1.1973 års konsumentköplag reglerade bara vissa frågor där det hade gjorts bedömningen att avvikelser till skydd för konsumenten skulle göras. Beträffande andra frågor skulle reglerna i 1905 års köplag tillämpas om inte parterna hade kommit överens om annat. I grunden var tanken god. Konsumentköpen skulle behandlas som vilket annat köp som helst, men i de frågor där det hade visat sig att avtalspraxis, till nackdel för den svagare parten, konsumenten, avvek från de generellt välavvägda och balanserade lösningarna i den allmänna köprätten skulle andra och tvingande regler tillämpas. Den valda lösningen medförde emellertid samtidigt betydande tillämpningsproblem. Till det kom att det var svårt för konsumenten — i vart fall för den konsument som möjligen tog del av lagens innehåll — att skaffa sig information om vilka rättigheter och skyldigheter som erbjöds. Ett av syftena med 1990 års konsumentköplag var att komma till rätta med detta informationsproblem genom att reglera konsumentköpen i en samlad lag och därigenom underlätta för konsumenter, konsumentvägledare och andra att skaffa sig en samlad bild av parternas rättigheter och skyldigheter.s. 59
2.Vid utformningen av konsumentköplagen gjordes valet att inte reglera alla frågor som behandlades i den allmänna köplagen. Det huvudsakliga skälet till det var att lagen inte skulle göras onödigt omfattande. Lagen har därmed många luckor som måste fyllas i de situationer där problem faktiskt uppkommer. I förarbetena anges om detta problem bara att när sådana frågor uppkommer så ”bör de kunna lösas genom en analog tillämpning av allmänna köprättsliga regler”. Man borde dock ”vara försiktig med att kräva att en konsument skall iaktta ett visst handlingsmönster i olika situationer med risk för att annars förlora sin rätt”. Eftersom det finns fler än trettio paragrafer i köplagen som reglerar frågor som inte adresseras i konsumentköplagen är problemet omfattande. Lagrådet konstaterade i sin granskning av förslaget att det kunde antas bli mycket svårt för parterna att i förväg bedöma när domstolar skulle anse det motiverat med en analog tillämpning av köplagens regler och att det därför vore önskvärt med uttalanden i dessa frågor i lagförarbetena. Enligt departementschefen kunde det emellertid inte komma ifråga att i lagstiftningsärendet mera systematiskt analysera vilka eventuella analogier som kunde vara lämpliga och frågan överlämnades därför åt rättstillämpningen.s. 60
3.Lagstiftarens ställningstagande innebär att den som har att tillämpa konsumentköplagen inte sällan måste ta ställning till svåra frågor om eventuella analogier till köplagens regler. Viss ledning kan hämtas i konsumentköpsutredningens betänkande SOU 1984:25 Ny konsumentköplag. Eftersom det råder viss oenighet i den rättsliga litteraturen om vilka analogier som kan eller bör göras har lagstiftaren här skapat en onödig osäkerhet.s. 60
4.Till skillnad från köplagen har konsumentköplagens regler varit föremål för ett antal revideringar under åren sedan lagens ikraftträdande år 1990. De mest omfattande förändringarna genomfördes i samband med en anpassning av lagens regler till 1999 års direkt om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och därmed förknippade garantier (1999/44/EG). I samband med genomförandet infördes också regler om konsumentens skydd mot säljarens borgenärer. Bland de senare genomförda ändringarna kan nämnas ändringar år 2004 i samband med modifierade regler om godtrosförvärv, år 2005 i samband med den samma år införda distans- och hemförsäljningslagen och år 2014 års ändringar när lagen anpassades till 2011 års konsumenträttighetsdirektiv (2011/83/EU). Ändringarna har generellt medfört att den konsumenträttsliga regleringen har fjärmat sig från motsvarande regler i köplagen.s. 60
5.Redan den ursprungliga lagen innehöll dock ibland betydande skillnader i jämförelse med 1990 års köplag. Här kan nämnas exempelvis den för konsumenten mer förmånliga regleringen av avlämnande och risk, där risken vid transportköp enligt köplagen går över på köparen redan vid överlämnandet till självständig transportör, men där det för alla konsumentköp gäller att risken går över på köparen först när varan har kommit i konsumentens besittning. Konsumentens hävningsrätt vid säljarens dröjsmål eller vid fel i varan förutsätter vidare bara att kontraktsbrottet är av väsentlig betydelse för konsumenten, medan motsvarande reglering i köplagen kräver att betydelsen har insetts eller borde ha insetts av säljaren. Konsumentköplagen saknar också en uppdelning mellan direkta och indirekta förluster. Här reglerar kontrollansvaret konsumentens rätt till ersättning för alla förluster. Än vidare gäller enligt konsumentköplagen att säljaren vid lämnad garanti inte får genom avtalsreglering styra över vilka effekter garantibrister skall medföra. I stället medför avvikelser från garanterade egenskaper att varan anses felaktig och att konsumenten skall ha rätt att göra gällande alla påföljder som kan göras gällande vid lagreglerade fel i varan. Detta avviker från köplagen, som ju är dispositiv och ger parterna rätt att avtala om hur för köparen positiva avvikelser rörande säljarens ansvar för egenskaper och funktion hos varan skall hanteras.s. 61
6.Även skadeståndsregleringen i de ursprungliga reglerna avvek från den allmänna köplagens regler. Konsumentköplagen ger, till skillnad från köplagen, konsumenten en rätt till ersättning för vissa produktskador, nämligen skador som på grund av fel på den sålda varan uppkommer på annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem i hans hushåll om egendomen är avsedd huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.s. 61
