2 · FAL (tidigare GFAL och KFL)

1.I detta avsnitt behandlas rättspraxis beträffande innebörden av den reglering som återfinns i den försäkringsavtalsrättsliga lagstiftningen, det vill säga FAL och tidigare GFAL samt KFL, dock inte de rättsfall som gäller innebörden av de preskriptionsregler som före den 1 januari 2015 stadgades i 7 kap. 4 §, 8 kap. 20 § samt 16 kap. 5 § FAL (tidigare 29 § GFAL och 39 § KFL). Sistnämnda rättsfall har nämligen behandlats i avsnitt 1.7 tillsammans med de rättsfall som gäller innebörden av den närmast likalydande preskriptionsregel som fram till nämnda tidpunkt stadgades i 31 § (tidigare 28 §) TSL.s. 787

2.Den försäkringsavtalsrättsliga lagstiftningen är omfattande och i vissa delar komplicerad. Mot denna bakgrund är antalet rättsfall som tar sikte på innebörden av denna lagstiftning förvånansvärt litet. Inte minst gäller detta i jämförelse med den mycket omfattande rättspraxis som återfinns beträffande vissa andra försäkringsrättsliga problem, inte minst sådana som gäller tolkning av försäkringsvillkor.s. 788

3.FAL trädde i kraft den 1 januari 2006 och trädde då i stället för såväl GFAL som KFL. Detta medför att stora delar av den rättspraxis som detta avsnitt tar sikte på utgörs av avgöranden beträffande tilllämpningen av olika regler i lagstiftning som sedan länge är upphävd. Att åtskilliga av de här aktuella avgörandena till följd härav förlorat sitt prejudikatvärde är uppenbart. Sådana avgöranden refereras inte i den följande framställningen utan omnämns endast i all korthet.s. 788

4.Samtidigt kan det emellertid konstateras att förvånansvärt många av de avgöranden som gäller tillämpningen av reglerna i GFAL respektive KFL trots den nya lagstiftningen helt eller delvis har behållit sitt prejudikatvärde. En viktig förklaring härtill är att åtskilliga avgöranden gäller tillämpningen av regler i den gamla lagstiftningen som utan större förändringar förts vidare till FAL. I den följande framställningen refereras och kommenteras sådana avgöranden naturligtvis i samma utsträckning som de avgöranden vilka tar sikte på innebörden av den nu gällande lagstiftningen i FAL. 2.1 Kontraheringsplikt I NJA 1987 s. 383 hade en konsument med hemförsäkring blivit bestulen på inte mindre än fem cyklar under en tid av endast femton månader. Tvisten gällde huruvida detta förhållande kunde anses utgöra ett sådant särskilt skäl som enligt 15 § första stycket KFL krävdes för att försäkringsgivaren skulle äga rätt att till försäkringstidens utgång säga upp försäkringen till den del som den omfattade tillgrepp av cykel. Till stöd för en sådan rätt till uppsägning hade försäkringsgivaren enbart gjort gällande skadefrekvensen som sådan. Det hade således inte gjorts gällande att den försäkrade varit vårdslös eller annars brutit mot försäkringsvillkoren i samband med stölderna. Enligt Högsta domstolen kunde antalet stölder visserligen anses vara anmärkningsvärt stort. Med hänsyn till att försäkringsfallen inträffat på en ort där risken för cykeltillgrepp erfarenhetsmässigt var mycket påtaglig kunde skadefrekvensen emellertid inte anses vara så hög att särskilda skäl för uppsägning skulle anses föreligga.s. 788

