1 · Allmänna regler och principer

1.I detta avsnitt behandlas rättspraxis beträffande frågeställningar som är avhängiga regler och principer som är av allmän natur såtillvida att de inte återfinns i lagstiftning som specifikt tar sikte på försäkring. Exempel utgörs av frågor beträffande tolkning, utfyllning och jämkning av försäkringsvillkor samt frågor beträffande bevisbörda och beviskrav i tvister beträffande försäkringsersättning. Härutöver behandlas rättspraxis beträffande vissa nyligen upphävda regler beträffande preskription i FAL respektive TSL vilka, till följd av att de utformats på ett enhetligt sätt, ägde tillämpning inom stora delar av försäkringsrätten och såtillvida kan sägas ha varit av allmän natur. 1.1 Skadereglerares behörighet En fråga med stor praktisk betydelse är i vilken utsträckning olika befattningshavare i ett försäkringsbolag med stöd av fullmakt kan sluta avtal med bindande verkan för bolaget. Denna fråga behandlades av Högsta domstolen i det mycket uppmärksammade rättsfallet NJA 1992 s. 782.s. 750

2.I detta fall hade försäkringstagaren försummat att betala premien i rätt tid vilket enligt en uttrycklig bestämmelse i försäkringsvillkoren medförde att försäkringsskyddet var suspenderat vid tidpunkten för den i målet ifrågavarande skadan. Trots detta yrkades emellertid försäkringsersättning med hänvisning till att en skadereglerare efter skadehändelsen såväl muntligen som skriftligen uttalat att skadan (som värderades till mellan 20 och 40 miljoner kronor) skulle ersättas ur försäkringen. Frågan gällde huruvida skaderegleraren enligt regeln om ställningsfullmakt i 10 § andra stycket AvtL haft behörighet att ådra försäkringsgivaren ett sådant ansvar. I enlighet med vad som föreskrivs i nämnda lagrum avgjordes denna fråga mot bakgrund av rådande sedvänja i försäkringsbranschen. I fråga om innebörden härav hänvisade Högsta domstolen till två yttranden, ett från Försäkringsinspektionen och ett från Sveriges försäkringsförbund. Enligt Högsta domstolen kunde Försäkringsinspektionens yttrande närmast anses förmedla intrycket att det ”inte finns någon sedvänja av innebörd att skadereglerarna är behöriga att för försäkringsbolagens räkning fatta beslut av den typ och med så ingripande verkningar som i det aktuella fallet”. I Försäkringsförbundets yttrande tog Högsta domstolen särskilt fasta på diskussionen rörande huruvida en skadereglerare ”kan med bindande verkan avgöra, att bolaget skall ha ansvar även om en premie inte betalats i rätt tid” och att förbundet därvid uttalat att ”det inte finns någon sedvänja av innebörd att försäkringsbolagen godtar att sådana betydelsefulla och principiellt viktiga ändringar av försäkringsavtalen får göras av skaderegleraren”. Mot bakgrund härav och med hänvisning till ett frekvent citerat uttalande av Grönfors om att ”institutet ställningsfullmakt avser de schablonartade och i det dagliga livet ofta upprepade rättshandlingarna, under det att ovanliga och mera omfattande rättshandlingar har fullmaktsdokumentet som sitt naturliga instrument”, konstaterade Högsta domstolen att en skadereglerare inte på grund av reglerna om allmän ställningsfullmakt har rätt att göra sådana åtaganden för försäkringsbolagets räkning som skaderegleraren i detta fall hade gjort. Skaderegleraren hade sålunda agerat utanför sin behörighet med följd att dennes löfte inte kunde anses bindande för försäkringsgivaren.s. 750

3.Från ett allmänt perspektiv kan det konstateras att NJA 1992 s. 782 bekräftar att risken för missuppfattningar vad beträffar en ställningsfullmäktigs behörighet av lagstiftaren har placerats på tredje man. Senare har det diskuterats huruvida denna ordning måhända är alltför onyanserad. Inte minst gör sig denna synpunkt gällande när tredje man utgörs av en godtroende konsument. Med hänvisning till synpunkter av detta slag har också Högsta domstolen i NJA 2001 s. 191 I och II, som båda gällde bankdirektörers behörighet i samband med ingående av kreditrelaterade avtal, valt att tolka föreliggande sedvänja på ett extensivt sätt med följd att huvudmannen kunde anses bunden. Dessa avgöranden bör emellertid inte läggas till grund för några långtgående slutsatser vad beträffar den här ifrågavarande riskfördelningen. Huvudregeln är sålunda fortfarande, i enlighet med vad som föreskrivs i 10 § andra stycket AvtL, att risken för missuppfattningar vad beträffar ställningsfullmäktigens behörighet bärs av tredje man. Stöd härför ger om inte annat NJA 2002 s. 244 där en banktjänsteman utfärdat två bankgarantier trots att han enligt rådande sedvänja saknade behörighet härtill. Enligt Högsta domstolen kunde huvudmannen inte anses bunden av garantierna. Mot denna bakgrund kan NJA 2001 s. 191 I och II knappast sägas indikera annat än en smärre förskjutning i rättsläget vilken kan få betydelse i fall där ställningsfullmäktigens agerande, till skillnad från vad som var fallet i NJA 1992 s. 782, ligger nära gränsen till den behörighet som rådande sedvänja ger vid handen. Det synes alltså i första hand vara i sådana fall som domstolarna genom en extensiv tolkning av sedvänjan kan välja att placera risken för missförstånd vad beträffar rådande sedvänja på huvudmannen i stället för på tredje man. Av allt att döma skulle sålunda utgången i NJA 1992 s. 782 ha blivit densamma även för det fall att målet prövats efter 2001 och 2002 års avgöranden.s. 751

4.I syfte att på ett mera effektivt sätt flytta risken för missuppfattningar beträffande en fullmäktigs behörighet från tredje man till huvudmannen har Högsta domstolen i NJA 2013 s. 659 utvecklat den så kallade kombinationsfullmakten och därvid gjort följande uttalande: ”Den som skapar en befogad tillit hos någon annan, om att han företräds av en behörig person i en viss avtalssituation, kan … bli bunden av personens handlande. … Avgörande är de yttre förhållanden som härrör från huvudmannen och som tredje man har kunnat iaktta … . Vid bedömningen av om tredje man har kunnat hysa en befogad tillit i fråga om att det fanns en behörighet, får hänsyn tas till bl.a. vilket slags avtal det rör sig om, vilken verksamhet det gäller, hur vanligt förekommande avtalstypen är och vilka åtaganden avtalet innebär.” I NJA 2014 s. 684 preciserades de angivna kriterierna ytterligare. Inte i något av de båda rättsfallen ansågs emellertid någon fullmaktsskapande befogad tillit föreligga. Den utvecklade kombinationsfullmaktens räckvidd måste därför alltjämt anses vara tämligen oklar. Huruvida försäkringstagaren i NJA 1992 s. 782 kan anses ha haft befogad tillit av sådant slag som i 2013 och 2014 års fall skulle ha ansetts fullmaktsskapande är därför i hög grad osäkert. 1.2 Tolkning av försäkringsvillkor Ett mycket stort antal rättsfall gäller tolkning av försäkringsvillkor. I endast ett fåtal av dessa har emellertid Högsta domstolen på ett mera principiellt plan uttalat sig beträffande tillvägagångssättet vid tolkning av försäkringsvillkor. Dessa avgöranden behandlas i avsnitt 1.2.1. Övriga avgöranden är kasuistiskt präglade såtillvida att Högsta domstolen tagit ställning till den i varje enskilt fall aktuella tolkningsfrågan och härvid angivit vilken eller vilka faktorer som varit av betydelse för tolkningsresultatet. Sammantaget ger denna rikhaltiga praxis, som behandlas i avsnitt 1.2.2, emellertid en god bild av vilka olika faktorer som kan äga inflytande vid tolkningen av försäkringsvillkor. 1.2.1 Generella uttalanden I NJA 2001 s. 750 gjorde Högsta domstolen ett principiellt uttalande beträffande de faktorer som äger relevans vid tolkning av försäkringsvillkor. Uttalandet har följande lydelse: ”Vid tolkningen av ett försäkringsvillkor har man … att ta hänsyn till, utöver ordalydelsen, klausulens syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering, anslutning till lagens uttryckssätt, gängse praxis osv. Man får också pröva vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. Först om något resultat inte kan uppnås vid en sådan prövning har man anledning att falla tillbaka på andra, mera generella tolkningsprinciper, såsom den s.k. oklarhetsregeln.” I ett senare avgörande, NJA 2006 s. 53, har Högsta domstolen med hänvisning till 2001 års dom, nära nog återupprepat detta uttalande, dock med uteslutande av den passus som gäller vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. Med hänsyn till den nämnda hänvisningen har det emellertid knappast varit Högsta domstolens avsikt att ta avstånd från den sålunda utelämnade tolkningsfaktorn. Detta bekräftas av NJA 2013 s. 253 där Högsta domstolen, med hänvisning till såväl NJA 2001 s. 750 som NJA 2006 s. 53, gjort ett uttalande som, med undantag för ett fåtal språkliga avvikelser utan substantiell betydelse, motsvarar uttalandet i 2001 års dom.s. 752

5.I de nu nämnda avgörandena anges sålunda att tolkning av försäkringsvillkor kan ske med beaktande av ett antal angivna faktorer. Betydelsen av dessa uttalanden synes emellertid vara tämligen begränsat. I flertalet av Högsta domstolens avgöranden beträffande tolkning av försäkringsvillkor efter 2001 saknas nämligen referenser till det citerade uttalandet. Ett skäl härtill kan vara att det inte synes ha varit Högsta domstolens avsikt att i 2001 års avgörande uttömmande ange de faktorer som äger relevans vid villkorstolkningen. Till detta kommer att uttalandena inte förefaller utgöra resultatet av någon självständig analys från Högsta domstolens sida. I stället baseras de till mycket stor del på ett uttalande som Jan Hellner formulerade för över 50 år sedan. 1.2.2 Tolkningsfaktorer enligt Högsta domstolens kasuistiskt präglades. 753

6.avgöranden I enlighet med vad som framgått i avsnitt 1.2 återfinns således en rikhaltig rättspraxis av kasuistisk natur beträffande tolkning av försäkringsvillkor. I avsnitt 1.2.2.1–1.2.2.6 refereras de olika rättsfallen sorterade efter de olika faktorer som faktiskt inverkat vid tolkningen i respektive fall. 1.2.2.1 Ordalydelsen Åtskilliga rättsfall ger vid handen att försäkringsvillkor tolkas med beaktande av den omtvistade bestämmelsens ordalydelse.s. 753

7.I åtskilliga av dessa fall har den omtvistade bestämmelsen tolkats i enlighet med allmänt språkbruk.s. 754

8.NJA 1987 s. 835 gällde innebörden av en bestämmelse i villkoren för en ansvarsförsäkring för företag som gjorde undantag för skada som uppstått ”till följd av oriktiga utfästelser angående levererad egendoms lämplighet för visst ändamål”. Den försäkrade hade levererat fiskmjöl till en kund att användas som minkfoder, dock utan att lämna någon uttrycklig utfästelse angående fiskmjölets lämplighet för detta ändamål. Fiskmjölet skadade minskarna. Den försäkrade ansågs ansvarig för skadan och yrkade ersättning ur försäkringen. Kravet avböjdes av försäkringsgivaren med hänvisning till att det faktum att fiskmjölet sålts för att användas som minkfoder skulle likställas med en uttrycklig utfästelse angående fiskmjölets lämplighet för detta ändamål. Hovrätten, vars dom fastställdes av Högsta domstolen, tog fasta på det ifrågavarande villkorets ordalydelse vilken ”tolkad enligt vanligt språkbruk” ansågs ge ”föga stöd” för försäkringsgivarens påstående att enbart försäljningen av fiskmjölet som minkfoder skulle likställas med en utfästelse om dess lämplighet för detta ändamål. Den ifrågavarande undantagsbestämmelsen ägde således inte tillämpning med följd att den försäkrades ersättningsyrkande kunde vinna bifall.s. 754

9.NJA 1989 s. 346 gällde innebörden av en bestämmelse i villkoren för en inbrottsförsäkring för företag enligt vilken försäkringen gällde för stöld genom ”inbrott då någon olovligen med våld brutit sig in i eller med dyrk tagit sig in i lokal”. Den försäkrade yrkade ersättning för en stöld som genomförts med hjälp av så kallade falska nycklar, närmare bestämt nycklar som olovligen kopierats från de originalnycklar som under en tid funnits deponerade hos ett anlitat bevakningsföretag. Kravet avböjdes av försäkringsgivaren under hänvisning till att försäkringsfall enligt den citerade bestämmelsen inte kunde anses vara för handen. Högsta domstolen konstaterade att begreppet dyrk enligt allmänt språkbruk inte kunde anses omfatta falsk nyckel. Vidare uttalade domstolen att villkoren framstod som konsekventa då försäkringen endast omfattade skador när våld eller dyrk använts medan skador där förtroendemissbruk kunde misstänkas föll utanför försäkringsskyddet. Vid dessa förhållanden fanns det enligt Högsta domstolen inte något skäl att tolka den aktuella bestämmelsen ”på annat sätt än enligt ordalydelsen” med följd att den försäkrade inte kunde grunda någon rätt till ersättning för den inträffade skadan ”omedelbart på försäkringsvillkoren”.s. 754