7.En annan viktig skillnad är att konsumenten har getts en generell avbeställningsrätt, som i fall där konsumenten avbeställer köpet innan säljaren har accepterat konsumentens anbud t.o.m. går så långt att konsumenten helt undgår skadeståndsskyldighet. Vid avbeställning eller betalningsdröjsmål från konsumentens sida gäller vidare en begränsad ersättningsskyldighet och inte som i köplagen en principiell rätt för säljaren att få ersättning beräknad enligt det positiva kontraktsintresset.s. 61
8.Ytterligare en skillnad mellan lagarna rör möjligheterna att rikta krav mot annan än säljaren. I svensk rätt gäller normalt att inomobligatoriska krav bara kan riktas mot en kontraktspart. Med avvikelse från vad som gäller enligt köplagen och allmänna principer för inomobligatorisk ersättningsrätt har konsumenten emellertid i konsumentköplagen fått en rätt att i vissa fall rikta anspråk mot tidigare säljled.s. 61
9.De i det föregående nämnda lagändringar som har införts efter ikraftträdandet har skapat ytterligare avvikelser från den allmänna köplagen. En sådan fråga avser tiden för avlämnande, där kravet är att avlämnandet skall ske utan onödigt dröjsmål och senast 30 dagar efter avtalsingåendet enligt 5 § konsumentköplagen, vilket skall jämföras med inom skälig tid enligt 9 § köplagen. En annan är att brister i installation som enligt 16 § § konsumentköpagen medför att fel i varan ska anses föreligga. En motsvarande ordning torde inte gälla vid de vanliga köpen. Beträffande felbedömningen föreligger också en väsentlig skillnad i det att det för konsumentköp gäller att för fel som visar sig inom sex månader efter det att varan avlämnades det föreskrivs i 20 a § konsumentköplagen att felet skall anses ha funnits vid avlämnandet, om inte annat visas eller detta är oförenligt med varans eller felets art (jfr NJA 2013 s. 524). Någon motsvarande presumtion gäller inte enligt köplagen. Här är det i stället köparen som har bevisbördan för att felet fanns redan vid avlämnandet.s. 62
10.En praktiskt inte oviktig skillnad gäller tiden för den neutrala reklamationen. I 23 § konsumentköplagen anges, trots huvudregeln om reklamation inom skäl tid efter det att köparen borde ha upptäckt felet som också gäller enligt 32 § första stycket köplagen, att ett meddelande som lämnas inom två månader efter det att köparen märkt felet alltid skall anses ha lämnats i rätt tid. Relationen mellan påföljderna avhjälpande och omleverans är också en annan i konsumentköplagen än i köplagen. Av 26 § konsumentköplagen framgår att lagen ställer upp samma förutsättning för de båda påföljderna, nämligen att påföljden inte orsakar oskälig kostnad för säljaren. Detta skall jämföras med 34 § köplagen, där avhjälpande kan begäras om åtgärden inte orsakar oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren medan omleverans bara kan ske om felet är av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insett eller borde ha insett detta.s. 62
11.Liksom beträffande köplagen är rättspraxis från Högsta domstolen med en tillämpning av konsumentköplagen mycket begränsad. Endast i fyra avgöranden har konsumentköplagens regler varit föremål för en direkt tillämpning. I NJA 2001 s. 155 ansågs konsumentköplagen vara tillämplig på ett köp av en segelbåt som såldes av en privatperson men som ägde ett företag som tillverkade båtar av det aktuella slaget. I samma avgörande ansågs, på grund av de särskilda omständigheterna i fallet, fel föreligga i segelbåten när skrovet var tillverkat i Polen i stället för i Sverige. Samma år ansågs konsumentköplagen och inte konsumenttjänstlagen vara tillämplig på ett avtal om leverans och installation av en värmepanna (NJA 2001 s. 138). Det tredje avgörandet, NJA 2013 s. 524, rörde bevisbörda och beviskrav för att felet fanns redan vid avlämnandet. I det senaste avgörandet, NJA 2015 s. 233, avgjordes frågor om felbedömning, bevisbörda och beviskrav för fel vid köp av en begagnad båt.s. 62
12.Konsumentköplagen har härutöver utgjort en del av argumentationsunderlaget i några avgöranden. Ett av dessa var NJA 2013 s. 1174 om säljarens eventuella skyldighet att granska eller bedöma uppgifter om sakförhållanden som köparen har lämnat. Ett annat var NJA 2005 s. 205 om bevisbördan för uppgift att ett avtal om entreprenad på löpande räkning innefattade ett s.k. takpris. När frågan om vad som kunde anses utgöra skälig tid för reklamation vid ett fastighetsköp skulle avgöras i NJA 2008 s. 1158, hänvisade Högsta domstolen till regleringen i konsumentköplagen. Hänvisning till reklamationsregleringen i konsumentköplagen gjordes också i NJA 2007 s. 962 när frågan om skäligheten i ett avtalsvillkor om reklamationsskyldighet inom två år från genomförd överlåtelsebesiktning bedömdes. Högsta domstolen har också refererat till konsumentköplagen i NJA 2012 s. 725 när huvudfrågan i målet rörde informationslämnarens ansvar för lämnad information.s. 63
13.Utöver rättspraxis från Högsta domstolen är en källa för förståelsen av de konsumentköprättsliga normerna avgöranden från Allmänna reklamationsnämnden (ARN). Nämndens praxis är emellertid genom sin ofta kasuistiska utformning inte sådan att den har ett egentligt rättskällevärde. Däremot är refererad praxis värdefull som ett illustrationsmaterial rörande de problem som kommer upp i den praktiska tillämpningen av lagen.s. 63