5.Numera regleras frågan om försäkringsgivarens rätt att till försäkringstidens utgång säga upp en konsumentförsäkring i 3 kap. 3 § andra stycket FAL. Alltjämt uppställs ett krav på särskilda skäl. Och med sikte på personförsäkring återfinns en motsvarande regel i 11 kap. 3 § andra stycket FAL. Det har inte varit lagstiftarens avsikt att på något påtagligt sätt förändra innebörden av rekvisitet särskilda skäl. Mot denna bakgrund måste NJA 1987 s. 383 alltjämt anses ha ett högt prejudikatvärde. Och i viss utsträckning gäller detta också vid tilllämpning av 3 kap. 1 § respektive 11 kap. 1 § FAL som på motsvarande sätt uppställer ett krav på särskilda skäl för att en försäkringsgivare skall äga rätt att avslå en ansökan om nyteckning av en konsument- respektive personförsäkring som försäkringsgivaren normalt tillhandahåller allmänheten. 2.2 Förnyelse av försäkring I NJA 1987 s. 982 hade försäkringstagaren tecknat en reseförsäkring med tre månaders giltighetstid avseende en resa till USA, men stannat där längre än planerat och sedan de tre månaderna löpt ut råkat ut för ett olycksfall. Frågan i målet gällde huruvida försäkringen förnyats automatiskt med stöd av 14 § KFL, vars innehåll i sak förts vidare till 3 kap. 4 § FAL. Den ifrågavarande försäkringen hade inte sagts upp. Inte heller hade en motsvarande försäkring tecknats i annat försäkringsbolag. Något avtal om att den ifrågavarande försäkringen inte skulle förnyas hade inte slutits mellan parterna. Det avgörande var därför huruvida omständigheterna kunde anses vara sådana att det framgick att försäkringen inte skulle förnyas. Enligt förarbetena till KFL kunde en sådan omständighet utgöras av att fråga var om en reseförsäkring eftersom sådan försäkring mycket ofta tecknas avseende viss resa med följd att något behov av automatisk förnyelse inte kan anses föreligga. Högsta domstolen uttalade emellertid att när en reseförsäkring tecknats för längre tid än för en normal semester, och i vart fall för så lång tid som tre månader, kunde det antas många gånger vara ovisst om försäkringstagaren efter försäkringstidens utgång kommer att vara i behov av fortsatt försäkringsskydd eller inte. Vidare uttalades att bestämmelsen i 14 § KFL ”bygger på tanken att det i en sådan oviss situation är bättre för försäkringstagaren att försäkringen automatiskt förnyas än att så inte sker”. Med hänvisning härtill ansågs att den ifrågavarande försäkringen hade förnyats automatiskt med stöd av 14 § KFL, vilket fick till följd att det inträffade olycksfallet omfattades av försäkringsskyddet. Av allt att döma skulle bedömningen ha blivit densamma vid en tillämpning av 3 kap. 4 § FAL. 2.3 Premiedröjsmål 2.3.1 Verkan av uppsägning I NJA 1999 s. 188 hade en villahemförsäkring sagts upp på grund av dröjsmål med premiebetalningen genom ett skriftligt meddelande av det slag som tidigare krävdes enligt 25 § första stycket KFL. Enligt Högsta domstolen kunde en sådan uppsägning anses äga verkan inte endast i förhållande till försäkringstagaren, utan även i förhållande till den som enligt avtalet är medförsäkrad. Av allt att döma skulle bedömningen ha blivit densamma vid tillämpning av den numera gällande och motsvarande bestämmelsen i 5 kap. 2 § första stycket FAL. 2.3.2 Förutsättning för tillämpning av suspensionsklausul NJA 2015 s. 365 gällde en företagsförsäkring i vars villkor intagits en suspensionsklausul som föreskrev att dröjsmål med att betala premien för en senare premieperiod än den första medförde att försäkringsgivarens ansvarighet upphörde att gälla ända fram till dagen efter den dag då betalning faktiskt skett. Högsta domstolen slog inledningsvis fast att det förhållandet att bestämmelsen i 8 kap. 4 § FAL beträffande ansvarstiden är dispositiv medför att ”det är möjligt att inom ramen för en företagsförsäkring teckna avtal om suspensionsklausuler”. Vid detta förhållande gällde den i målet aktuella frågan huruvida det för att suspensionsklausulen skulle kunna åberopas krävdes att försäkringsgivaren dessförinnan skickat en påminnelse om premiens förfallodag till försäkringstagaren. Högsta domstolen konstaterade att 14 § andra stycket GFAL explicit stadgade att en suspensionsklausul inte kunde medföra att en försäkringsgivares ansvarighet upphörde med mindre än att en vecka