10.NJA 1997 s. 832 gällde innebörden av en bestämmelse som föreskrev att en maskinförsäkring gällde för fysisk skada som ”inträffat” under försäkringstiden. Frågan i målet gällde huruvida den försäkrade kunde anses äga rätt till ersättning för en fysisk skada som under försäkringstiden visat sig genom att maskinen upphört att fungera men som faktiskt inträffat dessförinnan (varvid maskinen emellertid trots skadan fortsatt att fungera under viss tid). Högsta domstolen hänvisade till den ifrågavarande bestämmelsens avfattning och konstaterade att den försäkrade inte kunde anses äga rätt till ersättning ur försäkringen.s. 755

11.NJA 2006 s. 53 gällde innebörden av ett villkor i en olycksfallsförsäkring med följande lydelse: ”Med olycksfallsskada avses … kroppsskada som drabbat den försäkrade ofrivilligt genom plötslig yttre händelse”. Den försäkrade hade gjutit en betongplatta. När betongen stelnat men inte brunnit klart skulle dess yta jämnas till och ruggas upp. Under cirka två timmar utförde den försäkrade arbetet härmed knästående, varvid dennes byxor i ett tidigt skede genomvättes av den alltjämt blöta betongytan. När arbetet var färdigt upptäckte den försäkrade att huden på hans knän blivit svart. Detta berodde på frätskador som uppkommit genom kontakten med den blöta betongytan. Frågan i målet gällde huruvida den sålunda inträffade skadan i försäkringsvillkorens mening utgjorde en olycksfallsskada, det vill säga en kroppsskada som drabbat den försäkrade ofrivilligt genom en plötslig yttre händelse. Avgörande betydelse fick den ifrågavarande bestämmelsens ordalydelse. Ordet ”ofrivilligt” borde enligt Högsta domstolen avse motsatsen till ”frivilligt”, det vill säga ”något icke avsiktligt eller icke medvetet”. Vidare konstaterades att ofrivillighetsrekvisitet skulle anses vara knutet till skadan snarare än den skadeutlösande händelsen. Mot denna bakgrund ansåg Högsta domstolen att den försäkrade drabbats av skadan ofrivilligt. Vidare borde ordet ”yttre” enligt domstolens förmenande avse motsatsen till ”inre”, med följd att den försäkrades skada, vilken uppkommit till följd av att hans knän kommit i kontakt med den frätande betongen, måste anses utgöra resultatet av en yttre händelse. Plötslighetsrekvisitet skulle enligt Högsta domstolen ta sikte på en tidsaspekt. I själva ordet olycksfall borde enligt domstolen ligga ”att det är fråga om någon kortvarig händelse”. Vidare ansåg domstolen att ett skäl till detta rekvisit borde vara ”att från olycksfall avgränsa sådana händelser vilkas tidsförlopp är så utdraget att den skadelidande rimligen bort reagera och avbryta händelseförloppet för att motverka skadan”. Enligt domstolen kunde det inte anses styrkt att den försäkrades skada uppkommit omedelbart när han ställde sig på knä på det blöta betonggolvet. Vidare konstaterades att den försäkrade ”under en inte kort tidsrymd legat på knäna i sina av betongen genomvätta byxor” och att det med hänsyn till dessa förhållanden inte kunde anses ”övervägande sannolikt att hans skador drabbat honom genom en plötslig händelse”. Vid detta förhållande konstaterade domstolen att den försäkrades yrkande om ersättning skulle ogillas.s. 755

12.NJA 2009 s. 877 gällde innebörden av en bestämmelse i villkoren för en inbrottsförsäkring för företag. Med inbrott skulle enligt bestämmelsen förstås att ”någon olovligen med våld brutit sig in i lokal”. I det aktuella fallet hade egendom tillgripits ur en lokal. Ingången till lokalen var försedd med en dörr med två lås. Innanför dörren fanns en gallergrind som var försedd med ett hänglås. Efter tillgreppet kunde det konstateras att ingen åverkan tillfogats dörren eller låsen på denna. Däremot var hänglåset på gallergrinden avklippt. Den försäkrades yrkande om ersättning avböjdes av försäkringsgivaren under hänvisning till att inbrott inte var för handen då inget våld utövats mot dörren. Högsta domstolens majoritet konstaterade att gallergrinden utgjorde ett hinder som måste passeras för att det skulle vara möjligt att ta sig in i lokalen och att det för försäkringstagaren måste framstå som överraskande om det inte skulle anses vara fråga om inbrott när gallergrinden forcerats på det sätt som skett. Forceringen av gallergrinden omfattades nämligen ”utan tvivel” av den ifrågavarande definitionens ordalydelse. Det inträffade ansågs av sådana skäl utgöra inbrott i den mening som avsågs i försäkringsvillkoren med följd att skadan omfattades av försäkringen.s. 756

13.Ytterligare ett antal rättsfall påvisar att uttryck som har en inom juridiken specificerad innebörd många gånger tolkas i enlighet härmed.s. 756

14.NJA 1986 s. 659 gällde innebörden av uttrycket ”stöld eller annat tillgrepp” i villkoren för en försäkring avseende en motorcykel. Två män hade under provkörning avvikit med den försäkrade motorcykeln. Den försäkrades yrkande om ersättning ur försäkringen avböjdes av försäkringsgivaren under åberopande av att den försäkrade i samband med provkörningen frivilligt avhänt sig besittningen till motorcykeln varför det inträffade inte kunde betraktas som stöld eller annat tillgrepp i försäkringsvillkorens mening. Högsta domstolen konstaterade att det i målet var ostridigt att den försäkrade tillsammans med de båda männen dels gjort upp en särskild färdplan för provturen, dels bestämt att den försäkrade under provturen skulle följa efter motorcykeln i en bil och att, om de kom ifrån varandra, männen skulle stanna och invänta den försäkrade. Vid dessa förhållanden ansågs den försäkrade ha behållit besittningen till motorcykeln till dess att de båda männen avvek med den. Det inträffade kunde därför anses utgöra ett sådant olovligt tillgrepp som omfattades av försäkringen med följd att den försäkrades yrkande om ersättning kunde bifallas.s. 756

15.NJA 1994 s. 566 gällde innebörden av en på norska avfattad bestämmelse enligt vilken en ansvarsförsäkring som tecknats av ett rederi omfattade den försäkrades ansvar när detta fastställts i en ”endelig dom” varvid emellertid ansvar som medgivits av den försäkrade undantagits från försäkringens omfattning. Rederiet yrkade ersättning ur försäkringen för det skadestånd rederiet i en tredskodom dömts att betala. Återvinning hade inte sökts. Yrkandet avböjdes av försäkringsgivaren med hänvisning till att ansvar inte ålagts i en ”endelig dom”. Dessutom hade rederiets underlåtenhet att gå i svaromål och att efter meddelad tredskodom söka återvinning enligt försäkringsgivarens uppfattning inneburit ett medgivande av det ifrågavarande skadeståndsansvaret. Högsta domstolen ansåg uttrycket ”endelig dom” omfatta också tredskodomen. I fråga om undantaget för ansvar som medgivits av den försäkrade gjorde domstolen följande uttalande: ”Även om skäl kan anföras för att en försäkringstagare som underlåtit att gå i svaromål och sedermera att söka återvinning skall anses ha medgivit den skadelidandes krav finns det inte tillräckliga skäl att i detta avseende frångå ordalydelsen i bestämmelsen, som utformats av försäkringsgivaren.”s. 757

16.NJA 1996 s. 68 gällde innebörden av en bestämmelse i villkoren för en ansvarsförsäkring för företag som gav vid handen att försäkringen omfattade skadeståndsansvar för ”person- och sakskada”. Sedan den försäkrade ådragit sig skadeståndsansvar uppkom tvist om huruvida den inträffade skadan i försäkringsvillkorens mening utgjorde sakskada. Detta begrepp var inte definierat i försäkringsvillkoren. I denna situation valde Högsta domstolen att ge sakskadebegreppet samma innebörd som vid tillämpning av SKL. Detta innebar att nedsatt funktion hos en tillverkad kapsel, i strid med försäkringsgivarens uppfattning, ansågs utgöra en sakskada som omfattades av försäkringen.s. 757

17.I NJA 2008 s. 668 aktualiserades bland annat frågan om innebörden av en bestämmelse i villkoren för en flytande motorfordonsförsäkring, närmare bestämt i dess stöldmoment, enligt vilken försäkringen omfattade fordon ”som försäkringstagaren äger”. Frågan i målet gällde huruvida försäkringstagaren kunde anses som ägare till en bil som denne sålt på avbetalning med återtagandeförbehåll och som med stöd av nämnda förbehåll återtagits. Högsta domstolen gjorde, under hänvisning till konsumentkrediträttsliga regler, följande uttalande: ”Eftersom en avbetalningssäljare tillägnar sig varan redan genom själva återtagandet och därefter står risken för varan, bör säljaren eller dennes rättsinnehavare åtminstone i de nu aktuella försäkringsvillkorens mening anses som ägare av det återtagna fordonet”. Mot denna bakgrund skulle försäkringstagarens ”yrkande om ersättning för skadan ur stöldförsäkringen för egna fordon … bifallas, trots att fordonet varit sålt på avbetalning och under en tid varit i köparens besittning”. 1.2.2.2 Avtalets systematik och övriga innehåll Ett flertal rättsfall påvisar att avtalets systematik och övriga innehåll utgör en betydelsefull faktor vid tolkning av försäkringsvillkor. Stundom kan det rent av vara så att innebörden av en formulering är direkt avhängig försäkringsvillkorens övriga innehåll.s. 758

18.NJA 2013 s. 253 gällde innebörden av en bestämmelse i villkoren för en rättsskyddsförsäkring enligt vilken den försäkrade förlorar sin rätt till ersättning ur försäkringen om denne inte framställer sitt anspråk till försäkringsbolaget inom ett år från det han ”fått kännedom om sin fordran”. Den avgörande frågan i detta mål gällde vid vilken tidpunkt den försäkrade hade fått en fordran mot försäkringsbolaget. Efter att ha konstaterat att syftet med den omtvistade bestämmelsen kunde antas vara ”att förhindra att frågan om försäkringsgivarens betalningsskyldighet ska hållas svävande alltför länge” konstaterade Högsta domstolen att den aktuella villkorsformuleringen ”måste ges olika innehåll beroende på vad slags försäkring det är fråga om”. Domstolen konstaterade att rätten till ersättning ur den aktuella försäkringen enligt gällande villkor förutsätter att den försäkrade anlitat ett ombud för att handlägga en tvist. När detta sker uppkommer således en fordran på försäkringsersättning. Därför skulle den försäkrade anses ha fått en fordran mot försäkringsgivaren, och även kännedom om densamma, vid den tidpunkt då det i målet ifrågavarande ombudet anlitades. Vid detta förhållande hade den föreskrivna ettårsfristen löpt ut, med följd att någon rätt till ersättning ur försäkringen inte kunde anses föreligga.s. 758

19.Även när den omtvistade formuleringen inte på detta sätt är direkt avhängig försäkringsvillkorens övriga innehåll är det i vissa fall tydligt att ordalydelsen betraktats mot bakgrund av det sammanhang i vilket den förekommer.s. 759

20.NJA 1988 s. 408 gällde innebörden av en bestämmelse som från omfattningen av en hemförsäkring undantog stöldbegärlig egendom som den försäkrade ”lämnat kvar” i bil. Stöldbegärlig och skrymmande musikutrustning hade lämnats i en bil under 15–20 minuter medan den försäkrade hade hjälpt en vän att bära dennes utrustning från bilen till hans bostad. Under denna tid genomfördes ett inbrott i bilen varvid den försäkrades musikutrustning stals. Den försäkrades krav på ersättning ur försäkringen avböjdes av försäkringsgivaren under hänvisning till att den försäkrade avlägsnat sig så långt från bilen att denne inte längre hade omedelbar uppsikt över denna och där förvarad egendom och att den försäkrade därigenom måste anses ha lämnat kvar egendomen i den mening som avsågs i den ifrågavarande bestämmelsen. Högsta domstolen konstaterade att villkoren för den ifrågavarande försäkringen under punkt C.1.8 föreskrev att ersättning vid stöld och skadegörelse kan utgå för egendom som den försäkrade medför utanför bostaden och som han därvid förvarar i bland annat bil, om gärningsmannen brutit sig in med våld. Vidare föreskrevs att egendomen inte anses vara medförd om den försäkrade före avresan från bostaden eller vid återkomsten dit lämnar kvar den i bilen under längre tid än som normalt åtgår för omedelbar in- eller urlastning. I den i målet aktuella undantagsbestämmelsen C.1.81 föreskrevs slutligen att ersättning inte utgår för bland annat stöldbegärlig egendom som den försäkrade lämnat kvar i bland annat bil. I C.1.81 förekommer således uttrycket lämnat kvar utan den särskilda bestämning som åtföljer detta uttryck i C.1.8. Mot bakgrund härav uttalade Högsta domstolen att uttrycket lämnat kvar ”i sitt sammanhang” inte kunde anses vara ”otvetydigt”. Den närmare innebörden av det ifrågavarande uttrycket fastställdes därefter med beaktande av skälighetsaspekter och även oklarhetsregeln.s. 759

