Stycket

50.MD 2011:21 gällde två olika bestämmelser i en produktförsäkring som säljs som komplement till den garanti som tillhandahålls vid köp av hemelektronikprodukter. Den ena bestämmelsen innebar att försäkringstiden uppgick till fem år med skyldighet för försäkringstagaren att betala hela premien i förskott, dock med möjlighet för försäkringstagaren att vid utgången av varje tolvmånadersperiod säga upp försäkringen och därvid återfå överskjutande premiebelopp. Den andra bestämmelsen innebar att försäkringen vid totalskada upphörde att gälla i och med att konsumenten erhöll en ersättningsprodukt, utan att någon del av premien skulle återbetalas eller att försäkringen skulle äga giltighet avseende den nya produkten. Enligt Marknadsdomstolen kunde dessa båda villkor anses stå i strid med tvingande regler i FAL. De skulle därför anses oskäliga och förbjudas med stöd av 3 § AVLK. 1.6 Bevisbörda och beviskrav I försäkringsrättsliga sammanhang har bevisfrågor mycket stor betydelse. Därför är det naturligt att åtskilliga rättsfall tar sikte på frågor beträffande bevisbörda och beviskrav i fråga om olika omständigheter med betydelse för huruvida den försäkrade äger rätt till försäkringsersättning eller inte. 1.6.1 Omständigheter som medför att en skada omfattas av försäkring 1.6.1.1 Den försäkrade är privatperson I NJA 1984 s. 501 I och II hade motorfordonsförsäkring tecknats av privatpersoner. Frågan i de båda målen gällde bevisbörda och beviskrav för att det försäkrade fordonet, som i de båda fallen anträffats brandskadat, skulle anses ha tagits och brukats olovligen på sätt som enligt försäkringsvillkoren krävdes för att rätt till ersättning skulle föreligga. Högsta domstolen framhöll att försäkringstagaren hade bevisbördan i detta avseende men att det ofta var omöjligt att föra full bevisning om att en bil tagits och brukats olovligen, med följd att ett sänkt beviskrav kunde anses motiverat. Efter en avvägning av olika intressen, särskilt den lojale försäkringstagarens intresse av att kunna känna trygghet för att hans försäkring verkligen ger skydd i en situation som ofta har stor ekonomisk betydelse, skulle beviskravet enligt Högsta domstolen formuleras så att försäkringstagaren skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mera antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är förhållandet. Domstolen tillade att hänsyn vid bedömningen får tas till att försäkrade konsumenter i allmänhet har betydligt sämre möjligheter än försäkringsgivare att förebringa utredning i frågor av teknisk natur samt att brister i den tekniska utredningen, vilka det varit möjligt och rimligt att avhjälpa, därför normalt borde drabba försäkringsgivaren.s. 775