förflutit efter det att försäkringsgivaren hade givit försäkringstagaren ett meddelande med erinran om premiens förfallodag. Vidare konstaterade domstolen att någon motsvarande bestämmelse inte återfinns i FAL men att 8 kap. 17 § första stycket tredje meningen i sistnämnda lag innehåller en tvingande regel om att en uppsägning med anledning av dröjsmål med betalning av premien för en senare premieperiod än den första inte får verkan förrän sju dagar efter att försäkringsgivaren avsänt en påminnelse om premiens förfallodag till försäkringstagaren. Till detta lade domstolen att förarbetena till FAL inte ger uttryck för att det funnits någon avsikt att genom den nya lagstiftningen förändra den rättsliga regleringen avseende premiedröjsmål. Mot denna bakgrund ansågs det ligga närmast till hands att uppfatta bestämmelsen i 8 kap. 17 § första stycket tredje meningen FAL ”på så sätt att den tar sikte även på suspensionsfallen”. I fall där en suspensionsklausul avtalats borde därför 8 kap. 17 § första stycket tredje meningen FAL tillämpas så att det krävs att försäkringsgivaren, för att kunna göra gällande att ansvaret har upphört på grund av utebliven premiebetalning, minst sju dagar i förväg har avsänt en påminnelse till försäkringstagaren om premiens förfallodag. 2.4 Åsidosättande av säkerhetsföreskrift NJA 1984 s. 829 gällde en hemförsäkring i vars villkor återfanns en säkerhetsföreskrift enligt vilken bostadens ytterdörr skulle hållas låst när bostaden lämnades utan tillsyn. Som påföljd för det fall att denna föreskrift inte uppfyllts stadgades att ersättningen som regel skulle nedsättas med 100 %. Egendom stals ur bostaden sedan den försäkrades hustru på väg till arbetet glömt att låsa ytterdörren som stått olåst hela dagen. Högsta domstolen konstaterade att ersättningen ur försäkringen skulle sättas ned med stöd av det tvingande stadgandet i 31 § KFL. En i sak närmast motsvarande bestämmelse återfinns numera i 4 kap. 6 § första stycket FAL.s. 789

6.Högsta domstolen konstaterade att det var ostridigt mellan parterna att gärningsmannen berett sig tillträde till bostaden genom den olåsta ytterdörren och att det sålunda kunde antas att skadan inte skulle ha inträffat om den ifrågavarande säkerhetsföreskriften hade iakttagits. Å andra sidan ansågs den ifrågavarande oaktsamheten inte ha varit av särskilt allvarlig natur. Med hänsyn härtill fanns enligt Högsta domstolen inte skäl att sätta ner ersättningen i större utsträckning än med de 50 % som den försäkrade själv medgivit. Av allt att döma hade domstolen kunnat tänka sig en ännu mera begränsad nedsättning om inget medgivande hade funnits, sannolikt med endast 25 %, i enlighet med en av domstolen åberopad överenskommelse mellan försäkringsbolagen och Försäkringsinspektionen (numera Finansinspektionen) som ingåtts under våren 1984. Av allt att döma skulle bedömningen ha blivit densamma vid en tillämpning av 4 kap. 6 § FAL. 2.5 Regressrätt 2.5.1 Förutsättningar enligt 25 § GFAL Flera avgöranden gäller försäkringsgivares regressrätt vid skadeförsäkring enligt 25 § GFAL. Enligt denna bestämmelse hade försäkringsgivaren en sådan rätt endast under förutsättning att skadan orsakats ”uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet” alternativt av någon som ”enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke”. I NJA 2001 s. 234 förklarade Högsta domstolen att vid bedömningen enligt 25 § GFAL av om ett barn vållat en brandskada uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, hänsyn inte skall tas till subjektiva förhållanden såsom barnets ålder och allvarliga psykiska störning. I NJA 1993 s. 764 slog Högsta domstolen fast att regressrätt med stöd av 25 § GFAL kan uppkomma gentemot skadevållare med strikt skadeståndsansvar oberoende av huruvida detta ansvar följer av en uttrycklig lagregel eller vilar på en genom rättspraxis införd regel. Enligt FAL uppkommer regressrätt utan de ovan nämnda begränsningarna. Vid detta förhållande är det tydligt att de båda nu nämnda avgörandena inte längre har någon betydelse för omfattningen av försäkringsgivares regressrätt. 