21.I NJA 2004 s. 534 hade försäkringstagaren framkallat ett försäkringsfall på ett sådant sätt att denne saknade rätt till ersättning ur föreliggande egendomsförsäkring. Frågan i målet gällde huruvida en bank, som var innehavare av företagshypotek i den skadade egendomen, hade en självständig rätt till ersättning ur försäkringen som inte påverkades av försäkringstagarens agerande. I försäkringsvillkoren angavs de försäkrade såsom ”försäkringstagaren” och ”annan ägare av försäkrad egendom”. Vidare framgick att försäkringen ”gäller för det intresse som består i att värdet av den försäkrade egendomen inte minskar eller går förlorat”. Slutligen återfanns i villkoren en bestämmelse med följande lydelse: ”Om den som innehar rätt enligt företagshypotek för fordran anmäler namn och adress hos [försäkringsgivaren], så har denne, om skadan avser egendom som omfattas av företagshypotek, företrädesrätt till ersättning för skada genom brand, åskslag eller explosion. Företrädesrätten gäller om ersättningsbeloppet överstiger 10 % av försäkringsbeloppet för ifrågavarande slag av egendom.” Enligt Högsta domstolen gav begreppet ”företrädesrätt” närmast vid handen att det var fråga om ”en rätt för företagshypoteksinnehavare att ta emot den försäkringsersättning som må tillkomma försäkringshavaren”. En sådan tolkning fick också stöd av den tillkommande regeln om att rätten till utbetalning av försäkringsersättning ”till skillnad mot vad som skulle vara fallet om en innehavare av företagshypotek skulle anses ha ställning av försäkringshavare, endast kan göras gällande under vissa specifika förutsättningar såvitt avser skadans orsak och omfattning”. Med beaktande härav ”och av avtalets systematik” kunde den ifrågavarande bestämmelsen enligt Högsta domstolens uppfattning inte anses innebära någon utvidgning av kretsen försäkrade, med följd att banken inte kunde anses äga någon självständig rätt till ersättning ur försäkringen.s. 760

22.NJA 2007 s. 17 gällde innebörden av en bestämmelse i villkoren för en maskinförsäkring för företag med följande lydelse: ”Ersättning lämnas för plötslig och oförutsedd fysisk skada på försäkrad egendom”. Tvisten gällde huruvida en skada på en fräs- och borrmaskin kunde anses oförutsedd. Högsta domstolen slog fast att det aktuella uttryckets innebörd måste bestämmas med beaktande av att det var fråga om allriskförsäkring innebärande att försäkringsgivaren inte preciserat vilka risker som omfattas av försäkringen. Enligt domstolen kunde uttrycket oförutsedd skada då ”inte ges den bokstavliga innebörden att ingen faktiskt skall ha förutsett skadan”. I stället ”måste villkoret uppfattas så att skadan i någon rimlig mening inte varit möjlig att förutse” varvid inte endast omständigheterna vid avtalsslutet utan även ”omständigheter som blir kända under försäkringstiden måste kunna beaktas”. Den närmare innebörden av ”att skadan i någon rimlig mening varit möjlig att förutse” fastställdes därefter med stöd av i första hand branschpraxis.s. 760

23.Slutligen skall NJA 2010 s. 227 nämnas. I detta fall hade försäkringsgivaren till stöd för sitt tolkningsalternativ anfört behovet av att kunna beräkna en premie som motsvarar den risk som försäkringsgivaren faktiskt övertar. Högsta domstolen konstaterade emellertid att den försäkrade ”betalat rätt premie i förhållande risken” varför det ifrågavarande argumentet inte fick någon avgörande betydelse för tolkningen. Från ett mera allmänt perspektiv måste det citerade uttalandet emellertid sägas indikera att omfattningen av den premie som faktiskt debiterats kan utgöra en faktor med betydelse vid villkorstolkningen. I den mån förhållandet mellan premie och risk på detta sätt tillåts påverka villkorstolkningen brukar tolkningen sägas vara baserad på försäkringstekniska hänsyn. Att sådana hänsyn sorterar under avtalets övriga innehåll är emellertid uppenbart. 1.2.2.3 Avtalets och avtalsbestämmelsens syfte Bland Högsta domstolens här ifrågavarande avgöranden beträffande tolkning av försäkringsvillkor återfinns ett som ger vid handen att det ifrågavarande försäkringsavtalets övergripande syfte kan påverka villkorstolkningen.s. 761

24.NJA 2001 s. 255 gällde huruvida det faktum att skadeståndsansvar utdömts i en tredskodom skulle anses innebära att den försäkrade i försäkringsvillkorens mening medgivit ansvar med följd att ersättning ur försäkringen vore utesluten. Högsta domstolen konstaterade att den aktuella bestämmelsens ordalydelse inte innehöll någon uttrycklig förklaring om att tredskodom skulle medföra att ansvarighet för försäkringsbolaget vore utesluten. Till detta kom att det var försäkringsgivaren som utformat försäkringsvillkoren och att om avsikten varit att skadeståndsansvar baserat på tredskodom skulle vara undantaget från försäkringsskyddet så borde detta ha angivits explicit. Och detta gällde enligt domstolen särskilt mot bakgrund av att den ifrågavarande ansvarsförsäkringen var obligatorisk och hade till syfte att ge skydd för tredje man. Mot denna bakgrund saknades enligt domstolen anledning att avvika från bestämmelsens ordalydelse.s. 761

25.Betydligt fler till antalet är de rättsfall som ger vid handen att den omtvistade avtalsbestämmelsens syfte utgör en faktor med inflytande vid villkorstolkningen.s. 761

26.NJA 1992 s. 428 gällde innebörden av en bestämmelse i villkoren för en barn- och ungdomsförsäkring vars försäkringsbelopp successivt värdesäkrades genom att det knutits till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Den omtvistade bestämmelsen hade följande lydelse: ”Utbetalning från försäkringen grundas på de försäkringsbelopp … som gäller vid den tidpunkt, då rätt till ersättning inträder. Vid fortlöpande utbetalning av vårdbidrag anses sådan rätt inträda på nytt vid varje utbetalningstillfälle.” I målet var ostridigt att den försäkrade ägde rätt till ett månatligt vårdbidrag ur försäkringen från 1978 till 1985. Sedan skadeanmälan inkommit 1986 utbetalade försäkringsgivaren vid ett och samma tillfälle ersättning för hela perioden. Ersättningen hade beräknats månad för månad med utgångspunkt i de olika försäkringsbelopp som från tid till annan ägt giltighet under den aktuella perioden. Den försäkrade yrkade emellertid att hela ersättningen skulle beräknas med utgångspunkt i det försäkringsbelopp som ägde giltighet vid det faktiska utbetalningstillfället 1986. Enligt Högsta domstolen var det uppenbart att föreskriften om att rätt till ersättning vid fortlöpande utbetalning av vårdbidrag anses inträda på nytt vid varje utbetalningstillfälle syftar till att bereda den försäkrade den förhöjning av bidraget som påkallas av att detta inte utgår som engångsersättning utan i särskilda poster under längre tid. Vidare uttalade domstolen att föreskriften visserligen måste anses tillämplig även i fall då utbetalning av vårdbidrag inte sker fortlöpande utan i efterhand, dock ”inte i vidare mån än att den försäkrade försätts i samma situation som om utbetalning hade skett fortlöpande”. Enligt Högsta domstolens förmenande kunde den ifrågavarande föreskriften därför inte anses stödja den försäkrades yrkande om ytterligare ersättning ur försäkringen.s. 762

27.NJA 1996 s. 727 gällde innebörden av en undantagsbestämmelse i villkoren för en rättsskyddsförsäkring för konsument med följande lydelse: ”Rättsskyddet gäller inte för tvist, som har samband med äktenskapsskillnad eller som avser andra frågor som vid äktenskapsskillnad aktualiseras mellan makarna — t ex vårdnad, underhåll, bodelning och äganderätt — samt motsvarande frågor i samband med upplösning av samboförhållande … ”. Den försäkrade hade begärt rättsskydd beträffande en tvist som denne hade med sin tidigare make. Tvisten gällde huruvida den ena maken kunde göra anspråk på att från den andra maken återfå hälften av ett belopp som erlagts för inlösen av ett lån som upptagits under äktenskapet för att betala skulder avseende utgifter för makarnas gemensamma konsumtion. Rättsskydd beviljades inte av försäkringsgivaren med hänvisning till den citerade undantagsbestämmelsen. Enligt Högsta domstolen kunde tvistefrågan anses ha ”ett tydligt samband med upplösningen av de rättsliga relationerna mellan makarna i samband med äktenskapsskillnaden”. Desssutom ansågs tvistefrågan ”nära besläktad med frågor som normalt uppkommer i samband med bodelning eller som angår fastställandet av vem av makarna som är ägare till olika förmögenhetsobjekt”. Mot denna bakgrund uttalade domstolen att en ”naturlig tolkning av undantagsklausulen i försäkringsavtalet, med beaktande särskilt av den exemplifierande hänvisningen i denna klausul till tvister om bodelning och äganderätt” kunde anses leda till att den ifrågavarande tvisten skulle anses omfattad av undantagsklausulen och därmed falla utanför försäkringsskyddet. Även om Högsta domstolen inte explicit anger att den omtvistade avtalsbestämmelsens syfte beaktats så måste åberopandet av en ”naturlig tolkning” sägas indikera att domstolen inte endast beaktat den ifrågavarande bestämmelsens ordalydelse utan även dess syfte.s. 762

28.NJA 2012 s. 3 gällde innebörden av en undantagsbestämmelse i villkoren för en ansvarsförsäkring för företag med följande lydelse: ”Försäkringen gäller inte för arbetsskada. Dock gäller försäkringen för skada inträffad i Sverige, exklusive den ersättning som utgår genom arbetsskade- eller socialförsäkring, annan gällande försäkring eller ersättningsform eller som tjänsteförmån.” Tvistefrågan var huruvida detta undantag skulle anses avse varje arbetsskada (vilket försäkringsgivaren hävdade) eller endast arbetsskador som drabbar anställda hos den försäkrade (vilket den försäkrade gjorde gällande). Högsta domstolen tolkade den ifrågavarande bestämmelsen med beaktande av dess syfte. Domstolen konstaterade att arbetsskadeundantaget, vilket förekommer i åtskilliga standardavtal om företagsförsäkring, har samband med tillkomsten av Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada (TFA) och lagen om arbetsskadeförsäkring som medförde ”att arbetsgivare i allt väsentligt kom att sakna behov av att försäkra sig mot ersättningsskyldighet för arbetsskador” med följd att det inte fanns ”någon anledning att försäkringsavtalen skulle innehålla ett sådant skydd”. Dessa förhållanden ansågs ”tala för att undantagsklausulen är avsedd för sådana arbetsskador som försäkringstagarens anställda drabbas av.” I ljuset härav samt under åberopande av skälighetsaspekter och att det ifrågavarande standardavtalet tillhandahållits av försäkringsgivaren skulle den ifrågavarande undantagsbestämmelsen enligt Högsta domstolen anses innebära att endast arbetsskador som drabbat anställda hos den försäkrade vore undantagna från försäkringsskyddet.s. 763

29.NJA 2013 s. 253 gällde innebörden av en bestämmelse i villkoren för en rättsskyddsförsäkring som föreskrev att den försäkrade förlorar sin rätt till ersättning ur försäkringen om denne inte framställer sitt anspråk till försäkringsbolaget inom ett år från det han ”fått kännedom om sin fordran”. Högsta domstolen kom till slutsatsen att ettårsfristen löpt ut. Till grund härför låg den omtvistade bestämmelsens ordalydelse betraktad i ljuset av försäkringsvillkoren i övrigt. I domskälen framhölls emellertid även att syftet med den omtvistade bestämmelsen kunde antas vara ”att förhindra att frågan om försäkringsgivarens betalningsskyldighet ska hållas svävande alltför länge”. 1.2.2.4 Dispositiv rätt och branschpraxis Följande rättsfall påvisar tydligt den betydelse som dispositiva lagregler kan ha vid tolkningen av försäkringsvillkor.s. 763

