I detta sammanhang kan hänvisning även göras till det delvis föråldrade och något dunkla rättsfallet NJA 1983 s. 496. I detta fall hade en värnpliktig skadats vid en trafikolycka och vårdats på sjukhus utanför sitt hemlandstings område. Staten betalade med stöd i en författning om värnpliktsavlöning ersättning för sjukvårdskostnaderna och krävde därefter tillbaka beloppet från trafikförsäkringen för den värnpliktiges bil. Högsta domstolen ogillade kravet med hänvisning till att ersättningen måste anses utgöra en motsvarighet till de allmänna sjukvårdsförmånerna, att dessa förmåner inte föranledde någon regressrätt samt att den i målet aktuella sjukvårdskostnaden därför borde bäras av det allmänna och således inte kunna regressvis överföras på trafikförsäkringen. Lika väl synes utgången i detta fall ha kunnat motiveras med att rätten till återkrav mot trafikförsäkringen regleras i 19 § TSL och att staten enligt denna bestämmelse inte har någon sådan rätt.
Hänvisas från p. 16 (s. 804)
16.I det snarlika rättsfallet NJA 1990 s. 734 hade en tysk försäkringsgivare betalat ersättning för inkomstförlust med anledning av en personskada som uppkommit vid en trafikolycka i Sverige som orsakats av en bil som omfattades av svensk trafikförsäkring. Under åberopande av 19 § andra stycket TSL riktade den tyska försäkringsgivaren ett återkrav mot den svenska försäkringsgivaren som emellertid invände att någon rätt till återkrav inte kunde anses föreligga. Högsta domstolen slog fast att den tyska försäkringsgivaren hade rätt till återkrav men att en förutsättning härför, liksom i föregående rättsfall, utgjordes av att ersättningen ur den tyska försäkringen inte var av sådant slag att den skulle likställas med en sådan socialförsäkringsförmån som i enlighet med vad som framgått ovan avräknas från den trafikskadeersättning vartill den skadelidande ägde rätt, med följd att regressrätt vore utesluten. Högsta domstolen konstaterade att det var ostridigt att den skadelidande enligt tysk lag var skyldig att ha sjukförsäkring men att denne begagnat sig av rätten att byta ut medlemskapet i en allmän sjukkassa mot medlemskap i den kassa som administrerades av den tyske försäkringsgivaren. Verksamheten i denna kassa var offentligrättsligt reglerad och finansierades av arbetsgivaravgifter och premier från de försäkrade. Det var vidare ostridigt att den utgivna ersättningen motsvarade vad som skulle ha utgått om den skadelidande varit medlem i en allmän sjukkassa. Med hänsyn till dessa förhållanden ansåg Högsta domstolen att ersättningen från den tyska försäkringsgivaren betalats enligt i huvudsak samma grunder som en socialförsäkringsförmån. Vid detta förhållande omfattade den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning inte det som ersättningen från den tyska försäkringsgivaren avsett att kompensera. Eftersom den tyska försäkringsgivarens återkravsrätt inte kunde omfatta mer än vad den skadelidande hade rätt att erhålla i trafikskadeersättning hade den tyska försäkringsgivaren inte rätt att återkräva den utbetalda ersättningen från den svenska försäkringsgivaren. 3.6 Trafikförsäkringsavgift Enligt 2 § TSL skall trafikförsäkring finnas för motordrivet fordon som är registrerat i vägtrafikregistret och inte är avställt samt för annat motordrivet fordon som brukas i trafik här i landet. Vidare stadgas att försäkringsplikten skall fullgöras av fordonets ägare. Om föreskriven trafikförsäkring saknas är den försäkringspliktige enligt 34 § TSL skyldig att till Trafikförsäkringsföreningen utge trafikförsäkringsavgift för tid under vilken försäkringsplikten inte fullgjorts. 3.6.1 Vem skall anses vara ägare till ett motordrivet fordon med åtföl-s. 804