2.5.2 Regressrätt avseende hittelön? I NJA 1994 s. 283 hade en försäkringsgivare betalat hittelön till upphittaren av en försäkrad personbil som stulits, varefter ett regresskrav riktades mot den som stulit bilen. Enligt hovrätten, vars dom fastställdes av Högsta domstolen, utgjorde hittelönen en sådan kostnad som är ersättningsgill enligt 5 kap. 7 § andra punkten SKL. Vidare ansågs försäkringsgivaren ha erlagt hittelönen för den försäkrade bilägarens räkning. Betalningen hade därför skett på grund av försäkringsavtalet med följd att regressrätt med stöd av 25 § GFAL ansågs föreligga. Kravet på att den betalning varpå försäkringsgivaren grundar sitt regresskrav skett på grund av försäkringsavtalet har på intet sätt övergivits i FAL. Vid detta förhållande får det anses klart att NJA 1994 s. 283 äger relevans vid tillämpning av också 7 kap. 9 § och 8 kap. 19 § i nämnda lag. 2.6 Tredje mans rätt Enligt 9 kap. 6 § första meningen FAL har varje försäkrad, inklusive tredje män som omfattas av försäkringen, rätt att uppbära ersättning från försäkringsgivaren. Enligt bestämmelsens andra mening får försäkringsgivaren dock till försäkringstagaren betala ett försäkringsbelopp som någon annan kan ha rätt till, om det inte framgår av försäkringsavtalet vem denne är och den berättigade inte heller hos försäkringsgivaren har anmält att han själv vill bevaka sin rätt. I sak motsvarar denna regel vad som tidigare föreskrevs i 57 § GFAL. Enligt NJA 2003 s. 89 har försäkringsgivaren, vid tillämpning av sistnämnda regel, såväl åberopsbördan som bevisbördan beträffande de nyss nämnda omständigheter som enligt det nämnda stadgandet kan medföra undantag från försäkringstagarens rätt. Av allt att döma äger detta giltighet också vid tillämpning av 9 kap. 6 § FAL. 2.7 Direktkravsrätt 2.7.1 Grundad på överlåtelse I NJA 1993 s. 222 hade en skadelidande framställt skadeståndsanspråk mot en ansvarsförsäkrad skadevållares konkursbo. Konkursboet hade vidarebefordrat anspråket till ansvarsförsäkringsgivaren som avböjt detta. I denna situation hade konkursboet överlåtit sitt anspråk på försäkringsersättning till den skadelidande. Frågan i målet gällde huruvida den skadelidande med hänvisning till denna överlåtelse ägde rätt till ersättning för sin skada direkt från försäkringsgivaren. Högsta domstolen slog inledningsvis fast att det enligt allmänna civilrättsliga grundsatser i regel inte föreligger hinder mot så kallad cession, det vill säga byte av borgenär, men att undantag görs när särskilda omständigheter föreligger. Enligt domstolen saknades emellertid anledning att inte godta att en ansvarsförsäkringstagare som drabbats av försäkringsfall överlåter den rätt till försäkringsersättning som kan tillkomma vederbörande. Överlåtelsen skulle sålunda anses ge den skadelidande förvärvaren rätt att kräva ersättning direkt från försäkringsgivaren. Domstolen tillade emellertid att den skadelidande förvärvaren, liksom annars vid cession, inte kan få bättre rätt än vad överlåtaren hade. 2.7.2 Grundad på FAL Vid sidan om sådana överlåtelsesituationer äger en skadelidande rätt att rikta krav direkt mot skadevållarens ansvarsförsäkringsgivare under de förutsättningar som anges i 9 kap. 7 § FAL. I NJA 2013 s. 233 aktualiserades frågan om huruvida en försäkringsgivare som betalat ersättning för en skada regressvis inträder i den skadelidandes sålunda stadgade