30.I NJA 1992 s. 414 stod det klart att försäkringsersättning skulle betalas för en bil som stulits. Tvisten gällde huruvida ett leasingbolag (ägaren), som hyrt ut bilen till ett restaurangbolag (hyresmannen), ägde en omedelbart på försäkringsavtalet grundad rätt till ersättningen. Hyresmannen hade i enlighet med leasingavtalet tecknat den ifrågavarande försäkringen som enligt villkoren avsåg ”endast försäkringstagarens intresse”. Med sikte på situationer där försäkringstagaren hyrt fordonet framgick emellertid också att försäkringsgivaren hade ”rätt att lämna ersättning till ägaren”. Enligt Högsta domstolen kunde avtalet ”inte rimligen ha den innebörden, att rätten till försäkringsersättning tillkommer hyresmannen i egenskap av försäkringstagare men att försäkringsbolaget kan med befriande verkan betala ut ersättningen till fordonets ägare”. Därför skulle de ifrågavarande bestämmelserna inte tolkas enligt ordalydelsen. I stället skulle ägaren, i enlighet med den vid den aktuella tidpunkten gällande dispositiva regeln i 54 § GFAL, anses ha en omedelbart på försäkringsavtalet grundad rätt till den omtvistade försäkringsersättningen.s. 764

31.NJA 2013 s. 253 gällde innebörden av uttrycket ”fått kännedom om sin fordran” i en avtalsbestämmelse av det slag som enligt 8 kap. 20 § andra stycket FAL kan föreskrivas i villkor för företagsförsäkring. Högsta domstolen konstaterade att det saknades vägledande avgöranden rörande den närmare innebörden av uttrycket ”fått kännedom om sin fordran” i den nämnda lagregeln. Om sådana avgöranden hade funnits skulle de sålunda av allt att döma fått stor betydelse för tolkningen av den aktuella bestämmelsen.s. 764

32.Ytterligare några avgöranden ger vid handen att också gängse praxis i försäkringsbranschen ges ett betydande inflytande vid tolkning av försäkringsvillkor.s. 765

33.I NJA 1998 s. 448 hade en atomreaktor försäkrats mot driftavbrott som uppstått ”genom” ersättningsbar egendomsskada. En sådan skada medförde ett kortare driftavbrott varunder den skadade egendomen återställdes. Reaktorn återtogs därefter i drift. Under det efterföljande utredningsarbetet uppdagades att den ifrågavarande egendomens konstruktion inte ens i oskadat skick motsvarade gällande säkerhetskrav. För att uppnå nämnda krav fordrades att egendomen konstruerades om. Arbetet härmed föranledde ytterligare två driftstopp. Den försäkrades krav på ersättning härför avböjdes av försäkringsgivaren under åberopande av att dessa båda driftstopp inte stått i sådant samband med egendomsskadan som enligt villkoren krävdes för att ersättning skulle betalas ur försäkringen. Högsta domstolen konstaterade att parterna, vid de förhandlingar som föregått försäkringsavtalets tillkomst, inte diskuterat det ifrågavarande sambandskravet. Inte heller kunde avtalstexten anses ange att någon särskild innebörd i detta hänseende varit avsedd. Enär båda parterna vid avtalsslutet företrätts av personer med i sammanhanget relevant erfarenhet och sakkunskap ansågs det ligga närmast till hands att avgöra den omtvistade sambandsfrågan mot bakgrund av de allmänna principer för avbrottsförsäkring som kommit till uttryck i ett flertal allmänt tillämpade och i målet åberopade standardvillkor. Ett genomgående drag i dessa villkor ansågs vara att den försäkrades rätt till ersättning är begränsad till förluster som hänför sig till sådan avbrottstid som erfordrats för att återställa den skadade egendomen i samma skick som före skadan. De i målet aktuella avbrotten hade nyttjats till sådana förbättringar i den försäkrade egendomen som syftade till en högre säkerhet än den som faktiskt förelåg när skadan inträffade och som återställdes redan under det första driftavbrottet. De båda senare avbrotten kunde mot denna bakgrund inte anses stå i sådant samband med egendomsskadan att försäkringsgivaren vore skyldig att utge ersättning.s. 765

34.NJA 2007 s. 17 gällde innebörden av en bestämmelse i villkoren för en maskinförsäkring för företag med följande lydelse: ”Ersättning lämnas för plötslig och oförutsedd fysisk skada på försäkrad egendom”. Tvisten gällde huruvida en skada på en fräs- och borrmaskin kunde anses oförutsedd. Maskinen var byggd för att kunna arbeta på olika höjder. För att kunna justera höjden var den sex ton tunga arbetsenheten förbunden med ett par stållinor vilka i sin tur var förbundna med motvikter som också vägde sex ton. Linorna, som var 22 millimeter grova och bestod av 265 trådar med sex kardeler om vardera sju trådar, löpte över två linhjul som var placerade på sex meters höjd. Linorna var från 1995. 1999 brast en av linorna varvid maskinen skadades. Utredningen i målet gav vid handen att orsaken till linbrottet utgjordes av utmattning och förslitning. Som huvudorsak angavs så kallad böjutmattning. Det framkom vidare att utmattningen av linorna måste ha visat sig genom att enskilda trådbrott börjat uppkomma och att de särskilt utsatta delarna av linorna rimligen måste ha uppvisat enskilda trådbrott under en längre tid innan linorna brast. Enligt Högsta domstolen skulle kravet på att skada varit oförutsedd, med hänsyn till dess förekomst i villkoren för en allriskförsäkring, ”uppfattas så att skadan i någon rimlig mening inte varit möjlig att förutse” varvid inte endast omständigheterna vid avtalsslutet utan även ”omständigheter som blir kända under försäkringstiden måste kunna beaktas”. Vidare konstaterade domstolen att Försäkringsförbundet i ett yttrande uttalat att frågan om huruvida en skada är att betrakta som oförutsedd eller inte enligt det i försäkringsbranschen vanliga betraktelsesättet skall avgöras med utgångspunkt i frågan om huruvida det för en arbetsledning, driftsingenjör eller annan särskilt erfaren person framstått som beräkneligt att skada kunde komma att inträffa. Detta bedömningskriterium godtogs av Högsta domstolen som med sikte på den aktuella skadesituationen gjorde följande uttalande: ”För en ansvarsfull arbetsledning, som rutinmässigt genomför erforderliga kontroller, måste det … ha varit möjligt att upptäcka trådbrotten en längre tid innan olyckan inträffade. Under denna tid var det då också möjligt för arbetsledningen att förutse skadan.” Skadan på maskinen kunde därför inte anses oförutsedd i de aktuella försäkringsvillkorens mening med följd att den försäkrades yrkande om ersättning ur försäkringen ogillades. 1.2.2.5 Skälighetsaspekter Ett flertal rättsfall ger med varierande tydlighet vid handen att skälighetsaspekter utgör en faktor med inflytande vid tolkning av försäkringsvillkor.s. 766

35.NJA 1988 s. 408 gällde innebörden av en bestämmelse som från omfattningen av en hemförsäkring undantog stöldbegärlig egendom som den försäkrade ”lämnat kvar” i bil. Stöldbegärlig och skrymmande musikutrustning hade lämnats i en bil under 15–20 minuter medan den försäkrade hade hjälpt en vän att bära dennes utrustning från bilen till hans bostad. Under denna tid genomfördes ett inbrott i bilen varvid den försäkrades musikutrustning stals. Den försäkrades krav på ersättning ur försäkringen avböjdes av försäkringsgivaren under hänvisning till att den försäkrade avlägsnat sig så långt från bilen att denne inte längre hade omedelbar uppsikt över denna och där förvarad egendom och att den försäkrade därigenom måste anses ha lämnat kvar egendomen i den mening som avsågs i den omtvistade bestämmelsen. Efter att ha uttalat att uttrycket lämnat kvar ”i sitt sammanhang” inte kunde anses vara otvetydigt anförde Högsta domstolen att om det ifrågavarande uttrycket skulle ges den innebörd som försäkringsbolaget hävdat så skulle detta medföra ”en ingripande begränsning av försäkringsskyddet för åtskilliga ofta förekommande situationer”. Med hänsyn härtill, och även till att den omtvistade bestämmelsen utformats av försäkringsgivaren, ansåg Högsta domstolen att den försäkrade inte kunde anses ha lämnat kvar den ifrågavarande egendomen i den mening som avsågs i försäkringsvillkoren. Någon explicit hänvisning till skälighetsaspekter återfinns inte i denna dom. Uttalandet om ”en ingripande begränsning av försäkringsskyddet” indikerar emellertid att försäkringsgivarens tolkning enligt Högsta domstolens uppfattning kunde anses medföra ett mindre rimligt resultat.s. 767

36.NJA 2001 s. 750 gällde innebörden av en bestämmelse i villkoren för en rättsskyddsförsäkring för företag med följande lydelse: ”Vid varje tvist är självrisken 20 % av basbeloppet jämte 20 % av överskjutande kostnader.” Enligt det ersättningsberättigade ombudet skulle uttrycket ”överskjutande kostnader” anses ta sikte på skillnaden mellan basbeloppet och yrkat belopp. Enligt försäkringsgivaren skulle det nämnda uttrycket i stället anses ta sikte på skillnaden mellan grundsjälvrisken på 20 % av basbeloppet och yrkat belopp. Högsta domstolen uttalade att båda tolkningarna var förenliga med den citerade bestämmelsens ordalydelse. Vidare konstaterade domstolen att försäkringsgivarens tolkningsalternativ innebar att självrisken skulle vara 100 % upp till kostnader om drygt 7 000 kr, varefter den skulle vara 20 % upp till försäkringens takbelopp. Detta framstod enligt domstolens förmenande som en rimlig ordning. Det ersättningsberättigade ombudets tolkningsalternativ innebar att självrisken skulle vara 100 % upp till kostnader om drygt 7 000 kr, därefter 0 % upp till cirka 36 000 kr, och slutligen 20 % av överskjutande belopp. Enligt domstolens uppfattning framstod en sådan ordning som mindre rimlig. I brist på andra utslagsgivande faktorer borde därför den tolkning som försäkringsgivaren hävdat ges företräde.s. 767

37.NJA 2012 s. 3 gällde innebörden av en undantagsbestämmelse i villkoren för en ansvarsförsäkring för företag som hade följande lydelse: ”Försäkringen gäller inte för arbetsskada. Dock gäller försäkringen för skada inträffad i Sverige, exklusive den ersättning som utgår genom arbetsskade- eller socialförsäkring, annan gällande försäkring eller ersättningsform eller som tjänsteförmån.” Den försäkrade hade sålt brandskyddsprodukter till ett tillverkningsföretag i USA. En brand hade senare inträffat hos tillverkningsföretaget varvid två anställda i detta företag hade skadats då de på arbetstid bekämpat branden. Talan avseende produktskada väcktes mot den försäkrade i USA. Talan återkallades, men processen medförde kostnader för försäkringstagaren som därför begärde ersättning ur sin ansvarsförsäkring. Kravet avböjdes av försäkringsgivaren under åberopande av att inträffade skador utgjorde arbetsskador och sålunda var undantagna från försäkringsskyddet. Tvistefrågan gällde huruvida arbetsskadeundantaget skulle anses avse varje arbetsskada (vilket försäkringsgivaren hävdade) eller endast arbetsskador som drabbar anställda hos den försäkrade (vilket den försäkrade gjorde gällande). Högsta domstolen konstaterade att den språkliga utformningen inte kunde anses utesluta någon av de tolkningar som parterna hävdat men valde den tolkning som den försäkrade gjort gällande, innebärande att endast arbetsskador som drabbat anställda hos denne vore undantagna från försäkringsskyddet. Till stöd härför åberopades, utöver det ifrågavarande arbetsskadeundantagets syfte och att detta undantag utgjorde en del av ett standardavtal som försäkringsgivaren tillhandahållit, att det inte kunde anses vara en ”naturlig och rimlig tolkning av försäkringsvillkoren” att den försäkrades skydd skulle vara inskränkt så fort skadan kan klassificeras som en arbetsskada eftersom en ”inte oväsentlig del av ansvaret för produktskador hänför sig till arbetsplatser där produkterna används. I dessa fall är det nästan enbart anställda som drabbas av personskador. Om sådana skador på anställda hos köparna av produkterna inte skulle täckas av en ansvarsförsäkring, skulle försäkringstagarens skydd mot ersättningsskyldighet för personskador vara starkt inskränkt.” Om försäkringen skulle utesluta alla skador som kan klassificeras som arbetsskador skulle det också leda till ”ett oförutsebart och splittrat försäkringsskydd” där försäkringens omfattning ”kan komma att bero på slumpmässiga faktorer”. 1.2.2.6 Oklarhetsregeln Följande rättsfall indikerar att oklarhetsregeln utgör en faktor med viss betydelse vid tolkning av försäkringsvillkor.s. 768

