en annan. Högsta domstolen konstaterade, i enlighet med vad hovrätten kommit fram till, att den enda bevisning som kunde anses ge stöd för den försäkrades påstående om att skadan uppkommit till följd av vållande av en förare i ett okänt fordon utgjordes av de uppgifter hon själv lämnat i förhör under sanningsförsäkran. Dessa uppgifter ansågs inte tillräckliga för att det uppställda beviskravet skulle anses vara uppfyllt. 1.6.1.2 Den försäkrade är näringsidkare NJA 1992 s. 113 gällde ett påstått inbrott i en pälsaffär. Det var ostridigt mellan parterna att bevisbördan i detta avseende åvilade den försäkrade. Högsta domstolen framhöll att en näringsidkare kunde förutsättas ha större möjligheter än privatpersoner att förebringa bevisning beträffande inträffade skadehändelser och att de dessutom ofta kan få hjälp från sina branschorganisationer när det gäller att ta tillvara sina intressen i försäkringsförhållanden. Vid företagsförsäkring borde beviskravet därför sättas högre än vid försäkring som tecknats av privatperson. Närmare bestämt skulle kravet bestämmas så att det, vid en helhetsbedömning skall framstå som klart mera sannolikt att ett försäkringsfall inträffat än att så inte är förhållandet. Och enligt Högsta domstolen skulle detta krav gälla alla näringsidkare, det vill säga oberoende av den i varje enskilt fall aktuella näringsidkarens storlek, mätt i termer av omsättning, antal anställda och dylika förhållanden. Den försäkrade ansågs inte ha uppfyllt det uppställda beviskravet. Det främsta skälet härtill var att det bedömdes som osannolikt att inbrottstjuvar, utan att lämna några som helst spår, skulle ha lyckats att ta ut de 112 pälsar som anmälts stulna genom den begränsade öppning i lokalens ytterdörr som brutits upp. Ytterligare skäl utgjordes av att den försäkrade bedömdes ha haft motiv att arrangera ett försäkringsfall för att med hjälp av försäkringsersättningen lösa sina ekonomiska problem samt att den försäkrade bara några dagar före försäkringsfallet kraftigt höjt försäkringsbeloppet på det ifrågavarande varulagret. 1.6.2 Omständigheter som möjliggör tillämpning av en undantagsregel I NJA 1986. s 470 hade försäkringsgivaren avböjt ett krav på ersättning ur en vagnskadeförsäkring med hänvisning till en bestämmelse i försäkringsvillkoren som från försäkringsskyddet undantog fall då föraren gjort sig skyldig till rattonykterhet. Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att försäkringsgivaren hade bevisbördan i detta hänseende. Vidare uttalade domstolen att redan undantagsbestämmelsens avfattning tydde på att det inte var tillräckligt med övervägande sannolikhet för att rattonykterhet belastade det försäkrade fordonets förare. Till detta kom att frågan om alkoholpåverkan vid trafikolyckor som regel blir föremål för polisutredning, varför försäkringsgivarens bevismöjligheter normalt är goda. Därför skulle beviskravet vara detsamma som i civilmål i allmänhet och således innebära ett krav på att förekomsten av rattonykterhet kunde anses styrkt. Skäl att ställa beviskravet så högt som fordras för fällande dom i mål om straffansvar för rattonykterhet (styrkt bortom rimligt tvivel) ansågs däremot inte föreligga. Försäkringsgivaren ansågs inte ha fullgjort det uppställda beviskravet eftersom det inte kunde uteslutas att den försäkrade, i enlighet med vad han själv gjort gällande, förtärt alkohol först efter den inträffade trafikolyckan.s. 777