direktkravsrätt. Högsta domstolen konstaterade att försäkringsgivares regressrätt enligt 7 kap. 9 § och 8 kap. 19 § FAL utgör en subrogationsrätt, det vill säga en rätt för försäkringsgivaren att inträda i den skadelidande försäkringstagarens rätt att erhålla skadestånd från skadevållaren samt att innebörden härav är att försäkringsgivaren vare sig kan få bättre eller sämre rätt mot skadevållaren än vad den skadelidande försäkringstagaren har. Vidare konstaterade domstolen att en subrogationsrätt, i likhet med en fordringsöverlåtelse, inte innebär något annat än ett borgenärsbyte. Med hänvisning härtill slog domstolen fast att försäkringsgivares regressrätt enligt 7 kap. 9 § och 8 kap. 19 § FAL inte endast medför en rätt att inträda i den skadelidande försäkringstagarens rätt till skadestånd från skadevållaren utan även en rätt att inträda i den skadelidande försäkringstagarens rätt att rikta krav direkt mot skadevållarens ansvarsförsäkringsgivare enligt 9 kap. 7 § FAL. 2.8 Förmånstagarförordnanden 2.8.1 Formkrav Enligt 14 kap. 3 § första stycket FAL skall ett förmånstagarförordnande, för att vara gällande, göras genom ett egenhändigt undertecknat meddelande till försäkringsgivaren. I sak motsvarar denna regel i det närmaste vad som tidigare föreskrevs i 103 § första stycket GFAL. I förarbetena till FAL uttalas att det uppställda kravet innefattar att meddelandet skall vara riktat till försäkringsgivaren, att försäkringstagaren skall ha vidtagit ändamålsenliga åtgärder för att få det överbringat till försäkringsgivaren, exempelvis genom att posta det, men att det inte är nödvändigt att meddelandet har kommit fram till försäkringsgivaren när försäkringsfallet inträffar. Samtidigt betonas att ett meddelande inte äger verkan som förmånstagarförordnande om försäkringstagaren bara har upprättat det utan att några befordringsåtgärder vidtagits. I anslutning härtill konstateras att 14 kap. 3 § FAL inte innefattar någon motsvarighet till 10 kap. 3 § ÄB om nödtestamenten. Det framhålls emellertid att skriftliga meddelanden som försäkringstagaren gör under sådana förhållanden som avses i det lagrummet ibland bör kunna behandlas som meddelanden som är avsedda för försäkringsbolaget. Till stöd härför återfinns en hänvisning till NJA 1982 s. 390, som gällde huruvida ett meddelande skulle anses utgöra ett giltigt förmånstagarförordnande enligt 103 § första stycket GFAL.s. 791

7.I detta fall hade försäkringstagaren i andras närvaro skrivit ett meddelande beträffande vem ersättningen ur en grupplivförsäkring skulle tillfalla. Meddelandet anträffades i försäkringstagarens bostad sedan denne följande dag avlidit. Enligt Högsta domstolen kunde omständigheterna i målet anses ge vid handen att försäkringstagaren avsett att överbringa meddelandet till försäkringsgivaren. Att försäkringstagaren inte vidtagit några mera ändamålsenliga och tillförlitliga åtgärder för att låta befordra meddelandet till försäkringsgivaren fick enligt domstolen godtas med hänsyn till försäkringstagarens sjukdomstillstånd och till att denne endast en dag efter att meddelandet upprättats avlidit. Med hänsyn till dessa särskilda förhållanden ansåg Högsta domstolen att meddelandet kunde anses utgöra ett giltigt förmånstagarförordnande enligt 103 § första stycket GFAL. Av allt att döma skulle bedömningen ha blivit densamma vid en tillämpning av 14 kap. 3 § FAL. 2.8.2 Tolkning Två andra rättsfall gäller tolkning av förmånstagarförordnanden. I NJA 1996 s. 652 aktualiserades frågan om innebörden av uttrycket ”arvingar” i ett förmånstagarförordnande som upprättats av en försäkringstagare vars enda arvingar enligt den legala arvsordningen utgjordes av Allmänna arvsfonden. Enligt Högsta domstolen förelåg en stark