38.NJA 1988 s. 408 gällde innebörden av en avtalsbestämmelse som från omfattningen av en hemförsäkring undantog stöldbegärlig egendom som den försäkrade ”lämnat kvar” i bil. Stöldbegärlig och skrymmande musikutrustning hade lämnats i en bil under 15–20 minuter medan den försäkrade hade hjälpt en vän att bära dennes utrustning från bilen till hans bostad. Under denna tid genomfördes ett inbrott i bilen varvid den försäkrades musikutrustning stals. Den försäkrades krav på ersättning ur försäkringen avböjdes av försäkringsgivaren under hänvisning till att den försäkrade avlägsnat sig så långt från bilen att denne inte längre hade omedelbar uppsikt över denna och där förvarad egendom och att den försäkrade därigenom måste anses ha lämnat kvar egendomen i den mening som avsågs i den omtvistade bestämmelsen. Efter att ha uttalat att uttrycket lämnat kvar ”i sitt sammanhang” inte kunde anses vara otvetydigt samt att den tolkning som försäkringsgivaren gjort gällande skulle medföra en ingripande begränsning av försäkringsskyddet för åtskilliga ofta förekommande situationer gjorde Högsta domstolen följande uttalande: ”Särskilt med hänsyn till att det här är fråga om en konsumentförsäkring måste det vid angivna förhållanden anses ha ålegat bolaget att, om dess avsikt varit att från försäkringsskyddet generellt undanta fall då stöldbegärlig egendom som medförs i bil lämnas utan omedelbar uppsikt, uttryckligen ange detta i försäkringsvillkoren.” Med hänsyn till vad som sålunda anförts kunde den ifrågavarande undantagsbestämmelsen inte anses tillämplig med följd att den försäkrades yrkande om ersättning skulle bifallas.s. 769

39.NJA 2012 s. 3 gällde innebörden av en undantagsbestämmelse i villkoren för en ansvarsförsäkring för företag som hade följande lydelse: ”Försäkringen gäller inte för arbetsskada. Dock gäller försäkringen för skada inträffad i Sverige, exklusive den ersättning som utgår genom arbetsskade- eller socialförsäkring, annan gällande försäkring eller ersättningsform eller som tjänsteförmån.” Tvistefrågan gällde huruvida detta undantag skulle anses avse varje arbetsskada (vilket försäkringsgivaren hävdade) eller endast arbetsskador som drabbar anställda hos den försäkrade (vilket den försäkrade gjorde gällande). Högsta domstolen konstaterade att såväl den ifrågavarande bestämmelsens syfte som skälighetsaspekter kunde anses ge stöd för det senare tolkningsalternativet. I samma riktning anförde domstolen att den ifrågavarande bestämmelsen utgjorde en del av ett standardavtal som försäkringsgivaren tillhandahållit och att försäkringsgivaren måste ha känt till att undantaget uppfattades på olika sätt av de olika försäkringsbolagen på den svenska marknaden. Vidare uttalade domstolen att det hade varit möjligt för försäkringsgivaren att ”formulera klausulen så att det tydligt framgick att undantaget avsåg alla skador som drabbar arbetstagare på en arbetsplats, oberoende av om skadan sker hos försäkringstagaren eller någon annan arbetsgivare”. Mot denna bakgrund borde den ifrågavarande undantagsbestämmelsen enligt Högsta domstolen tolkas på det sätt som den försäkrade gjort gällande, innebärande att endast arbetsskador som drabbat anställda hos denne vore undantagna från försäkringsskyddet. 1.3 Utfyllning av ofullständiga försäkringsvillkor Det förekommer att tvister beträffande innebörden av ett försäkringsavtal inte kan lösas med stöd av själva avtalet av den enkla anledningen att detta inte reglerar den aktuella frågeställningen. Avtalet behöver i sådana fall fyllas ut med annat supplerande material. I första hand torde ett försäkringsavtal i denna situation fyllas ut med dispositiva regler i FAL. När sådana regler inte finns har Högsta domstolen i följande fall valt att fylla ut avtalet med etablerad praxis i försäkringsbranschen.s. 769

40.NJA 1996 s. 400 gällde frågan om huruvida ett ombud hade bättre rätt än försäkringstagaren till ersättning ur en rättsskyddsförsäkring, när försäkringstagaren gått i konkurs men ombudet dessförinnan utfört arbetet. Denna frågeställning reglerades inte explicit i försäkringsavtalet. Högsta domstolen konstaterade emellertid att det utgjorde en fast praxis i försäkringsbranschen att försäkringsersättningen betalas direkt till ombudet och inte till försäkringstagaren när denne inte ersatt ombudet. Och denna branschsedvänja skulle anses utgöra en del av innehållet i det ifrågavarande avtalet med följd att ombudet ansågs äga bättre rätt till försäkringsersättningen än försäkringstagarens konkursbo.s. 770

41.I NJA 1998 s. 448 hade en atomreaktor försäkrats mot driftavbrott som uppstått ”genom” ersättningsbar egendomsskada. En sådan skada medförde ett kortare driftavbrott varunder den skadade egendomen återställdes. Reaktorn återtogs därefter i drift. Under det efterföljande utredningsarbetet uppdagades att den ifrågavarande egendomens konstruktion inte ens i oskadat skick motsvarade gällande säkerhetskrav. För att uppnå nämnda krav fordrades att egendomen konstruerades om. Arbetet härmed föranledde ytterligare två driftstopp. Den försäkrades krav på ersättning härför avböjdes av försäkringsgivaren under åberopande av att dessa båda driftstopp inte stått i sådant samband med egendomsskadan som enligt villkoren krävdes för att ersättning skulle betalas ur försäkringen. Högsta domstolen konstaterade att parterna, vid de förhandlingar som föregått försäkringsavtalets tillkomst, inte diskuterat det ifrågavarande sambandskravet. Inte heller kunde avtalstexten anses ange att någon särskild innebörd i detta hänseende varit avsedd. Enär båda parterna vid avtalsslutet företrätts av personer med i sammanhanget relevant erfarenhet och sakkunskap ansågs det ligga närmast till hands att avgöra den omtvistade sambandsfrågan mot bakgrund av de allmänna principer för avbrottsförsäkring som kommit till uttryck i ett flertal allmänt tillämpade och i målet åberopade standardvillkor. Ett genomgående drag i dessa villkor ansågs vara att den försäkrades rätt till ersättning är begränsad till förluster som hänför sig till sådan avbrottstid som erfordrats för att återställa den skadade egendomen i samma skick som före skadan. De i målet aktuella avbrotten hade nyttjats till sådana förbättringar i den försäkrade egendomen som syftade till en högre säkerhet än den som faktiskt förelåg när skadan inträffade och som återställdes redan under det första driftavbrottet. De båda senare avbrotten kunde mot denna bakgrund inte anses stå i sådant samband med egendomsskadan att försäkringsgivaren vore skyldig att utge ersättning. 1.4 Jämkning av oskäliga försäkringsvillkor Frågan om huruvida ett försäkringsvillkor kan anses oskäligt i den mening som avses i 36 § AvtL har prövats i ett flertal rättsfall från Högsta domstolen.s. 770

42.NJA 1981 s. 1205 gällde en skiljeklausul i villkoren för en på kollektivavtal grundad tjänstegrupplivförsäkring. Klausulen hänsköt tvister till en permanent skiljenämnd, vars flesta ledamöter tillsatts av olika organisationer med uppgift att företräda berörda arbetsgivare och arbetstagare. Den försäkrade gjorde gällande att skiljeklausulen var oskälig och därför skulle lämnas utan avseende med stöd av 36 § AvtL. Till stöd härför anfördes dels att skiljenämnden var permanent, dels att flertalet ledamöter i nämnden tillsatts av ena parten i skiljeförfarandet och dels att försäkringstagaren själv borde få utse en skiljeman. Efter att ha diskuterat bakgrunden till skiljeklausulen uttalade Högsta domstolen att sättet för utseende av skiljenämnden inte gav anledning till erinringar som kunde föranleda att skiljeklausulen skulle lämnas utan avseende enligt 36 § AvtL.s. 771

43.NJA 1984 s. 229 gällde en bestämmelse i villkoren för en kombinerad företagsförsäkring som föreskrev att tvist om värdet på skadad egendom på begäran av part skulle prövas av skiljemän. Högsta domstolen konstaterade att det ifrågavarande avtalet ingåtts mellan näringsidkare vilket kunde anses tala för iakttagande av särskild restriktivitet vid tillämpningen av 36 § AvtL. Å andra sidan kunde utredningen anses ge vid handen att omfattningen av försäkringstagarens rörelse varit så blygsam att hans ställning från ekonomisk synpunkt inte i mera avsevärd grad kunde anses skilja sig från en konsuments. Efter att ha jämfört de kostnadsrisker som försäkringstagaren stod inför i samband med ett skiljeförfarande med motsvarande risker vid en rättegång i allmän domstol konstaterade domstolen att skiljeklausulen inte kunde anses oskälig och att den sålunda inte skulle jämkas med stöd av 36 § AvtL.s. 772

44.NJA 1989 s. 346 gällde en bestämmelse i villkoren för en stöldförsäkring som angav att försäkringen gällde för stöld genom ”inbrott då någon olovligen med våld brutit sig in i eller med dyrk tagit sig in” i försäkringslokalen eller genom att någon tagit sig in i nämnda lokal ”med för låset avsedd nyckel … som åtkommits genom rån eller inbrott i annan lokal eller bostad”. Försäkringstagarens krav på ersättning ur försäkringen avböjdes av försäkringsgivaren med hänvisning till att gärningsmännen inte tagit sig in i försäkringslokalen på något av de sätt som förutsattes i försäkringsvillkoren utan med hjälp av så kallade falska nycklar, närmare bestämt nycklar som olovligen kopierats från de originalnycklar som under en tid funnits deponerade hos ett bevakningsföretag. Enligt Högsta domstolens majoritet (fyra justitieråd) kunde de ifrågavarande begränsningarna av försäkringens omfattning anses ”vila på en rationell motivering”. De kunde därför ”inte anses vara oskäliga i sig”. Inte heller kunde omständigheterna vid avtalets tillkomst anses vara sådana att en jämkning kunde anses motiverad. Majoriteten ville emellertid ta fasta på att försäkringstagaren lagt ned en ovanligt långtgående omsorg på att förebygga stölder, och att han hade utgått från att försäkringen skulle täcka en stöld som utfördes på det aktuella sättet. Nycklarna hade dessutom deponerats hos bevakningsföretaget på försäkringsgivarens direkta föranstaltande, låt vara att ingen försumlighet kunde läggas försäkringsgivaren till last härvidlag. Med hänsyn till bland annat dessa speciella omständigheter ansågs det oskäligt att gentemot försäkringstagaren åberopa de citerade begränsningarna av försäkringsskyddet. Nämnda begränsningar jämkades således med stöd av 36 § AvtL med följd att försäkringstagarens ersättningsyrkande kunde bifallas.s. 772

45.NJA 1989 s. 346 ger onekligen ett intryck av att det i försäkringssammanhang finns ett jämförelsevis stort utrymme för att träda till den svagare avtalspartens undsättning genom att under åberopande av senare inträffade förhållanden jämka ett i sig skäligt försäkringsvillkor. Inte minst gäller detta mot bakgrund av att det ifrågavarande avtalet gällde en företagsförsäkring. Av sådana skäl har avgörandet blivit föremål för kritik. Av allt att döma skall emellertid NJA 1989 s. 346 tolkas med försiktighet. Omständigheterna i detta fall var nämligen mycket speciella såtillvida att försäkringsgivaren, genom att rekommendera att nycklar skulle deponeras hos ett specifikt bevakningsföretag, i hög grad bidrog till att möjliggöra nyckelkopieringen och, i förlängningen, att gärningsmännen kunde ta sig in i försäkringslokalen utan att använda våld eller dyrk. Rent faktiskt bidrog försäkringsgivaren sålunda i hög grad till att försäkringstagaren utsattes för en risk som inte omfattades av försäkringsskyddet, låt vara att någon oaktsamhet inte kunde läggas försäkringsgivaren till last därvidlag. Mycket får anses tala för att detta förhållande haft avgörande betydelse för Högsta domstolens bedömning.s. 773

46.NJA 1992 s. 782 gällde en bestämmelse i villkoren för en försäkring som tecknats av ett hotellföretag. Bestämmelsen föreskrev att premien ”skall betalas i förskott” men att bolagets ansvarighet ”inträder vid försäkringstidens början, även om premien ännu inte har betalats”. Detta skulle emellertid gälla ”endast under förutsättning att premien betalas inom 14 dagar efter det att bolaget skickat ut premieavin”. Vidare föreskrevs följande: ”Betalas inte premien inom 14 dagar efter utsändningen av avi föreligger dröjsmål med premiebetalning. Betalas premien senare men innan försäkringen sagts upp inträder bolagets ansvarighet först dagen efter betalningen.” Hotellbolaget betalade inte premien förrän efter det att den stipulerade fjortondagars fristen löpt ut. Senare under dagen för betalningen åsamkades hotellbyggnaden omfattande brandskador. Hotellbolagets krav på ersättning för dessa skador avböjdes av försäkringsgivaren under hänvisning till att det vid tidpunkten för branden inte fanns något försäkringsskydd. Detta hade upphört att gälla när fjortondagarsfristen löpt ut och skulle enligt den citerade bestämmelsens andra stycke inte börja gälla igen förrän dagen efter den dag då betalning skett och branden inträffat. Högsta domstolens majoritet (tre justitieråd) konstaterade att det ifrågavarande avtalsvillkoret var fullt tillåtet enligt GFAL och dessutom vanligt förekommande. Att vid detta förhållande ”jämka premievillkoret och föreskriften om återinträde av försäkringsgivarens ansvar enbart av det skälet att en betalningstransaktion har inletts, skulle i själva verket innebära att man, utan att några särskilda omständigheter föreligger, vägrar att ta konsekvenserna av den avtalsfrihet som i detta hänseende råder”. Någon grund för jämkning med stöd av 36 § AvtL kunde således inte anses föreligga. Majoritetens ståndpunkt ger onekligen stöd för den nyss anförda uppfattningen att Högsta domstolens avgörande i NJA 1989 s. 346 var betingat av föreliggande mycket speciella omständigheter och därför bör tolkas med försiktighet.s. 773

47.NJA 1994 s. 712 I och II gällde villkor i en gruppförsäkring för arbetstagare som gav försäkringsgivaren ensam beslutanderätt i fråga om huruvida den försäkrade vid tidpunkten för försäkringsfallet varit sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden, en fråga med avgörande betydelse för vem som skulle kunna ikläda sig rollen som förmånstagare. Högsta domstolen konstaterade att villkoren för försäkringen hade förhandlats fram av jämbördiga parter i det gemensamma syftet att åstadkomma en så snabb, enkel och billig reglering av försäkringsfallen som möjligt. Vidare konstaterade domstolen att försäkringsvillkoren möjliggjorde för den försäkrade att till försäkringsgivaren anmäla sin sambo som förmånstagare och att därigenom förhindra att bestämmelsen om försäkringsgivarens beslutanderätt blev föremål för tillämpning. Vid detta förhållande kunde den sistnämnda bestämmelsen inte anses oskälig i den mening som avses i 36 § AvtL.s. 774

48.I NJA 1994 s. 712 III prövades en bestämmelse som gav försäkringsgivaren rätt att slutligt avgöra om det var styrkt att en försäkrad arbetstagare stått till den allmänna arbetsmarknadens förfogande sedan anställningen upphört. Högsta domstolen uttalade att denna bestämmelse medförde att försäkringstagaren eller dennes förmånstagare helt utestängdes från möjligheten till rättslig prövning i det aktuella avseendet, att en så långtgående inskränkning i rätten till rättslig prövning inte kunde anses godtagbar samt att detta kunde anses vara fallet trots att den ifrågavarande bestämmelsen förhandlats fram av jämbördiga parter i syfte att åstadkomma en så snabb, enkel och billig reglering av försäkringsfallen som möjligt. Med tillämpning av 36 § AvtL lämnades den omtvistade bestämmelsen därför utan avseende.s. 774

49.I NJA 2009 s. 408 hade två byggnader, en maskinhall och en panncentral, brandskadats. Byggnaderna ägdes av en näringsidkande privatperson. Skadorna omfattades av dennes företagsförsäkring. Enligt försäkringsvillkoren kunde skadeersättning betalas (a) kontant i förskott, (b) kontant efter att den skadade egendomen återställts eller (c) genom att den skadade egendomen återställdes genom försäkringsgivarens försorg. Försäkringsgivaren ägde rätt att välja på vilket av dessa sätt ersättning skulle utges. Försäkringstagaren saknade möjlighet att förskottera kostnaden för återuppförande av byggnaderna, som uppgick till cirka 16 miljoner kronor, och yrkade därför bland annat förskottsersättning enligt alternativ (a). Försäkringsgivaren hänvisade till den föreskrivna valrätten och meddelade att ersättning inte kunde betalas med mindre än att försäkringstagaren kunde visa att de skadade byggnaderna återställts. Högsta domstolen konstaterade att en skadereglering med den inriktning som försäkringsgivaren gjorde gällande skulle medföra att försäkringstagaren i praktiken saknade möjlighet att erhålla den ersättning ur försäkringen som försäkringsgivaren i och för sig hade vitsordat. Enligt domstolen kunde en sådan tillämpning av försäkringsvillkoren anses uppenbart oskälig mot försäkringstagaren. Av processtekniska skäl avgjorde Högsta domstolen emellertid inte frågan om eventuell jämkning. I stället återförvisades målet till hovrätten för fortsatt handläggning, varvid hovrätten genom tillämpning av 36 § AvtL dömde försäkringsgivaren att betala ut den ifrågavarande ersättningen i förskott. 1.5 Förbud mot oskäliga försäkringsvillkor Oskäliga försäkringsvillkor kan inte bara jämkas med stöd av 36 § AvtL utan även göras till föremål för förbud med stöd av 3 § AVLK respektive 1 § AVLN. I följande avgörande har Marknadsdomstolen tagit ställning till en talan om sådant förbud.s. 774

50.MD 2011:21 gällde två olika bestämmelser i en produktförsäkring som säljs som komplement till den garanti som tillhandahålls vid köp av hemelektronikprodukter. Den ena bestämmelsen innebar att försäkringstiden uppgick till fem år med skyldighet för försäkringstagaren att betala hela premien i förskott, dock med möjlighet för försäkringstagaren att vid utgången av varje tolvmånadersperiod säga upp försäkringen och därvid återfå överskjutande premiebelopp. Den andra bestämmelsen innebar att försäkringen vid totalskada upphörde att gälla i och med att konsumenten erhöll en ersättningsprodukt, utan att någon del av premien skulle återbetalas eller att försäkringen skulle äga giltighet avseende den nya produkten. Enligt Marknadsdomstolen kunde dessa båda villkor anses stå i strid med tvingande regler i FAL. De skulle därför anses oskäliga och förbjudas med stöd av 3 § AVLK. 1.6 Bevisbörda och beviskrav I försäkringsrättsliga sammanhang har bevisfrågor mycket stor betydelse. Därför är det naturligt att åtskilliga rättsfall tar sikte på frågor beträffande bevisbörda och beviskrav i fråga om olika omständigheter med betydelse för huruvida den försäkrade äger rätt till försäkringsersättning eller inte. 1.6.1 Omständigheter som medför att en skada omfattas av försäkring 1.6.1.1 Den försäkrade är privatperson I NJA 1984 s. 501 I och II hade motorfordonsförsäkring tecknats av privatpersoner. Frågan i de båda målen gällde bevisbörda och beviskrav för att det försäkrade fordonet, som i de båda fallen anträffats brandskadat, skulle anses ha tagits och brukats olovligen på sätt som enligt försäkringsvillkoren krävdes för att rätt till ersättning skulle föreligga. Högsta domstolen framhöll att försäkringstagaren hade bevisbördan i detta avseende men att det ofta var omöjligt att föra full bevisning om att en bil tagits och brukats olovligen, med följd att ett sänkt beviskrav kunde anses motiverat. Efter en avvägning av olika intressen, särskilt den lojale försäkringstagarens intresse av att kunna känna trygghet för att hans försäkring verkligen ger skydd i en situation som ofta har stor ekonomisk betydelse, skulle beviskravet enligt Högsta domstolen formuleras så att försäkringstagaren skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mera antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är förhållandet. Domstolen tillade att hänsyn vid bedömningen får tas till att försäkrade konsumenter i allmänhet har betydligt sämre möjligheter än försäkringsgivare att förebringa utredning i frågor av teknisk natur samt att brister i den tekniska utredningen, vilka det varit möjligt och rimligt att avhjälpa, därför normalt borde drabba försäkringsgivaren.s. 775

51.I enlighet med dessa uttalanden fann Högsta domstolen i NJA 1984 s. 501 I att ersättning skulle betalas för ett påstått biltillgrepp trots att tändningsnyckel använts. Enligt domstolen kunde man nämligen inte bortse från möjligheten att det var fråga om en så kallad falsk nyckel. Till detta kom att utredningen i målet inte gav stöd för att försäkringstagaren haft något motiv att arrangera tillgreppet.s. 776

52.I NJA 1984 s. 501 II hade också nyckel använts. I detta fall var det dock svårare att anskaffa falsk nyckel. Såväl den tekniska utredningen som vissa andra omständigheter ansågs tala emot att det skulle vara fråga om ett olovligt tillgrepp. Detta fick till följd att det inte kunde anses mera antagligt att bilen tagits och brukats olovligen än att så inte varit fallet och att försäkringstagaren således inte kunde anses ha fullgjort sin bevisskyldighet i detta avseende.s. 776

53.Inte heller i NJA 1986 s. 358 ansåg Högsta domstolen att det kunde anses mera antagligt att den försäkrade bilen stulits än att så inte varit fallet. Försäkringstagaren, som även i detta fall utgjordes av en privatperson, ansågs därför inte ha fullgjort sin bevisskyldighet i detta avseende. En till synes starkt bidragande orsak härtill utgjordes av att försäkringstagaren, som lämnat motstridiga uppgifter beträffande det påstådda försäkringsfallet och dessutom tidigare gjort sig skyldig till viss försäkringsrelaterad brottslighet, enligt Högsta domstolens uppfattning framstått som mindre trovärdig.s. 776

54.I NJA 1986 s. 3 slog Högsta domstolen fast att det i NJA 1984 s. 501 uppställda beviskravet vid konsumentförsäkring, innebärande ett krav på att det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mera antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är förhållandet, bör tillämpas inte endast när misstanke föreligger om försäkringsbedrägeri utan även när, såsom i det aktuella fallet, någon sådan misstanke inte finns. Enär det inte kunde anses mera antagligt att den försäkrade bilen stulits av tredje man (vilket omfattades av försäkringen) än att den förskingrats av den person som haft bilen omhand (vilket inte omfattades av försäkringen) lämnades den försäkrades talan utan bifall.s. 777

55.I NJA 2006 s. 721 hade en trafikförsäkrad privatperson yrkat trafikskadeersättning under åberopande av att inträffad skada uppkommit i följd av trafik med ett okänt motorfordon och därvid orsakats genom vållande i samband med förandet av det okända fordonet. Högsta domstolen konstaterade att bevisbördan avseende nämnda förhållanden åvilade den försäkrade. Enligt domstolen kunde det vidare anses motiverat att uppställa ett högre beviskrav än i NJA 1984 s. 501. Till stöd härför åberopades att den skadelidande själv varit närvarande när skadan uppkom med följd att bevisläget kunde förmodas vara något bättre än i tillgreppsfall. Ytterligare ett skäl angavs vara att det ifrågavarande ersättningskravet inte riktats mot det egna försäkringsbolaget. Efter en avvägning mellan å ena sidan den skadelidandes skyddsintresse och å andra sidan försäkringskollektivets intresse av att försäkringsbolagens risktagande inte är så stort att premierna blir mycket höga ansåg Högsta domstolen att bifall till den försäkrades talan förutsatte att det framstår som klart mera sannolikt att skadeorsaken varit den som den försäkrade uppgivit än att orsaken varit en annan. Högsta domstolen konstaterade, i enlighet med vad hovrätten kommit fram till, att den enda bevisning som kunde anses ge stöd för den försäkrades påstående om att skadan uppkommit till följd av vållande av en förare i ett okänt fordon utgjordes av de uppgifter hon själv lämnat i förhör under sanningsförsäkran. Dessa uppgifter ansågs inte tillräckliga för att det uppställda beviskravet skulle anses vara uppfyllt. 1.6.1.2 Den försäkrade är näringsidkare NJA 1992 s. 113 gällde ett påstått inbrott i en pälsaffär. Det var ostridigt mellan parterna att bevisbördan i detta avseende åvilade den försäkrade. Högsta domstolen framhöll att en näringsidkare kunde förutsättas ha större möjligheter än privatpersoner att förebringa bevisning beträffande inträffade skadehändelser och att de dessutom ofta kan få hjälp från sina branschorganisationer när det gäller att ta tillvara sina intressen i försäkringsförhållanden. Vid företagsförsäkring borde beviskravet därför sättas högre än vid försäkring som tecknats av privatperson. Närmare bestämt skulle kravet bestämmas så att det, vid en helhetsbedömning skall framstå som klart mera sannolikt att ett försäkringsfall inträffat än att så inte är förhållandet. Och enligt Högsta domstolen skulle detta krav gälla alla näringsidkare, det vill säga oberoende av den i varje enskilt fall aktuella näringsidkarens storlek, mätt i termer av omsättning, antal anställda och dylika förhållanden. Den försäkrade ansågs inte ha uppfyllt det uppställda beviskravet. Det främsta skälet härtill var att det bedömdes som osannolikt att inbrottstjuvar, utan att lämna några som helst spår, skulle ha lyckats att ta ut de 112 pälsar som anmälts stulna genom den begränsade öppning i lokalens ytterdörr som brutits upp. Ytterligare skäl utgjordes av att den försäkrade bedömdes ha haft motiv att arrangera ett försäkringsfall för att med hjälp av försäkringsersättningen lösa sina ekonomiska problem samt att den försäkrade bara några dagar före försäkringsfallet kraftigt höjt försäkringsbeloppet på det ifrågavarande varulagret. 1.6.2 Omständigheter som möjliggör tillämpning av en undantagsregel I NJA 1986. s 470 hade försäkringsgivaren avböjt ett krav på ersättning ur en vagnskadeförsäkring med hänvisning till en bestämmelse i försäkringsvillkoren som från försäkringsskyddet undantog fall då föraren gjort sig skyldig till rattonykterhet. Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att försäkringsgivaren hade bevisbördan i detta hänseende. Vidare uttalade domstolen att redan undantagsbestämmelsens avfattning tydde på att det inte var tillräckligt med övervägande sannolikhet för att rattonykterhet belastade det försäkrade fordonets förare. Till detta kom att frågan om alkoholpåverkan vid trafikolyckor som regel blir föremål för polisutredning, varför försäkringsgivarens bevismöjligheter normalt är goda. Därför skulle beviskravet vara detsamma som i civilmål i allmänhet och således innebära ett krav på att förekomsten av rattonykterhet kunde anses styrkt. Skäl att ställa beviskravet så högt som fordras för fällande dom i mål om straffansvar för rattonykterhet (styrkt bortom rimligt tvivel) ansågs däremot inte föreligga. Försäkringsgivaren ansågs inte ha fullgjort det uppställda beviskravet eftersom det inte kunde uteslutas att den försäkrade, i enlighet med vad han själv gjort gällande, förtärt alkohol först efter den inträffade trafikolyckan.s. 777