presumtion för att uttrycket ”arvingar” i enlighet med dess ordalydelse skulle anses ta sikte på försäkringstagarens legala arvingar (det vill säga Allmänna arvsfonden) och inte universella testamentstagare. För att en försäkringstagare med uttrycket ”arvingar” skulle anses ha avsett universella testamentstagare, och inte dem som är arvingar enligt lag, fordrades sålunda klara belägg för detta. Enär de vittnesmål som avlagts visade att försäkringstagaren inte önskat att någon del av hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla Allmänna arvsfonden ansågs sådana klara belägg emellertid vara för handen, innebärande att det ifrågavarande förmånstagarförordnandet, i strid med den rådande presumtionen, skulle tolkas så att försäkringstagaren redan vid försäkringens tecknande avsett att utfallande försäkringsbelopp skulle tillfalla hennes universella testamentstagare.s. 794

8.Numera återfinns regler beträffande tolkning av förmånstagarförordnanden i 14 kap. 4–6 §§ FAL. I 6 § uppställs ett antal presumtioner. En av dessa motsvarar den av Högsta domstolen uppställda presumtionen och innebär sålunda att ett förmånstagarförordnande till försäkringstagarens icke namngivna ”arvingar” skall anses avse ”de som har arvsrätt efter försäkringstagaren”. Enligt 14 kap. 4 § FAL gäller denna presumtion emellertid endast under förutsättning att ”inte annat med hänsyn till omständigheterna får anses framgå av förordnandet”. Av allt att döma skulle utgången i NJA 1996 s. 652 därför ha blivit densamma också vid tillämpning av de numera gällande reglerna i FAL.s. 795

9.I NJA 1999 s. 117 aktualiserades frågan huruvida ett förmånstagarförordnande till en namngiven sambo fortsatt att gälla trots att samboendet upphört före försäkringstagarens död. Högsta domstolen noterade att ett förordnande till äkta make enligt 105 § GFAL presumeras vara förfallet om makarna inte längre är gifta, eller om mål om äktenskapsskillnad pågår vid försäkringstagarens död. Någon motsvarande presumtion för det fall att förordnandet givits till förmån för en sambo föreskrevs däremot inte i GFAL men väl i 11 kap. 8 § ÄB avseende testamenten. Högsta domstolen fann att övervägande skäl kunde anses tala för att denna bestämmelse borde vara analogiskt tilllämplig på förmånstagarförordnanden. Vidare konstaterade domstolen att den nämnda bestämmelsen äger tillämpning oavsett om en sambo har namngivits eller inte. Att förmånstagaren i det aktuella fallet angivits med namn var således inte ensamt tillräckligt för att presumtionen skulle frångås. Inte heller ansågs vad som i övrigt anförts vara tillräckligt härför. Vid detta förhållande konstaterade Högsta domstolen att det aktuella förordnandet förfallit i och med att samboförhållandet upphört.s. 795

10.Enligt 14 kap. 6 § FAL presumeras ett förmånstagarförordnande till försäkringstagarens ”sambo” gälla endast till förmån för ”den som är sambo med försäkringstagaren när förordnandet tillämpas”. Presumtionen äger emellertid endast tillämpning under förutsättning att förmånstagaren inte namngivits. Detta skulle naturligtvis kunna föranleda motsatsslutet att ett förordnande till en namngiven sambo äger tillämpning också efter det att samboförhållandet upphört. I förarbetena till FAL uttalas emellertid att det inte är meningen att 14 kap. 6 § skall läggas till grund för några motsatsslut. Tvärt om uttalas att en tilllämpning av de föreskrivna presumtionerna också utanför deras direkta tillämpningsområde ibland kan ligga nära till hands. Vid detta förhållande kan det konstateras att inte heller FAL ger något tydligt svar på den fråga som var föremål för prövning i NJA 1999 s. 117 och att detta rättsfall således alltjämt kan tillmätas ett högt prejudikatvärde.s. 796