56.I NJA 1990 s. 93 hade försäkringsgivaren avböjt den försäkrades krav på ersättning med anledning av brand i ett bostadshus under påstående att den försäkrade uppsåtligen orsakat branden. Det var ostridigt mellan parterna att försäkringsgivaren hade bevisbördan för sistnämnda förhållande. Enligt Högsta domstolen kunde försäkringstagarkollektivets intresse av rimliga premienivåer anses tala emot att beviskravet skulle ställas lika högt som när det är fråga om ansvar för brott (styrkt bortom rimligt tvivel). Med hänsyn till det starka intresset av att den lojale försäkringstagaren skall kunna lita på att försäkringen ger skydd mot de stora ekonomiska förluster som en brand i en försäkrad byggnad kan medföra kunde beviskravet emellertid inte sättas lägre än vad som normalt gäller i civilmål. Liksom i NJA 1986 s. 470 skulle beviskravet därför innebära ett krav på att det av försäkringsgivaren påstådda förhållandet kunde anses styrkt. Den tekniska utredningen i målet gav inte något besked i fråga om vad som kunde ha orsakat branden. Till detta kom att försäkringsgivaren inte ens lyckats göra sannolikt att den försäkrade haft ekonomiska motiv att anlägga branden. Med hänsyn härtill ansågs försäkringsgivaren inte ha fullgjort det uppställda beviskravet, trots att den försäkrades trovärdighet bedömts vara nedsatt samt att denne före branden fört bort vissa föremål från den ifrågavarande byggnaden. 1.6.3 Andra omständigheter NJA 1994 s. 449 I och II gällde bilägare med vagnskadegaranti (I) respektive vagnskadeförsäkring (II). Bilägarna hade i de båda fallen krävt ersättning för skador som uppstått i samband med trafikolycka. Sedan försäkringsgivaren vägrat att betala ersättning under åberopande av att respektive bilägare vid respektive olyckstillfälle fört bilen trots att denne saknat körkort och varit alkoholpåverkad (I) respektive varit alkoholpåverkad (II) samt att försäkringsvillkoren innehöll undantag för skador som inträffat under sådana omständigheter, har bilägarna i båda fallen påstått att bilen förts av en annan person som haft körkort och varit nykter. Enligt Högsta domstolen kunde frågan om huruvida den försäkrade eller någon annan fört bilen inte anses höra till frågan om huruvida de ifrågavarande undantagen skulle tilllämpas. Enligt domstolen kunde nämligen dessa undantag närmast anses utgå från att det är klarlagt vem som varit bilförare. Härutöver konstaterade Högsta domstolen att en försäkringsgivare måste anses ha betydligt sämre möjligheter än en försäkrad bilägare att föra bevisning om vem som vid ett specifikt tillfälle varit bilförare. Och särskilt kunde detta anses gälla när, såsom i de båda aktuella fallen, den försäkrade bilägaren själv befunnit sig i bilen vid olyckstillfället. Av sådana skäl ansågs de försäkrade bilägarna ha bevisbördan för påståendet om att de inte själva fört bilen. På bevisningens styrka ställdes det krav som normalt ställs i tvistemål, det vill säga att det kunde anses styrkt att den försäkrade inte själv fört bilen. Inte i något av de båda fallen ansågs den försäkrade ha fullgjort den sålunda uppställda bevisskyldigheten. Ett viktigt skäl härtill synes ha varit att de uppgifter som de försäkrade i de båda fallen lämnat beträffande den uppgivna föraren varit så vaga att denne inte i något av fallen kunnat spåras.s. 778

57.I ljuset av NJA 1986 s. 470 kan Högsta domstolens uppfattning, att frågan om huruvida den försäkrade eller någon annan fört bilen inte kan anses höra till frågan om huruvida de ifrågavarande undantagen skulle tillämpas, inte anses vara helt övertygande. Om inte annat måste NJA 1994 s. 449 I och II därför sägas ge belägg för att gränsen mellan omständigheter för vilka den försäkrade respektive försäkringsgivaren har bevisbördan i vissa fall kan vara besvärlig att dra.s. 780

58.NJA 2006 s. 367 gällde frågan om bevisbörda i ett mål angående ersättning ur rättsskyddsförsäkring för skäliga och nödvändiga rättegångskostnader. Högsta domstolen slog fast att frågan om huruvida ett yrkat belopp är skäligt eller inte föranleder en rättslig bedömning som det ankommer på domstolen att göra och att en part därför knappast kan sägas ha bevisbördan för själva skäligheten men väl för de omständigheter som är avgörande för den skälighetsbedömning som domstolen har att göra. Bevisbördan härför ansågs åvila den försäkrade. Detta förhållande ansågs emellertid inte hindra att bevisskyldigheten kunde växla mellan parterna med hänsyn till den bevisning som framlagts under processens gång. Sedan den försäkrade lagt fram sin bevisning och försäkringsgivaren haft invändningar mot denna, kunde det enligt domstolen anses ankomma på den senare att styrka sina invändningar i den utsträckning som erfordras för att den försäkrades bevisning inte längre skall anses tillräcklig. 1.6.4 Särskilt om värdering av läkares bedömningar i fråga om orsaks-s. 780

59.samband I NJA 2001 s. 657 har Högsta domstolen, i ett mål beträffande förekomsten av orsakssamband mellan ett olycksfall och ryggbesvär, gjort ett antal principiella uttalanden beträffande värderingen av de bedömningar som gjorts av försäkringsbolagets läkare och av den läkare som behandlat försäkringstagaren. I fall då läkarnas bedömningar i fråga om orsakssambandet skiljer sig åt finns det enligt Högsta domstolen, rent principiellt, inte anledning att ge försteg åt den enes eller den andres bedömning. Att den behandlande läkaren efter olyckan träffat den olycksdrabbade har i allmänhet mindre betydelse, om dennes aktuella status är ostridig och tvisten gäller huruvida han redan före olyckan hade besvären eller var på väg att utveckla dessa. Om någon av läkarna har en speciell kompetens på det ifrågavarande området ansågs det naturligt att fästa särskild vikt vid dennes bedömning. Det som enligt Högsta domstolen ytterst får avgörande betydelse är emellertid vilka skäl som respektive läkare åberopat till stöd för sina slutsatser. 1.7 Preskription Frågan om preskription av rätten till försäkringsersättning har sedan länge reglerats separat i FAL (tidigare GFAL och KFL) respektive TSL. Icke desto mindre har dessa regler under lång tid varit i det närmaste likalydande. Efter en tämligen genomgripande reform 2013 har emellertid preskriptionsreglerna i FAL respektive TSL utformats på ett olikartat sätt. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 2015 och äger tillämpning på försäkringsfall respektive skadefall som inträffat från och med denna tidpunkt. Någon rättspraxis beträffande innebörden av dessa nya regler återfinns av naturliga skäl inte ännu.s. 780

60.Beträffande de tidigare gällande preskriptionsreglerna i FAL (tidigare GFAL och KFL) respektive TSL återfinns däremot en tämligen omfattande rättspraxis. Eftersom dessa regler, i enlighet med vad som nyss framgått, var utformade på ett enhetligt sätt, och därför närmast hade karaktär av allmänna regler beträffande preskription av rätten till försäkringsersättning, skall denna rättspraxis behandlas i förevarande sammanhang.s. 781

61.Till följd av de nämnda lagändringarna är emellertid rättspraxis beträffande dessa tidigare gällande preskriptionsregler till stor del på väg att förlora sin betydelse. Av sådana skäl kommer denna praxis att behandlas i korthet. Detta gäller emellertid med undantag för vissa avgöranden som äger relevans också vid tillämpning av de nya preskriptionsreglerna. 1.7.1 När börjar den (tidigare gällande) tre- respektive tioåriga pre-s. 781

62.skriptionsfristen att löpa? Enligt de gamla preskriptionsreglerna i 7 kap. 4 §, 8 kap. 20 § samt 16 kap. 5 § FAL (tidigare 29 § GFAL respektive 39 § KFL) samt 31 § (tidigare 28 §) TSL måste den som vill göra anspråk på försäkringsersättning väcka talan mot försäkringsbolaget inom tre år efter att ha fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall inom tio år efter att anspråket tidigast kunde göras gällande. Efter utgången av dessa frister har rätten till ersättning gått förlorad på grund av preskription.s. 781

63.Genom ett antal prejudikat har Högsta domstolen fastställt vid vilken tidpunkt den tre- respektive tioåriga preskriptionsfristen enligt dessa bestämmelser börjar att löpa.s. 782

64.I NJA 2001 s. 695 I och II uttalade Högsta domstolen sålunda att tioårsfristen inte börjar löpa redan vid den händelse som orsakat sedermera inträffad skada utan först ”vid den tidpunkt då skadan ger sig till känna”.s. 782

65.För att treårsfristen skall börja löpa fordrades härutöver enligt NJA 2000 s. 285 att den skadelidande ”haft kännedom om alla de faktiska förhållanden som grundar rätten till ersättning” varvid det emellertid inte krävs mer än att ”den skadelidande har kännedom om att han kan föra en fastställelsetalan mot försäkringsbolaget”.s. 782

66.I direkt anslutning härtill uttalade Högsta domstolen i NJA 2000 s. 285 att eftersom ”inte mycket är vunnet för någon av parterna, om det i en dom fastställs att bolaget skall utge ersättning för framtida besvär som kan visas vara orsakade av en skadehändelse, bör preskription dock inträda endast med avseende på sådana besvär som den skadelidande haft förutsättningar att lägga till grund för en talan sedan minst tre år”.s. 782

67.Uppenbarligen skulle olika preskriptionstider tillämpas för de olika besvär som en skadehändelse för med sig. I enlighet härmed ansåg domstolen att den skadelidande sedan i vart fall tre år haft kännedom om att hon kunnat göra gällande en fordran på ersättning avseende sveda och värk. Denna fordran skulle sålunda anses preskriberad. Kännedom om att fordringar avseende också andra besvär kunde göras gällande mot försäkringsgivaren erhöll den skadelidande dock inte förrän så pass mycket senare att treårsfristen ännu inte löpt ut. Sistnämnda fordringar hade således inte preskriberats.s. 782

68.I NJA 2001 s. 93 klargjorde Högsta domstolen att det förhållandet att den försäkrade inte förstått att inträffad skada omfattades av den ifrågavarande försäkringen inte hindrar att den treåriga preskriptionsfristen börjar löpa. Vidare hänvisade domstolen till NJA 2000 s. 285 och gjorde på motsvarande sätt åtskillnad mellan den skadelidandes krav på ersättning för sveda och värk på ena sidan, vilket ansågs preskriberat, och för lyte och annat stadigvarande men respektive olägenheter under invaliditetstid på den andra, vilka inte kunde anses preskriberade.s. 782

69.Att en uppdelning mellan olika skador skulle ske också vid tillämpning av tioårsfristen framgår tydligt av NJA 2001 s. 695 II där Högsta domstolen uttalade att i ”enlighet med det synsätt som anlagts i rättsfallen NJA 2000 s. 285 och NJA 2001 s. 93 bör varje skada bedömas för sig.” 1.7.2 När börjar (den alltjämt gällande) tilläggsfristen om sex måna-s. 783

70.der att löpa? I KFL kompletterades de i föregående avsnitt behandlade tre- och tioårsfristerna med en bestämmelse om att den som framställt ett anspråk på försäkringsersättning till försäkringsbolaget inom den föreskrivna preskriptionstiden alltid hade minst sex månader på sig att väcka talan från det att försäkringsgivaren förklarat att denne tagit slutlig ställning till anspråket. Syftet med denna tilläggsregel var naturligtvis att en fordran på försäkringsersättning inte skulle kunna preskriberas under det att den skada som utgjorde grund för fordran var föremål för handläggning inom försäkringsbolaget eller strax efter att försäkringsbolaget lämnat slutligt besked i ersättningsfrågan. Sedermera fördes denna regel vidare till såväl TSL som till FAL. Och den kvarstår i sak oförändrad också efter de förändringar som dessa bestämmelser genomgått med verkan från och med den 1 januari 2015.s. 783

71.Frågan om vad som krävs för att denna sexmånadersfrist skall börja löpa är således alltjämt högaktuell. Denna fråga behandlas i ett antal avgöranden från 1990-talet vilka i enlighet med vad som nu framgått alltjämt har ett högt prejudikatvärde.s. 783

72.I NJA 1992 s. 303 hade en försäkrad konsument anmält en inbrottsskada till försäkringsgivaren. Efter viss korrespondens mellan parterna redogjorde försäkringsgivaren i ett brev för den utredning som ägt rum i ärendet och anförde därefter: ”Då försäkringsfall ej är styrkt, kan vi ej betala någon ersättning till Er. Ni har möjlighet att hos Domstol begära prövning av Era ersättningskrav. I sådant fall gäller försäkringens rättsskyddsmoment.” Frågan i målet gällde huruvida detta brev kunde anses innebära att försäkringsgivaren förklarat att denne tagit slutlig ställning till ersättningskravet i den mening som krävs för att sexmånadersfristen skall börja löpa. Högsta domstolen uttalade att kravet på slutligt ställningstagande inte kunde anses innebära något krav på att beskedet till den försäkrade har viss bestämd ordalydelse. Vad som enligt domstolen fordras är endast ”ett klart tillkännagivande att försäkringsgivaren inte är beredd att ompröva sin ståndpunkt”. Ett sådant tillkännagivande kan, framhöll domstolen, självfallet lämnas med begagnande av olika formuleringar varvid det emellertid är angeläget att försäkringsgivare i sina handläggningsrutiner nyttjar formuleringar som ansluter till lagtexten.s. 783

73.Med sikte på det i målet aktuella brevet konstaterade Högsta domstolen att detta sänts efter åtskilliga kontakter med den försäkrade och dennes ombud och efter bland annat en polisutredning i saken. Mot denna bakgrund ansågs det avböjande svaret utgöra ett klart uttryck för ett definitivt ställningstagande. Domstolen tillade emellertid att i den mån ”någon tveksamhet ändå bestått måste denna ha undanröjts genom vad [försäkringsgivaren] avslutningsvis anfört om möjligheten att hänskjuta frågan om försäkringsersättning till domstolsprövning och att därvid utnyttja försäkringens rättsskyddsmoment”. Då bolaget sålunda genom brevet ansågs ha tagit slutlig ställning till den försäkrades anspråk hade sexmånadersfristen börjat löpa vilket i sin tur medförde att den försäkrades anspråk var preskriberat.s. 784

74.I NJA 1992 s. 845 I var det återigen fråga om en försäkrad konsument som till sin försäkringsgivare hade anmält en inbrottsskada. Efter åtskilliga kontakter mellan parterna sände försäkringsgivaren ett brev med följande innehåll till den försäkrades ombud: ”Åberopande gårdagens telefonsamtal får vi härmed översända kopior av de båda kvitton som finns inlämnade i ärendet, nämligen på 8000 kr respektive 800 kr. Vi bilägger även faktura på 900 kr från Musik & Radiocity AB vilket belopp vi utbetalat för den TV-apparat försäkringstagaren uttagit som ersättning efter den anmälda stöldskadan. Då vår utredning visat att försäkringen tecknats efter att skadan inträffat får vi härmed återkräva ersättning för det sistnämnda beloppet 900 kr. Vi får även bekräfta vårt telefonmeddelande till Er 1982-07-09 att vi avstår från att begära RÅ:s prövning av länsåklagarens beslut i ärendet.” Frågan i målet gällde huruvida detta brev kunde anses innebära att försäkringsgivaren förklarat att denne tagit slutlig ställning till ersättningskravet i den mening som krävs för att sexmånadersfristen skall börja löpa. Med hänvisning till NJA 1992 s. 303 uttalade Högsta domstolen att kravet på slutligt ställningstagande inte kunde anses innebära något krav på att beskedet till den försäkrade har viss bestämd ordalydelse, att vad som fordras endast är ett klart tillkännagivande att försäkringsgivaren inte är beredd att ompröva sin ståndpunkt, att ett sådant tillkännagivande givetvis kan utformas på olika sätt samt att det emellertid är angeläget att försäkringsgivare i sina handläggningsrutiner nyttjar formuleringar som ansluter till lagtexten. Vidare uttalade Högsta domstolen att om det, när en försäkringsgivare avböjer att utge försäkringsersättning, är oklart om denna ståndpunkt utgör försäkringsgivarens slutliga ställningstagande eller inte, kan denna osäkerhet ”undanröjas genom att bolaget samtidigt lämnar … information om domstolsprövning och preskriptionsrisk”. Domstolen tillade att om försäkringsgivaren underlåter att lämna sådan information ”måste stora krav ställas på tydligheten av det meddelande som innebär att bolaget har tagit slutlig ställning till ersättningsfrågan”.s. 784

75.Med sikte på det i målet aktuella brevet uttalade Högsta domstolen att detta sammantaget i och för sig kunde anses ge ett ”intryck av att [försäkringsgivaren] definitivt avböjt att utge försäkringsersättning” men att brevet inte innehöll någon erinran om möjligheten att föra ersättningsfrågan till domstol och inte heller någon upplysning om risken för preskription. Med hänsyn till det krav på tydlighet som i sådana fall måste ställas ansåg Högsta domstolen att försäkringsgivaren inte genom brevet kunde anses ha tagit slutlig ställning till den försäkrades krav på ersättning. Sexmånadersfristen hade därför inte börjat löpa med följd att den försäkrades fordran inte var preskriberad.s. 785

76.I NJA 1992 s. 845 II hade en försäkrad konsument till försäkringsgivaren anmält skador som vid en trafikolycka uppkommit på en bil. Som svar på en begäran från den försäkrade om bolagets slutliga ställningstagande i ersättningsfrågan sände försäkringsgivaren ett brev med följande innehåll till den försäkrades ombud: ”Med anledning av Ert brev den 8 juli får vi beklaga att vi inte tidigare återkommit i ärendet. Vår juristavdelning har granskat ärendet och kommit till den uppfattningen att den samlade utredningen inte visar vare sig att tillgrepp av fortskaffningsmedel är styrkt eller att försäkringsvillkor 313 C (kopia bifogas) är uppfyllt. Vår uppfattning är således att skadan inte är ersättningsbar vare sig ur stöld- eller vagnskadeförsäkringen. Rättsskyddsförsäkringen kan, i enlighet med villkoren för denna, anlitas i detta ärende.” Högsta domstolen gjorde samma allmänna uttalanden som i NJA 1992 s. 845 I. Med sikte på det i målet aktuella brevet konstaterade Högsta domstolen att detta utgjorde svar på den försäkrades begäran om ett slutligt ställningstagande i ersättningsfrågan. Vidare konstaterade domstolen att försäkringsgivaren i brevet anfört att skadan inte är ersättningsbar och att brevet dessutom innehöll en upplysning om att rättsskyddsförsäkringen kunde anlitas i ärendet. Av sådana skäl fick brevet enligt Högsta domstolen anses innebära ”ett klart tillkännagivande av att [försäkringsgivaren] tagit slutlig ställning till ersättningsfrågan”.s. 785

77.I nu aktuellt sammanhang är även NJA 1997 s. 734 av stort intresse. I detta fall hade en försäkrad konsument anmält en brandskada till försäkringsgivaren. Sedan försäkringsgivaren betalat viss ersättning förklarade denne i ett brev till den försäkrade att ytterligare försäkringsersättning inte skulle betalas ut. När den försäkrade så småningom väckte talan mot försäkringsgivaren och yrkade ytterligare ersättning gjorde den senare gällande att fordringen var preskriberad eftersom mer än sex månader gått sedan denne genom brevet tagit slutlig ställning till den försäkrades krav. Den försäkrade invände då att han aldrig fått brevet och att hans krav därför inte kunde anses preskriberat.s. 786

78.Högsta domstolen konstaterade att en förklaring om slutligt ställningstagande måste anses avgiven i försäkringsgivarens intresse och att det därför ter sig rimligt att försäkringsgivaren får stå risken för att förklaringen inte når den försäkrade. Att uppställa ett krav på att den försäkrade verkligen fått kännedom om förklaringen skulle emellertid föra för långt och kunde därför inte uppställas. I stället skulle det anses tillräckligt att förklaringen kommit den försäkrade till handa. Bevisbördan härför skulle enligt Högsta domstolen placeras på försäkringsgivaren varvid beviskravet som regel skulle anses uppfyllt om förklaringen avsänts till den försäkrade under dennes vanliga adress och försändelsen inte returnerats som obeställbar.s. 786

79.I det aktuella fallet hade försäkringsgivaren sänt förklaringen till den adress som antecknats i den försäkrades skadeanmälan och som den försäkrade hänvisat till i samband med att denne begärt förskott på försäkringsersättningen. Vidare konstaterades att omständigheterna kunde anses ge vid handen att den uppgivna adressen utgjorde en fungerande postadress. Vid detta förhållande skulle försäkringsgivarens förklaring enligt Högsta domstolen anses ha kommit den försäkrade till handa och sålunda ha medfört att sexmånadersfristen börjat löpa. I sin tur medförde detta att den försäkrades krav var preskriberat. 1.7.3 Vad krävs för att försäkringsgivaren skall anses ha avstått från atts. 786

80.åberopa specialpreskription? Om försäkringsgivaren har avstått från att åberopa specialpreskriptionsreglerna i FAL respektive TSL, gäller i stället de allmänna reglerna i PreskL. Tidigare kunde ett sådant avstående få mycket stor betydelse, eftersom preskriptionstiden enligt de äldre reglerna i FAL respektive TSL många gånger var inskränkt till tre år jämfört med de tio år som gäller enligt PreskL. I och med de tioåriga preskriptionsfrister som enligt FAL respektive TSL gäller från och med den 1 januari 2015 får ett avstående från att åberopa specialpreskriptionsreglerna i FAL respektive TSL en mera begränsad betydelse. Även efter denna tidpunkt kan emellertid ett avstående av detta slag påverka den mycket viktiga frågan om vad som erfordras för preskriptionsavbrott. Alltjämt har således frågan om vad som egentligen krävs för att en försäkringsgivare skall anses ha avstått från att åberopa specialpreskriptionsreglerna i FAL respektive TSL hög relevans. Denna fråga har behandlats i följande rättsfall.s. 786

81.I NJA 1999 s. 232 blev en av den försäkrade förd personbil påkörd bakifrån, varvid den försäkrade åsamkades personskada. Redan samma dag gjorde den försäkrade en skadeanmälan till sin försäkringsgivare som någon dag senare svarade i ett brev med bland annat följande innehåll: ”Du har rätt till trafikskadeersättning för Din personskada”. I brevet anmodades den försäkrade att specificera sina ersättningskrav och att inge viss utredning. Frågan i målet gällde huruvida försäkringsgivaren genom detta brev skulle anses ha avstått från att göra de särskilda reglerna om försäkringsrättslig specialpreskription gällande. Högsta domstolen tog fasta på att försäkringsgivaren faktiskt erkänt att ersättningsskyldighet förelåg och konstaterade att ett sådant erkännande kan inverka på försäkringstagarens möjlighet att avbryta specialpreskriptionen genom att väcka fastställelsetalan angående försäkringsgivarens ersättningsskyldighet, eftersom en talan av det slaget enligt 13 kap. 2 § första stycket RB förutsätter att det råder ovisshet om rättsförhållandet. Om försäkringsgivaren hade velat bibehålla rätten att åberopa specialpreskription hade det kunnat förväntas att denne på ett eller annat sätt i brevet skulle ha klargjort sin inställning i preskriptionshänseende. När så inte skett hade den försäkrade, enligt Högsta domstolens uppfattning, haft grundad anledning att räkna med att försäkringsgivarens erkännande av ersättningsskyldighet också innefattade ett avstående från rätten att göra gällande specialpreskription enligt TSL.s. 787

82.I NJA 2001 s. 486 ansågs en försäkringsgivare, genom att utbetala försäkringsersättning, på motsvarande sätt ha medgivit ersättningsskyldighet utan att samtidigt ha klargjort att denne ville vara bibehållen rätten att åberopa specialpreskription, och därmed ha förlorat rätten att göra en invändning härom.s. 787